Att vara anhörig

 

Aktuellt  

    Om ÅSS i Borås

Bli medlem   

Att vara anhörig

Att leva med paniksyndrom


KBT


Om ...    

Ångest hos barn och ungdom

Hitta rätt

Länkar

Diagnoskriterier

Mediciner

Landstingsinformation

De som stödjer vår verksamhet

Litteratur tips   

  


 


Det är inte lätt att förstå sig på panikångest eller social fobi om man aldrig har drabbats själv.

 

En ångestattack är inte bara skrämmande för den som får den. Anhöriga kan också bli rädda och känna sig hjälplösa.

Ångest tar sig olika uttryck hos olika människor. Oavsett hur stark ångesten är för personen som upplever den, påverkar den även nära och kära.

Är ångesten någorlunda lätt att hantera är det inte säkert att du som anhörig ens märker av den. Den som är drabbad har hittat sätt att hålla ångestkänslorna under kontroll.

Om ångesten är starkare och du märker att personen i fråga mår dåligt är det viktigt att ta problemen på stort allvar. Svår ångest kan vara en mycket obehaglig upplevelse. De kroppsliga uttrycken kan vara så starka att man är rädd för att förlora förståndet eller rent av tror att man ska dö.

Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att man varken blir tokig eller dör av ångest.

Kunskap är A och O

Om du vill hjälpa en nära vän eller anhörig som mår dåligt är det bra om du skaffar dig kunskap. Ett sätt är att ta kontakt med anhörigföreningar. De har bra information om ångest, dess orsaker och behandlingar.

Föreningarna kan också hjälpa dig att komma i kontakt med andra i liknande situationer. Det kan vara en stor lättnad när man känner sig ensam om sina problem.

Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för din anhöriges vård.

Prata om besvären

Försök att prata med den som mår dåligt, utan att tjata, bagatellisera eller förlöjliga. Det finns mycket skam förenat med ångestsjukdomar. En person som till exempel lider av tvångssyndrom inser själv det absurda i tankarna och handlingarna, men kan ändå inte låta bli att leva ut dem. Det gör att alltför många skäms och drar sig för att söka hjälp. 

Det är helt naturligt att tappa sugen ibland när någon man tycker om mår dåligt. Anförtro dig gärna åt någon utomstående som du kan vända dig till. Som anhörig eller vän har du en viktig uppgift. Du kan få den drabbade att tro på att det finns hjälp. Det är viktigt att även du har stöd.

Fråga om råd

Undrar du över något? Kanske har någon annan undrat samma sak. Du kan ställa en fråga och få ett personligt svar genom att logga in på Mina vårdkontakter. Om du är osäker på hur du ska göra kan du dygnet runt fråga en sjuksköterska via Internet och få ett personligt svar inom två timmar genom att logga in på Mina vårdkontakter.

 


 

Några tips

Kritisera inte!
Paniksymptomen är riktiga - inte inbillade! Om den anhörige kallar panikerns upplevelser för "en massa fjant" tar tillfrisknandet ännu längre tid.

Uppmuntra!
Ingen mår bra av att få höra "hela familjen blir ju lidande så som som du håller på och trasslar!". Kom med uppmuntrande kommentarer istället!

Räkna med bakslag!
Försök att inte bli så himla besviken när din vän råkar ut för bakslag. Ingen misslyckas på pin kiv!

Påtala framsteg!
Man märker inte alltid framstegen när de kommer smygande. Var observant på framstegen och tala om för din vän att "det går ju framåt!"

Föreslå fobiträning!
Tvinga aldrig din vän, men puffa på försiktigt och föreslå att ni ska träna på sån´t som han eller hon är rädd för.

Lyssna!
Lyssna när din vän vill berätta. Att få prata hjälper - lyssna även om du har hört pratet massor av gånger förut!

Bestäm inte allt!
Det är lätt att den som är anhörig tar alla beslut och visar vägen i alla sammanhang. Glöm inte att låta din vän bestämma och ta ansvar också! Det är viktigt att den som lider av ångest får känna sig stark ibland också!

Överraska inte!

Låt din vän få veta vad som ska ske - och när - under fobiträningen. Lämna inte din vän ensam mitt i stan för att "testa" hur det går.
 

