Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Restauranten på tredje våningen
i Knesset i Jerusalem är inte en särskilt gemytlig plats.
Här äter de folkvalda vid små, blanka laminatbord,
och förgäves letar man efter en kypare. Vid buffén
i mitten trängs ministrarna, som denna dag kan välja
mellan kycklinglår och schnitzel.
Det är torsdag, och i plenisalen pågår debatten
om det misslyckade kriget i Libanon förra sommaren. De flesta
av Knessets ledamöter tycker att lunchen är viktigare
än debatten. Då träder en slank kvinna i blå
dräkt in i restauranten. Hon blir stående i dörren
en stund innan hon går bort till salladsbuffén. Folk
skruvar sig borden, samtalen upphör. Ingen hade räknat
med att utrikesministern skulle komma. Tzipi Livni ser sig omkring,
men ingen erbjuder henne att slå sig ned.
Det är inte så konstigt. Den israeliska politikens
stjärnskott har nämligen blivit persona non grata över
en natt. Först sade ministern i två hela dagar ingenting
om rapporten från Libanonkommissionen, och sedan sammankallade
hon en presskonferens och deklarerade att premiärminister
Ehud Olmert hade gjort sitt. Denna ville emellertid inte träda
tillbaka som Livni krävde. Hon fick emellertid sitta kvar
i regeringen och behöll sin post som ställföreträdare
för en man, som hon inte har något förtroende
för längre.
Till och med i ett land som är känt för våghalsig
politisk akrobatik var det svårt att förstå utrikesministerns
piruett. Hennes framträdande gav rätt till dem som misstänkte
henne för att sakna politiskt mod i avgörande ögonblick.
”Pladder-Tzipi” löd en rubrik i den populära
tidningen Jediot Acharonot. ”Hon är som en hare, som
om natten springer över vägen och som bländad av
bilarnas strålkastare stannar upp i panik”, stod det
i tidningen.
Ido Aharoni hade det inte lätt dagen efter utrikesministerns
utspel. Han är hennes medierådgivare, och det var han
som skulle förklara varför hans chef bara hade gått
halva vägen. Han jämförde förhållandet
mellan Olmert och Livni med ett kraschat äktenskap. ”När
en man bedrar sin fru springer hon för det mesta inte direkt
till skilsmässoadvokaten”, sade Aharoni.
Det fanns faktiskt något som kan liknas vid ett politiskt
äktenskapsfördrag mellan Olmert och Livni. När
den förre premiärministern, Ariel Sharon, föll
i koma i januari 2006 och detta ledde till nyval gav Livni upp
sina personliga ambitioner. Hon lämnade företräde
till Olmert. Denne lovade i gengäld att hon skulle få
vara delaktig i alla viktiga beslut.
Men redan under Libanonkrigets första dagar fjärmade
sig Olmert från sin utrikesminister. Hon fick inte delta
i överläggningarna med militärledningen. I regeringen
krävde hon en politisk lösning, något som Olmert
inte ville höra talas om. Hon uttryckte tvivel på den
militära planen, men förgäves. Hon röstade
emot bombningen av södra Beirut och reserverade sig för
beslutet om en markoffensiv i krigets slutskede – allt inför
döva öron. Till slut förbjöd Olmert henne
att resa till överläggningarna i FNs säkerhetsråd
i New York.
Nu har det visat sig att Livnis tolkning av händelserna
delas av en oberoende granskningskommission. Livni rentvås
från skuld till det som gick snett i kriget i Libanon. Ansvariga
för misstagen i kriget är generalstabschefen Dan Haluz,
försvarsminister Amir Perez och premiärminister Ehud
Olmert.
Haluz har redan avgått, och Perez blir i slutet av maj föremål
för en förtroendeomröstning inom sitt arbetarparti.
Det är bara Olmert som inte tar konsekvenserna av sitt handlande,
trots att han vid det här laget är en av Israels mest
impopulära regeringschefer någonsin.
Undersökningskommissionen pekar ut Olmert som huvudansvarig
för det misslyckade kriget. Olmert beskylls för att
ha dragit ut i krig ”besinningslöst” och ”förhastat”
utan att ha begärt en detaljerad krigsplan av militären.
Han eftersträvade orealistiska mål med kriget, som
t ex att befria de två av Hizbollah bortförda israeliska
soldaterna, och han lyssnade inte på sin utrikesministers
krav på en politisk lösning.
En kommission har aldrig förr uttalat sig så nedsättande
om en premiärministers arbete. Till och med efter det nära
nederlaget i Jom Kippurkriget 1973, när Israel togs på
sängen av Egypten och Syrien, avhöll sig undersökningskommissionen
från att rikta skarp kritik mot den dåvarande premiärministern
Golda Meïr och hennes regering.
