Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Vad som helst kan hända i det franska presidentvalet. Mittenkandidaten François Bayrous spektakulära framgångar ställer till det för övriga kandidaters valstrateger. Favoriten Nicolas Sarkozy kontrar Bayrous offensiv från mitten med nationalistiska paroller, och socialisten Ségolène Royal utmanas som småfolkets kandidat.
I Nicolas Sarkozys kampanjhögkvarter kallas de skarpskyttar
en grupp listiga strateger, som från det flera våningar
höga kampanjhögkvarteret på Rue dEnghien
bevakar motståndarna och attackerar dem med kritik, beskyllningar
eller till och med förolämpningar.
Till ganska nyligen var åsikten i regeringspartiet UMPs
valhögkvarter att det inte fanns någon anledning att
ens prata om rivaler, som ligger långt efter i mätningarna.
När det gällde konkurrenten François Bayrou betydde
detta att han ignorerades totalt.
Men det var i går. Mittenkandidaten Bayrou har vid det här
laget fått rykte om sig att vara en spurtmästare, som
får alla politiska sanningar att virvla runt.
François Bayrou, ledare för det lilla partiet,
liberala Unionen för fransk demokrati, UDF, har ryckt fram
jämsides med den socialistiska kandidaten Ségolène
Royal (23 procent), vilket har väckt stor uppståndelse
i hennes parti.
Samtidigt kommer mittens överraskningskandidat farligt nära
den ledande Sarkozy (29 procent). Enligt en rådgivare i
det franska inrikesdepartementet har Bayrous märkliga uppgång
utlöst panik i det konservativa lägret.
Bayrou var länge en förlöjligad outsider: präktig,
ärlig, flitig och lika karismatisk som en byskollärare.
När konservativa, mittenpolitiker och liberaler bildade gemensam
front mot högerextremisten Jean-Marie Le Pen 2002, stannade
Bayrou kvar som ledare för sitt restparti, UDF, där
han som det tycktes var utesluten från kampen om makten.
Fem år senare gör han comeback. Han har på ett
nästan kuppartat sätt etablerat sig som seriös
kandidat vid sidan av Sarkozy och Royal.
När det bara återstår drygt en månad till
valet har den väntade kraftmätningen mellan Royal och
Sarkozy förvandlats till en strid med högts osäker
utgång.
Presidentvalskampanjen måste leva med väljarnas osäkerhet,
misstroende och trolöshet förklarar tidningen
Le Monde de snabbt växlande valvindarna: över 60 procent
av väljarna tror varken på högern eller
vänstern.
Detta gynnar förstås Bayrou. För närvarande
ligger han långt före extremisten Le Pen. Bayrou, som
tidigare har haft stöd hos framför allt lärare,
lägre tjänstemän och pensionärer, börjar
nu erövra också arbetare, småföretagare
och unga väljare. Bayrou är inte längre ett
medelklassfenomen, säger statsvetaren Roland Cayrol.
Den 55-årige katoliken, sexbarnspappan och jordbrukaren
från den sydvästfranska provinsen Béarn har
på ett skickligt sätt profilerat sig som den som attackerar
systemet, som småfolkets hjälte han som utmanar
etablissemanget. Han betraktar sig själv som fredsstiftare,
en som överskrider de traditionella blockgränserna.
Bayrou vill styra med en nationell samlingsregering bestående
av personer med god vilja. Han vill rusta Frankrike
för globaliseringens utmaningar. Revolutionär
mittenpolitik, kallar han det recept, som skall infria fransmännens
motstridiga förväntningar: längtan efter förändring
i kombination med trygghetsgarantier.
Med detta budskap reser den f d utbildningsministern runt i
Frankrikes småstäder och byar, och där i den politiska
periferin får han gehör för sina idéer.
När partipolitiker som Sarkozy och Royal vill lindra landets
bekymmer med hjälp av miljoner ur statskassan föreslår
Bayrou en stram budgetdisciplin, större inflytande för
nationalförsamlingen och en genomgripande skolreform.
Och hans förslag vinner röster. Till nu har UMP
och PS (de konservativa och socialisterna) bara varit eniga om
en enda sak: att jag inte existerar, skämtar den tidigare
utskrattade kandidaten. Nu när jag har chans att gå
vidare till finalen, är jag plötsligt väldigt närvarande
i motståndarlägren.