 

Depression ~ Råd till anhöriga

Stöd från närstående, vänner och anhöriga är mycket viktigt för den som är nedstämd eller är på väg in i en depression.

Om du har en nära vän eller anhörig som är nedstämd eller visar tecken på att glida in i en depression är det viktigt att ni försöker prata. Gärna på en plats som ger lugn och ro. Ha gott om tid att samtala.

Du som är anhörig kan ge stöd genom att vara närvarande, lyssna, visa förståelse och stötta. Ni har en långvarig relation som är viktig i en sådan här situation.

Att lyssna aktivt och försöka förstå hur den nedstämde mår är ett bra sätt att ge stöd. En person som är nedstämd vill ofta få bekräftelse och är känslig för att bli avvisad. Försök att uppmuntra och inge hopp, men var inte överdrivet optimistisk. Undvik tillrop som ”ryck upp dig!”. Ett annat tips är att ringa ofta och föreslå att ni kan träffas, så att personen inte isolerar sig.

Du kanske kan hjälpa till med praktiska göromål som att handla, laga mat, tvätta eller andra saker som kan underlätta vardagen för din vän.

Om symtomen på depression förekommer varje dag under minst två veckor är det bra att ta kontakt med husläkaren. Föreslå gärna att du kan följa med vid besöket. Om det finns anledning att tro att depressionen är svår eller att det förekommer självmordtankar måste ni kräva att få en tid hos läkaren så snabbt som möjligt. Obehandlad svår depression kan innebära en stor risk för självmord.

Anhöriga kan också behöva stöd

För att själv orka med är det viktigt att även du som närstående får stöd. Det är tillåtet att vara trött och irriterad ibland. Försök att leva ditt eget liv i den mån det går och avstå inte från det du tycker om att göra. Du behöver positiva möten och händelser för att orka med.

Du kan vända dig till stödföreningar för att få stöd och råd när orken inte räcker till. De kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för din anhöriges vård.

Texten hämtad 08 – 01 -08  ur år Guiden      http://www.vardguiden.se/Article.asp?c=2997

 

Vid Depression är det viktigt med stöd från anhöriga
För en anhörig kan det vara en psykiskt tung och svår uppgift att hjälpa och stödja en deprimerad person. Rent praktiskt kan det innebära att man ensam måste ta hand om hem, barn och ekonomi eftersom den deprimerade partnern inte orkar.

Det kan vara svårt att se hur den deprimerades beteende förändras och hur dennes känsloliv blir mindre rikt. Den tidigare aktiva personen kan under sin depression bli irriterad, långsam, trög, trött och oförmögen att uträtta saker.

I första hand är det bra om man som anhörig uppmanar den deprimerade att söka medicinsk hjälp. Ibland vill den drabbade inte gå till läkare och det kan krävas en hel del övertalningsförsök för att motivera ett läkarbesök. Det är också bra om man visar medkänsla och försöker förstå hur den deprimerade mår. Att lyssna och ingjuta hopp genom att berätta att det finns både medicinsk och psykologisk hjälp att få är viktigt. Svårt deprimerade personer vill helst isolera sig och inte umgås med andra. Men ensamhet försvårar ofta tillståndet. Därför är det bättre att försöka hålla kontakten med omgivningen, även om den som är deprimerad säger att det inte behövs.

Många barn till deprimerade har ingen att prata med. Barn, liksom vuxna, har behov av att tala om sin situation, att ställa frågor och få svar om förälderns eller en annan anhörigs depression. Barnet behöver också få visa sina känslor och berätta om sin oro. Det viktigaste är att barnen får veta att det inte är deras fel om mamma eller pappa är deprimerade. Det finns förebyggande program som bedrivs i skolor. Mer information finns i kapitlet Fördjupning och länkar.

Den nedstämda personens depressiva tankar eller djupt pessimistiska syn på tillvaron kan smitta av sig på anhöriga, som kan drabbas av överdriven misströstan och hopplöshetskänslor. Därför är det viktigt att som anhörig söka stöd hos släktingar och vänner.

 


 

Vad kan föräldrar och anhöriga göra vid tvångssyndrom?