Den israeliska högern ropade dock skandal, krävde
Meïrs avgång och organiserade protestmarscher. Bland
demonstranterna fanns Ehud Olmert, en 28-årig Likudparlamentariker,
som kritiserade regeringens krigföring och gick i spetsen
för ett fälttåg mot korruption och svågerpolitik.
Den nu 61-årige Olmert har idag helt andra mål, och
undersökningskommissionens svidande rapport är inte
hans enda bekymmer. Han misstänks bl a för att ha gynnat
en gammal affärsvän i samband med privatiseringen av
en bank.
Tzipi Livni fläckas däremot inte av några politiska
intriger, kanske därför att hon gick in i politiken
vid relativt hög ålder. Hon arbetade i många
år som framgångsrik affärsjurist innan hon vid
41 års ålder valdes in i Knesset som representant
för Likud. Redan från början hade hon svårt
att känna sig hemma i partiet. Hon engagerade sig varmt för
Sharons förslag att Israel skulle utrymma Gazaremsan, och
hon hjälpte honom att bygga upp det nya Kadimapartiet.
Livni påminner ganska mycket om en annan kvinnlig politiker,
förbundskansler Angela Merkel i Tyskland. Till skillnad från
de flesta av sina kolleger kan hon konsten att tiga. Och till
skillnad från de flesta politiker är hon ibland uppfriskande
ärlig. Hon bryr sig inte ett dugg om att vara politiskt korrekt.
En gång, då var hon justitieminister, inspekterade
Livni skyddsbarriären på Västbanken och konstaterade
att det inte behövdes någon fantasi för att se
att muren var en markering av den framtida palestinska statens
gräns. Därmed ifrågasatte hon det officiella argumentet,
godkänt av högsta domstolen, att barriären är
en säkerhetsåtgärd mot terrorister.
En annan gång, nu som utrikesminister, berättade hon
om sin far i en intervju. Han arbetade som operativ chef för
den judiska underjordiska organisationen Irgun, som på 1940-talet
organiserade attacker mot den brittiska ockupationsmakten i Palestina.
Han var en frihetskämpe, inte en terrorist, deklarerade Livni.
I så fall kan man inte heller beteckna de palestinska attackerna
mot israeliska soldater som terror, kontrade intervjuaren. ”Om
måltavlan är en soldat faller handlingen inte under
definitionen terrorism”, svarade Livni, varmed hon utlöste
en våg av harm och bestörtning.
Den sortens otvungna kommentarer väckte tidigare övergående
kritik, men för drygt en vecka sedan blev de ödesdigra,
eftersom ingenting blev som planerat. Livni lät via medarbetare
och rådgivare antyda att hon inte tyckte att Olmert kunde
sitta kvar som premiärminister. Men han skulle inte avgå,
det var hon helt säker på. I stället, hoppades
hon, skulle Olmert avsätta henne på grund av hennes
illojalitet. Då skulle hon framstå som en hjältinna,
som en modig kvinna som vågade säga chefen sin mening
och som blev ett offer på ärlighetens altare.
Därefter hade hon kunnat stärka sin position i partiet
som en möjlig efterträdare till premiärministern.
Men hennes strategi fungerade inte. När Livni i mitten av
förra veckan kom till premiärministerns kontor var han
förberedd. Han bjöd henne inte att som vanligt slå
sig ned i kontorets soffgrupp utan blev sittande bakom sitt skrivbord.
Han frågade om hon ville ha kaffe eller vatten. Han utgick
från att om han inte avsatte henne skulle inte heller hon
våga begära avsked. Han hade rätt, och myteristerna
i regeringsfraktionen hade förlorat sin anförare.
Samma kväll gav 26 av Kadimapartiets 29 parlamentariker
Olmert sitt stöd.
Det kan hända att Livni förlorade den första
omgången i det politiska skilsmässokriget, men tiden
arbetar trots allt för henne. I augusti kommer Libanonkommissionens
slutrapport, som även kommer att behandla den misslyckade
markoffensiven i slutet av kriget. En fjärdedel av de stupade
soldaterna dog under krigets sista dagar. Om inte förr så
kommer premiärministerns dagar att vara räknade när
kommissionen fäller sin avgörande dom, hoppas upprorsmakerskan
i det israeliska utrikesdepartementet.
Livni håller huvudet högt när hon lämnar
Knessets lunchrestaurant, nederlaget i striden mot premiärministern
är inget hon vill tala om: ”Det är inget personligt
mellan oss, premiärministern och mig”, säger hon.
CHRISTOPH SCHULT
Jerusalem
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
