Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JENS GLÜSING
Havanna
Grönsakstorget i Playa i Havanna är en sorglig anblick.
I de få öppna stånden finns några lätt
räknade avokado och sötpotatisar. För övrigt
finns ingenting: inga bananer, inga maniokknölar, inga bönor,
inga tomater. ”Om det fortsätter så här går
vi konkurs”, klagar en torgmadam.
Överallt i Kuba möter samma bild. ”Agrotorgen”,
de fria torgmarknaderna står tomma. Viskande svartabörshandlare
erbjuder ett par lökar för ockerpriset två dollar
per kilo i den fina stadsdelen Miramar i Havanna. ”Det är
orkanernas fel”, säger säljaren.
”Gustav och Ike”, de båda vulkaner som drog
fram genom Kuba i augusti och september har orsakat den värsta
livsmedelskrisen på 15 år. Som genom ett under förskonade
stormarna i stort sett huvudstaden, men på landsbygden härskar
nöden.
Omkring 30 procent av skörden har gått förlorad.
Dessutom har två tredjedelar av bananpalmerna och jättepalmliljorna
förstörts. Även tobaks- och sockerrörsodlingarna
är illa åtgångna. Nästan 450 000 hus raserades,
därav 5 000 skolor. Hundratusentals människor lever
i nöd. ”En liknande katastrof har aldrig förekommit
i Kubas historia”, sade president Raúl Castro.
Officiellt orsakade orkanerna skador för ett värde av
minst fem miljarder dollar, vilket motsvarar drygt tio procent
av bruttonationalprodukten.
”Vi står inför sex månader av svåra
umbäranden”, varnar ställföreträdande
jordbruksminister, Alcides López. Många kubaner befarar
till och med en andra ”undantagsperiod” likt den på
1990-talet, när ön plötsligt stod utan både
mat och drivmedel efter Sovjetunionens sammanbrott.
På den tiden styrde president Fidel Castro Kuba med hjärnhand
genom hungeråren. Han var som gjord för denna roll.
I kristider blomstrade den gamle kommendanten upp, och varje naturkatastrof
hälsade han som ett slag som han bara måste vinna.
Många kubaner erinrar sig, fulla av beundran, hur Castro
trotsade orkanvindar och störtregn för att undsätta
landsmän i avlägsna små byar.
När besvikna ungdomar samlades 1994 på strandpromenaden
Malecón i Havanna för att ge röst åt sitt
missnöje med bristekonomin ryckte Fidel Castro ut personligen
och manade folkmassan till lugn.
Men Fidel Castro är sedan två år svårt
sjuk, och i februari lämnade han ifrån sig alla ämbeten.
Nu verkar det dock som om Gustav och Ike gav den 82-årige
f d statschefen ny energi. Han har stigit upp från sjukbädden
och tagit initiativet igen.
Ett tiotal gånger har han sedan i slutet av augusti tagit
till orda i partitidningen Granma: Castro har jämfört
konsekvenserna av ”Gustav” med ”skadeverkningarna
efter atombomben i Hiroshima”, och han har kritiserat den
kubanska regeringens ”eftergivenhet och opportunism”.
När nationell nöd råder kan man inte tillgodose
önskemålen från alla ”fritt flygande småfåglar”,
varnade Castro, som fortsatte med att rekommendera ”rigorös
disciplin”.
Det pikanta i sammanhanget är att regeringen leds av hans
bror, Raúl.
”Fidel har uppenbarligen intagit den politiska arenan igen”,
säger den f d CIA-agenten och Kubakännaren Brian Latell.
Det var nog inga tryckfel i Granma när tidningen vid flera
tillfällen kallade Fidel Castro för ”överbefälhavare”?
Denna titel har han egentligen överlåtit till brodern
Raúl.
Raúl Castro visade sig faktiskt under orkankatastrofen,
men han siktades bara två gånger i de hemsökta
regionerna, och det gick 17 dagar mellan besöken. Raúl
bad folket om ”tålamod” och klagade på ”bristande
arbetsvilja” hos den drabbade befolkningen. Vicepresident
Ramón Machado Ventura fick uppdraget att leda återuppbyggnadsarbetet.
”Människorna undrar var Raúl håller hus”,
påpekar Richard Haep, som företräder en hjälporganisation
i Havanna. Orkankatastrofen betraktades som den nye presidentens
första stora prövning – och många kubaner
tycker inte att Raúl bestod provet, vilket de dock bara
antyder viskande.
Fidel tar tillfället i akt för att omintetgöra
broder Raúls ängsliga reformer de senaste månaderna.