När ska man söka behandling? Om vanor, eller ovanor, orsakar kraftigt obehag, blir tidskrävande (dvs. upptar mer än en timme varje dag) eller omöjliggör ett normalt vardagsliv bör man söka hjälp. Det är också viktigt att komma ihåg att det här är en sjukdom som på något plan drabbar hela familjen, vilket gör att hela familjen bör vara med i beslutet att söka hjälp.

Även om det är lätt att ställa diagnosen, när alla symtom presenteras, går det i praktiken ofta många år innan diagnos ställs. En orsak är att barn och ungdomar ogärna vill avslöja att de har tankar och tvångshandlingar som de själva inte kan kontrollera, men en annan är att kunskaperna inom barn- och ungdomspsykiatrin också varit dåliga. Ytterligare en svårighet är att till sjukdomen hör en blandning av symtom på depression, ångest och aggressivitet. Den förälder som blir indragen i ett tvångssjukt barns ritualer, och vars försök att hjälpa möts av ilska, tror kanske snarare att det handlar om barnets ”normala” önskan att göra på ett visst sätt än något som har sin upprinnelse i en sjukdom.
Det glada budskapet är att kunskaper som gjort det lättare att ställa diagnos också har resulterat i effektivare behandlingsmetoder. Psykoterapeutiskt handlar det om kognitiv beteendeterapi som går att genomföra även på relativt små barn. Medicinskt handlar det om behandling med serotoninåterupptagshämmande läkemedel, s k SSRI-preparat. I många fall krävs en kombination av dessa metoder. Det är samtidigt viktigt att påpeka att sjukdomen kan vara allt från lindrig och lättbotad till, i ett fåtal fall, en mycket svårbehandlad sjukdom.
Eftersom det nu finns SSRI-preparat, som utprovats på barn ända ner till 6 års ålder, kan man, då beteendeterapi inte finns tillgänglig eller inte ger resultat, med fördel sätta in sådan medicin. Genom att informera om att biverkningar ofta förekommer i inledningsskedet och sedan försvinner och att effekten inte kommer förrän efter 3-4 veckor så går det ofta bra att motivera till att medicinering genomförs.
Tidig upptäckt, effektiv behandling och stöd i en patient- och anhörigförening ökar möjligheten till bot för denna vanliga sjukdom.

Råd till anhöriga och andra som kommer i kontakt med personer med tvångssyndrom, t ex lärare:

  • Ge inte de försäkringar som den sjuke vill ha.
  • Låt inte den sjuke slingra sig undan det som upplevs som skrämmande och otäckt.
  • Ställ inte för höga krav på den sjuke under ”dåliga dagar”.
  • Ge stöd och beröm vid små framsteg. Kom ihåg att det är en oerhörd prestation att motstå tvångshandlingar.
  • Sätt gränser och låt inte familjelivet/rutiner rubbas.
  • Försök att inte ens omedvetet ge försäkringar. Den tvångssjuke är nämligen specialist på att dölja sitt tvång.
  • Gör t ex utflykter eller åk bort. Det kan kännas skönt för den sjuke att vila sig från hemmiljön som är starkt associerad med sjukdomen.
  • Försök att vara positiv även när det är svårt. Att skoja om eländet lättar på spänningen. Det är viktigt för anhöriga att få bearbeta situationen och att få stöd, eftersom deras situation är ytterst påfrestande.

Författare: Henrik Pelling, Barn- och Ungdomspsykiatrin, Akademiska Sjukhuset i Uppsala

Texten hämtad ur  Landstinget Uppsala län   http://www.lul.se/templates/page____5906.aspx


 

Läs även detta :

Hur ska anhöriga och närstående bemöta den som har tvångssyndrom?

För att sammanfatta hur anhöriga och andra närstående på bästa sätt ska bemöta en person med tvångsproblem så kan följande sägas Nedanstående regler bör man följa, åtminstone om patienten befinner sig under beteendeterapeutisk behandling. I vissa fall är endast någon eller några av reglerna nedan möjliga att använda, varför man själv måste avgöra vilka regler som är tillämpliga:


1. Gör inte livet enklare för personen med tvång genom att hålla med, garantera eller försäkra att det förhåller sig på det ena eller andra sättet, exempelvis att händerna är rena, att ingen smitta finns, att det är ofarligt att sluta o.s.v. Gå inte med i tvånget, om du kan låta bli. Att följa denna regel är därför lättare sagt än gjort


2. Svara inte med lugnande och återförsäkrande svar på så kallade återförsäkringsfrågor. (Frågor som personen bestämt vet svaret på, men där tvivlet provocerar fram tvångsbeteendet att fråga om och om igen.) Mycket av det vi kallar tjat kan vara sk. återförsäkringsfrågor. Att följa denna regel är därför lättare sagt än gjort.


