Aminas dagbok

30 december-99, torsdag
Jag måste få tacka för de fina priser jag har fått för den här hemsidan. Tack, tack! Det betyder väldigt mycket för mig och jag blir alldeles till mig över det här. Av glädje förståss *ler*

28 december-99, tisdag
Vi ska överklaga. Men som sagt, det måste göras innan den andra mars, för tiden går ut då.

Jag har fått alla papper från förundersökningen. Där finns ju förhöret med honom. Och man kan inte bli annat än förbannad när man läser det. Han ljuger ju så. Blir upprörd bara jag tänker på det, men har nog lugnat ner mig lite. I början när jag läste det så....grrrrr&%%&%!!!
Jag vet ju vad som hände. Vad han gjorde, vad han sade. Han skyller på att han inte kunde så bra svenska på den tiden. Och det är ju sant. Men han kunde säga saker såsom " sug min kuk", "kuken är hård" osv.
Det är för jävligt ju. Jag borde ju ha varit förberedd på det, eftersom jag visste att han hade förnekat allt under förhöret. Men när man läser det....då skulle man med nöje ha sparkat ner honom eller något sånt. Om han var i närheten alltså. Och om jag var starkare.

Jag har skrivit ett brev till mina bröder om allt det här. Jag hoppas verkligen att jag vågar skicka det. Men är rädd. Jag vet ju inte hur de kommer att reagera. Men jag vill att de ska veta. Det är ju en del av mig, och det påverkar mig just nu. Jag hoppas verkligen att de orkar att ta det till sig. Och att de tror på mig.

20 december-99, måndag

HELVETE!!!! FAN!!!!

Efter att ha väntat i två år så får man höra det här:

" Underättelse om beslut att inte väcka åtal, sexuellt umgänge med barn. ÅTAL SKALL INTE VÄCKAS. Brott kan inte styrkas"

Tack så jävla mycket.

Men jag ger inte upp. Kan det kan göras mer så tänker jag göra mitt bästa.

Skriver mer om allt det här när jag inte är så ledsen, arg, förbannad som jag är nu.

17 december-99, fredag
Advokaten ringde idag. Han ville ändra tiden då jag ska till honom. Det blir den 22 december istället. Och så sa han att åtal måste väckas före den 2 mars, för då går preskriptionstiden ut. Jag tycker att det verkar som om det är jävligt bråttom, speciellt när det går så sakta. Jag är inte så insatt i det hela...men tänk om det inte blir något åtal....och då vill jag överklaga det beslutet. Men då går det inte, för att tiden är ute. Shit happens, eller vadå? Jag kan väl inte hjälpa att det tar sån tid...jo, lite då...det tog ett par år innan jag gjorde en anmälan...men sen....det var semestrar i vägen, åklagare byttes osv...
Jag får väl snacka mer med advokaten om allt det här på onsdag...jag hoppas verkligen att det inte är för bråttom.

Nu är det slut med Komvux. Jag har ett par ämnen kvar, men dem tentar jag av. Nu måste jag hitta ett arbete.

Jag måste ta reda på när vi flyttade från området där han också bodde, till vårt nya hus. Jag vet ju att det var på sommarlovet innan åttan någon gång.
Nu hittade jag ett kort på mig från skolavslutningen i sjuan, den var den 9 juni 1989. Så det var någon gång efter det datumet som vi flyttade.

10 december-99, fredag
Nu har jag ändrat lite på den engelska sidan.

Min advokat, eller målsägandebiträde kanske det heter, ringde mig igår. Jag ska till honom den 20 december. Han undrade över brottstiden, för i polisanmälan så står det att det började Torsdagen 1987-01-01 kl 00.00 och höll på till söndagen 1989-12-31 kl 00.00.

Men det är fel. Det kan vara så att jag sa att det började när jag var 12 och slutade när jag var 14. Och jag var 12 år 1987, och 14 år 1989.
Men jag kommer tydligt ihåg att jag sa att det hela började på sommarlovet: juni, juli eller augusti 1987. Så jag förstår inte varför de inte skrev så som de skrev.

För det började ju just den där sommaren 1987. Och jag har ju berättat för dem hur det hela gick till. Jag och min kompis P var ute och lekte. Hon var 10 år då. Jag var kär i hans son, och eftersom han bodde rätt nära min kompis, så var vi ute och lekte på hans gård. Gungade osv....Och den där jäveln satt på sin balkong. Ensam, för hans fru och barn var bortresta. Han satt där och glodde på oss varje dag, och snackade. Efter några dagar började han att slänga slängkyssar åt oss, så fort vi visade oss i närheten. Vi bara fnissade åt honom. Men vi började också att leka på ett annat ställe, lite längre bort.
Och så en kväll, jag var på väg hem från kompisen, så kom han efter mig, och började snacka. Sommaren 1987. Och sen blev det bara värre och värre.

Men det slutade sommaren 1989. För att vi flyttade bort från det området där han bodde. Det var ju inte så att vi flyttade flera mil bort, typ från Göteborg till Umeå. Han hade ju kunnat träffa mig ändå, men han kanske inte visste var jag skulle bo. Fast det måste han ju ha vetat om.

1 december-99, onsdag
Nu har jag varit hos E. Han hade skaffat en ny skön stol att sitta på...tur det, för den förra var så obekväm. Vi pratade om både det ena och det andra. Men inte har jag kommit fram till något efter det. Fast lite skönt var det att få prata. Vi pratade ganska mycket om mina föräldrar. Jag ska till honom igen om en månad.

Han undrade bl a vad som skulle hända om jag berättade om övergreppen för mina föräldrar. Då berättade jag det, men det har jag redan skrivit om här. Farsan skulle skylla allt på morsan, morsan skulle bli alldeles förtvivlad och undra vad hon hade gjort för fel. Osv...

Pratade med min moster igår igen. När jag tänker efter, så vet jag att hon har rätt. För det har hon ju. Hon sa att eftersom de då inte gjorde något åt saken, så kommer de inte göra något nu heller. De såg ju mig med honom ett par gånger, men gjorde inget. Morsan tycker ju att jag sprang efter honom. Det är det hon vill tro på. Och hon kommer inte att ändra på sig. Och inte farsan heller. Så det är bäst att hålla dem utanför det.