Kroniskt sjuk eller inte, Fidel är fortfarande kommunistpartiets
generalsekreterare, och i den rollen vänder han sig fortfarande
till folket. ”Kampen måste föras i första
hand av vårt ärorika parti”, upplyste han kubanerna
om i Granma, varefter han påpekade att Raúl ”bara
är kommunistpartites vice partisekreterare”.
Liksom under sina bästa dagar bredde kommendanten ut sig
om ”privilegier, korruption och stölder”. ”Det
finns länder som utfärdar dödsstraff för sådana
brott”, hotade Fidel Castro. Partiet kommer att bestraffa
varje avvikelse från ”de socialistiska idealen”
på ett effektivt och moget sätt, enligt Fidel.
Kubanska ekonomer hade egentligen hoppats att Raúl Castro
skulle ta chansen och börja liberalisera ekonomin efter orkanerna.
”Det är fel att förhala strukturreformerna just
nu, de borde i stället påskyndas”, säger
Pavel Vidal, som arbetar för Centrum för kubansk ekonomiforskning
i Havanna.
Men regeringen rättar sig tydligen efter den kurs, som stakas
ut från sjukbädden. Den har intervenerat i den fria
torghandeln, där priserna bestäms av tillgång
och efterfrågan. Nu har man maximerat priset på 16
produkter. Många bönder avstår sedan dess från
att marknadsföra sina produkter, eftersom försäljningen
inte lönar sig.
Samtidigt har transportkostnaderna exploderat sedan regeringen
nästan fördubblade priset på diesel och bensin
i september.
Den hittills blomstrande svarta marknaden sätts under fortsatt
hård press av myndigheterna. Dissidenten Elizardo Sánchez
berättar att svartabörshandlare grips och döms
på löpande band i snabbrättegångar. För
en man, som hade sålt mjöl, yrkade åklagaren
på tolv års fängelse.
Regeringen försöker eliminera flaskhalsarna med hjälp
av ”Libreta”, som är ett ransoneringskort för
livsmedel. Regeringen utökar antalet ransonerade produkter,
men i de flesta butiker gapar hyllorna tomma. För att klara
sig till månadens slut tvingas många kubaner ändå
ut på den fria marknaden, där det knappt finns något
att köpa heller vid det här laget.
Omkring 80 procent av alla livsmedel på Kuba importeras
trots att det finns hundratusentals hektar odlingsbar mark, som
ligger i träda. ”Man skulle kunna odla överallt
här”, klagade Raúl Castro för flera år
sedan när han vid ett tillfälle reste genom landet tillsammans
med den tyske samhällsvetaren Heinz Dieterich. På båda
sidor om Kubas enda motorväg bredde gröna ängar
ut sig. Regeringen har nu börjat sälja mark till privata
bönder. Men de första skördarna kommer först
om ett halvår.
Till dess måste Havanna förlita sig på hjälp
från utlandet, och den är sedan länge mycket sporadisk.
Fidel Castro bad förgäves USA om att häva handelsembargot
i åtminstone sex månader i hopp om att Kuba på
så sätt skulle kunna övervinna de värsta
följderna av orkanerna. Ett magert erbjudande om 100 000
dollar, som senare växte till fem miljoner dollar, avvisades
av den stolte kommendanten.
Men Spanien har engagerat sig starkt för den forna kolonin
och finns på plats för att hjälpa till att organisera
hjälpinsatser värda sammanlagt 24,5 miljoner euro.
Havanna tog till för kort tid sedan inte emot någon
hjälp från Europeiska unionen. På grund av en
konflikt om hur Kubas regimkritiker behandlas ligger de diplomatiska
relationerna på is sedan 2003.
Gustav och Ike har påverkat även de diplomatiska relationerna.
För första gången på fem år kom en
högt uppsatt EU-funktionär till Havanna för några
veckor sedan. EU-kommissionären Louis Michel, som ansvarar
för EUs ulandsbistånd, undertecknade tillsammans med
Kubas utrikesminister, Felipe Pérez Roque, en deklaration
enligt vilken parterna kommer att återuppta samarbetet.
Kubanerna ställde visserligen villkoret att båda sidors
suveränitet måste respekteras. Det betyder i klartext
att européerna inte får blanda ihop det politiska
läget på Kuba med frågan om bistånd. Bryssel
har av allt att döma accepterat detta. Kommissionär
Michel har i alla fall tillkännagivit att EU skänker
Kuba två miljoner euro i akut katastrofhjälp.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