3. Gör inte livet med tvånget lättare genom att hjälpa till att utföra vissa beteenden såsom kontroller, rengöring. Bli inte själv en del av tvånget eller undvikandet. Gör inte saker för att det ska gå fortare och så ”att man äntligen ska komma iväg någon gång.” Det är exempelvis mycket lätt att man som förälder gör saker, för att barnet ska kunna klara av att vara med andra barn, göra sina läxor, må bättre o.s.v. Att följa denna regel är därför lättare sagt än gjort.


4. Gör inte livet lättare för personen med tvång, genom att lyssna och hålla med om de ologiska föreställningarna (ältandet). Argumentera emot och framhåll din ståndpunkt även om det blir bråk. Håna eller nedvärdera inte personens åsikter, men framhåll din ståndpunkt, med sakliga argument. Glöm inte framhålla att ”livet är alltid osäkert” i din argumentation. ”Sannolikt har ingen fått AIDS av att kyssas, men helt säker kan man naturligtvis inte vara.” Alla tar vissa risker. Det är ofrånkomligt. Att följa denna regel är därför lättare sagt än gjort.


5. När tvånget blir allt värre och tar alltmera av familjens trivsel - sätt gränser. Här går gränsen, längre tillåter vi inte. Det kommer sannolikt att bli bråk, men till bråket kommer man förr eller senare i vilket fall som helst. Ju förr gränsen sätts, desto mindre hinner tvånget att generaliseras och utvecklas. Att följa denna regel är dock lättare sagt än gjort.


6. Framhåll betydelsen av att vårda hälsan och att leva ett avstressat och hälsosamt liv med sömn, vila, motion och närande mat på regelbundna tider o.s.v. Därmed kan man reducera tillfällen där orelaterat obehag utlöser tvångsepisoder.


7. Framhåll för den som ännu inte kommit i beteendeterapi, att det finns behandling för problemet och att personer med tvångssyndrom inte är ”tokiga”, utan bara lärt sig att bli rädda för ofarliga saker, företeelser och beteenden. Framför allt är de rädda för vissa av sina egna tankar.


8. Framhåll att det är viktigt att inse att det ofta är fel på sättet att tänka och att detta kan ändras. Först måste man dock erkänna att det är fel och sedan måste man vara villig att diskutera alternativa sätt att bete sig. Första steget mot bättring är att gå med på, att något bör förändras. Det bästa sättet att ändra sitt sätt att tänka är att ändra sitt beteende på så sätt, som om man redan tänkte på det nya sättet.


9. För den patient som befinner sig under behandling är det värdefullt att bli uppmuntrad i sitt svåra arbete. Anhöriga kan, genom att påminna om tidigare lyckade steg gjorda i behandlingen, inspirera till nya svåra exponeringar. ”Kommer du ihåg hur svårt det var för dig att inte tvätta händerna både före och efter duschningen? Och nu klarar du det utan några större problem. Tänk på att du kan vänja dig vid att duscha bara fem minuter också, chansa på samma sätt som du gjorde, när du slutade med att tvätta dig med skurpulver på händerna.” Det är lätt att glömma framgångarna i behandlingen, när hela tiden nya svåra exponeringar står på tur att göras. Patienten ”glömmer” ibland vad han ska göra för att fullfölja sin läxa. Många patienter uppskattar att bli påminda och ”påbaxade”, medan andra bara blir irriterade på det. För att behandlingen ska göra framsteg kan detta stöd vara nödvändigt, oavsett vilken reaktion det väcker.

Författare: Olle Wadström, Psykologinsats AB 

 

 

tillbaka

 

 

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                     

Copyright © 2008 ÅSS i Borås