Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
I över 150 dagar har Belgien varit politiskt lamslaget.
Orsaken: det rika Flandern i norr vill inte längre hålla
det luspanka Vallonien under armarna. Och flamländarna har
inget annat val.
Man skulle kunna tro att det var fotbolls-VM när man dessa
dagar kör igenom Bryssel. Belgarna har plockat fram sina
flaggor igen, knutit fast dem på balkongerna och hängt
dem i fönstren. Men det är inte fotboll det handlar
om i Belgien, det handlar om mycket mer än så. Det
är tiomiljonerslandets enhet som står på spel.
I över 150 dagar, alltsedan parlamentsvalen den 10 juni,
har Belgien stått utan regering. Visserligen leder den bortröstade
premiärministern Guy Verhofstadt sedan i somras en expeditionsministär,
men denna kan inte stifta några nya lagar, enbart förvalta
de gamla. Belgien stagnerar.
Budgeten för 2008 måste utformas och den belgiska staten
måste organiseras, men för detta behöver Belgien
först en ny premiärminister.
Den flamländska kristdemokraten Yves Leterme vann valen i juni och har av kung Albert II anförtrotts uppgiften att bilda ny regering. Men för att kunna smida en koalition mellan liberaler och konservativa krävs det att systerpartierna från de båda landsdelarna ställer sig bakom ett gemensamt program. För två veckor sedan lyckades man enas om en gemensam linje inom arbetsmarknads- och socialpolitiken. Man kunde även enas om en domstolsreform och ändringar i invandringspolitiken. De belgiska tidningarna hoppades på ett snart slut på regeringskrisen.
Men nu har motsättningarna åter eskalerat mellan partierna från det nederländsktalande Flandern och det fransktalande Vallonien. Skälet: för första gången på flera decennier har de flamländska partierna utnyttjat sin övervikt för att genomdriva en klyvning av valdistriktet Bryssel-Halle-Vilvoorde (BHV) längs språkgränserna. Att dela upp ett valdistrikt verkar kanske inte vid en första anblick vara en särskilt känslig fråga, men i valdistriktet BHV ställs omfattningen av den segdragna belgiska statskrisen på sin spets.
Flamländarna vill politiskt skilja den fransktalande enklaven
Bryssel från stadens flamländskt präglade omgivningar.
Detta för att befästa sin politiska makt i Bryssels
omgivningar. Visserligen tillhör kommunerna runt Bryssel
rent juridiskt Flandern, men de har tillsammans med Bryssel hittills
utgjort en enda valkrets.
De fransktalande invånarna är rädda för att
klyvningen kommer att medföra inskränkningar i deras
politiska rättigheter. Genom uppdelningen förlorar vallonerna
i Bryssels förorter rätten att rösta på fransktalande
ledamöter i parlamentsvalen.
För många flamländare är denna rättighet
en nagel i ögat. Jämförbara rättigheter har
flamländarna, enligt argumentationen, alltid förvägrats
i Vallonien.
Debatten om valkretsens utformning är en symbol för
det som vallonerna och flamländarna så förbittrat
kämpar om: makt och inflytande. Om man följer de politiska
stridigheterna i landet, som gränsar till Frankrike, Tyskland
och Nederländerna, får man intrycket att det egentligen
inte finns några belgare, utan enbart flamländare och
valloner.
I Flandern, landets nordliga del, dominerar traditionellt kristdemokraterna. Man talar nederländska och lär sig franska i skolan, och det går bra för ekonomin. Bioteknikboomen och hamnarna i Antwerpen och Zeebrügge får pengarna att strömma in i statskassan och ger flamländarna en tillfredsställande känsla av ekonomisk överlägsenhet. 60 procent av belgarna lever i denna region, och de stödjer dagligen Vallonien med 2,50 euro om dagen per person. Omkring sju miljarder euro årligen pumpas in i Vallonien från Flandern. Man är dock inte längre tillfreds med sin donatorroll och vill inte längre finansiera den utblottade landsdelens höga levnadsstandard. Flamländarna vill drastiskt skära ner på skatteutjämningen och regionalisera skatteinkomsterna och socialförsäkringssystemet.
Flandern vill bli mer oberoende av södern, vars ekonomiska
problem inte verkar ha någon botten. Mer än 40 procent
av flamländarna skulle rösta för ett oavhängigt
Flandern.
Tanken på att göra Belgien till en förbundsstat
med två delar är inte lockande för Vallonerna.
I södra delen av landet talar man franska – ofta bara
franska – och solar sig en smula i glansen av fornstora dagar.
Under ett och ett halvt sekel utgjorde vallonerna Belgiens överklass,
vars rikedomar hade sitt upphov i kollagren och masugnarna kring
Lüttich och Charleroi. Traditionellt är den belgiska
kungen vallon. I Vallonien vann liberalerna valet. De vill framförallt
en sak: att inget ska förändras. Men de feta åren
är förbi: södern är Belgiens fattighus och
man är beroende av det ekonomiskt framgångsrika Flandern.
Visserligen tar man emot deras pengar, men i övrigt har man inte mycket till övers för regionen. Nederländska är ur många valloners synvinkel inget världsspråk, utan snarare ett språk för bönder, som man inte vill förstå och ännu mindre tala. Visserligen står nederländska med i läroplanen även i Vallonien, men till lektionssalarna hittar språket sällan. Alltför få flamländska lärare är villiga att undervisa i Vallonien. Lönerna är alldeles för låga.
Samtidigt beklagar sig flamländarna över vallonernas
arrogans – som förväntar sig att de i resten av
landet ska kunna köpa sina biljetter på franska och
kunna beställa mat på krogen på sitt modersmål,
medan vallonerna själva inte bryr sig det minsta om att kunna
förstå språket i landets nordliga delar. Inte
ens kungen talar bra nederländska, skämtar de.
I framtiden, förutspår experterna, kommer dock ingen
av regionerna klara sig utan den andra. Vallonerna får de
barn som ska finansiera flamländarnas framtida pensioner
och en majoritet av de varor som produceras i Flandern konsumeras
i Vallonien.
Och medan Brysselborna hissar den belgiska flaggan för
att protestera mot splittringen i landet hänger man den på
halv stång i den sydbelgiska staden Dinant i sorg över
den ihållande regeringskrisen.
BARBARA HANS
Bryssel
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