Det är en underdrift. Uppmuntrad av det starka opinionsstödet
har åsknedslaget (Bayrou om sig själv)
skapat oordning i hela valkampsaritmetiken. Om centerkandidaten
besegrar en av toppkandidaterna i den första omgången
har han, enligt Demoskop, goda chanser att vinna finalomgången
och bli Frankrikes nästa president.
Orsaken är att de franska väljarna gärna röstar
ideologiskt den första omgången, vilket resulterar
i att många partier får ensiffriga resultat. På
grund av denna splittring mellan många olika partier och
kandidater får kandidaterna för de stora partierna
nästan aldrig de 50 procent, som krävs för att
flytta in i Elyséepalatset direkt. Två veckor senare,
i den andra omgången mellan de två kandidater som
fick flest röster, röstar fransmännen pragmatiskt.
Och detta är Bayrous chans. Om han besegrar Royal eller Sarkozy
i den första omgången kommer socialisterna att rösta
på Bayrou, eftersom de tycker att Sarkozy som president
vore en mardröm, allt enligt devisen AUS
allt utom Sarkozy.
På samma sätt har Bayrou chans att besegra Royal, eftersom
de konservativa väljarna inte för sitt liv tänker
rösta på en socialist.
I det socialistiska partiet har Bayrous snabba uppgång fått
striden mellan presidentkandidaten Royal och partiets traditionella
falang att blossa upp igen: skall socialisterna betona de traditionella
socialistiska värderingarna eller vända sig mot den
socialdemokratiska mitten?
Antalet vankelmodiga socialister växer, och många progressiva
tvivlar på Royals kompetens och misstänker att Bayrou
kanske i praktiken står för ett slags socialdemokrati.
Bayrous framgångar vållar bekymmer även för
Sarkozy. Bayrou var en gång minister i Edouard Balladurs
och Alain Juppés konservativa regeringar, och han härstammar
alltså från det konservativa lägret, vilket ger
honom potential att erövra många röster därifrån.
Ännu viktigare är att Bayrou, i jämförelse
med den hetsige UMP-kandidaten Sarkozy, framstår som sinnebilden
av pålitlighet och lugn.
Sarkozy är tydligt äregirig och vill ha makt, medan
centerkandidaten odlar sin image som en enkel man av folket. Jag
tänker inte stänga in mig i Elyséepalatset,
lovar Bayrou.
UMPs experter och strateger har inte hittat något verksamt
medel mot Bayrous godtrogna populism. Det går inte längre
att ignorera mittenkandidaten, och Sarkozy har därför
tillsatt en speciell Bayrou-grupp, som skall komma på en
fungerande strategi. Sarkozys kampanjchef talar om att mobilisera
anhängarna.
Vi måste förklara för väljarna att
Bayrous tredje väg bara är en omöjlig dröm,
säger kampanjledaren Claude Guéant.
För att sticka hål på Bayrous opartiskhet
uppmanar Sarkozy sina medarbetare att finkamma hans förflutna
i jakten på misstag. Samtidigt skärper Sarkozy sin
retorik och drar sig tydligt åt höger.
Först välkomnade Sarkozy Le Pens kandidatur i hopp om
att han själv får högerextremisternas röster
i den andra valomgången, och sedan profilerade han sig som
en superpatriot i ett valtal, som innehöll ordet Frankrike
113 gånger. Slutligen överraskade han till och med
sina egna sympatisörer med förslaget att inrätta
ett nytt ministerium för invandring och nationell identitet.
Genom att antyda invandringskontroll och föreslå en
myndighet för kulturens bevarande försöker Sarkozy
utnyttja den främlingsfientlighet, som har uppstått
ur arbetslöshet och bostadsbrist och andra sociala problem.
Det är ovisst om högerns kandidat förmår
erövra tillräckligt många anhängare med sådana
metoder för att punktera mittenkandidatens framfart. Det
faktum att Bayrou leder bland de s k lägre folklagren bevisar
att hans sympatisörer inte missnöjesröstar utan
röstar av övertygelse, säger opinionsexperten
Stéphane Rozès. Fransmännen hyser en
stark önskan att förändra hela det politiska landskapet.
Mannen, som har åtagit sig att ordna detta, kommer att hålla
fast vid sin hittills framgångsrika kurs ända in i
valspurten.
En president är inte högerns eller vänsterns
statschef, utan alla fransmäns statschef, upprepar
Bayrou ofta under sina resor land och rike runt.
STEFAN SIMONS
Paris
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel