Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
WIELAND WAGNER
Xiaogang, Kina
Det händer ganska ofta att grisuppfödaren Yan Jinchang
lägger ifrån sig dynggrepen mitt i arbetet och klär
om till vit skjorta. Kina riktar nämligen numera blickarna
mot hans by, Xiaogang, som ligger ca fem timmars bilfärd
nordväst om Shanghai. Folkrepubliken Kina har nämligen
något stort på gång; journalisterna strömmar
till, och på nytt uppmanas människorna att ”lära
av Xiaogang”.
Nyligen kom till och med stats- och partichefen Hu Jintao på
besök. 65 år gammal är han jämnårig
med grisuppfödaren Yan, som han träffade tillsammans
med byns övriga bönder. Hu bar också vit skjorta,
satt ute i det fria på en pall och frågade hur det
kom sig att den nu 30 år gamla kinesiska kapitalismen hade
börjat i byn Xiaogang.
Partiledare Hu kom naturligtvis inte till Xiaogang för
att tala om det förflutna utan för att ge en signal
om framtiden. Kort tid efter besöket presenterade han och
hans kamrater i kommunistpartiets centralkommitté en ny
jordreform. Den ska, enligt Hus önskemål, omfatta hela
landet och leda till lika stora förändringar överallt,
lika omvälvande förändringar som de som en gång
började i Xiaogang.
Xiaogang är en myt. Alla kinesiska skolbarn känner till
byn och dess historia. Bonden Yan undertecknade på den tiden,
för 30 år sedan, ett hemligt dokument tillsammans med
ytterligare 17 familjeförsörjare. I dokumentet kom de
18 männen överens om att odla byns gemensamma storjordbruk
i egen regi, var och en för sig. Detta kapitalistiska experiment,
så kort tid efter kulturrevolutionen, var olagligt. ”Men
vi var eländigt fattiga och vi hade inget val”, berättar
Yan. Han och de övriga bönderna lovade att gemensamt
sörja för varandras barn om någon av dem skulle
gripas av myndigheterna.
I stället blev de nationalhjältar. Därför
att en tid senare styrde den legendariske förnyaren Deng
Xiaoping in sitt folk på reformvägen.
Xiaogang, där de 18 bönderna lyckades fördubbla
sina skördar redan det första året, blev en förebild.
Nu är tanken att andan i Xiaogang ska ge vingar åt
nästa reform. Partiet vill nu ge bönderna grundlaglig
rätt att överlåta bruket av jorden, som fortfarande
tillhör staten formellt, till annan part för att på
så sätt effektivisera näringen.
Invånarna i Xiaogang har även denna gång ett
försprång framför resten av landet. Yan Jingchang
och flera av hans lokala kolleger har nämligen redan arrenderat
ut sina jordar i 20 år till ett storföretag med säte
i Shanghai. Yan föder upp sina egna grisar som anställd
i företaget, som har investerat i hans farm. Den har blivit
både större och modernare, något som alla tjänar
på.
Kommunistpartiet har planerat en jordreform sedan länge.
Partiledningen anade nämligen att det på sikt inte
var någon bra idé att låta Kina fortsätta
att producera oräkneliga gymnastikskor, tv-apparater och
tankfartyg i hopp om att resten av världen fortsätter
att köpa. Nu när den globala finanskrisen övergår
i global ekonomisk kris och västerlänningarna börjar
spara måste världsfabriken söka nya kunder i det
egna landet.
Kina behöver sina omkring 800 miljoner bönder som
nya konsumenter. Partiet vill fördubbla den genomsnittliga
inkomstnivån på landsbygden till 2020, och om det
lyckas vore det jämförbart med ett epokskifte.
Kanske är det därför som Beijing dröjer med
att fullborda den varslade reformen. Fördröjningen förklaras
av ledande kinesiska experter med att Hu har stött på
hårt och oväntat motstånd mot sina reformplaner
inom kommunistpartiet. Strategerna i Beijing har nämligen
sedan länge betraktat landsbygdsbefolkningen som en enorm
reservarmé av billig arbetskraft.
Bönderna i Xiaogang ingår i denna reservarmé
trots att de kommer från platsen där Deng Xiaopings
reformer föddes, men de har inte farit lika illa som bönder
på andra orter.
I vissa regioner har korrumperade partifunktionärer beslagtagit
åkrar och ängar helt olagligt och byggt bostäder
och fabriker på marken med stora förtjänster.
I Xiaogang fick bönderna lov att med statligt bidrag bygga
en vacker förvaltningsbyggnad, ett jättelikt asfalterat
torg och ett museum till reformernas ära. Men även de
tvingas skicka söner och döttrar till storstädernas
fabriker för att få del av det välstånd,
som partiet har lovat alla undersåtar.
Ju fortare Kinas ekonomi växer desto större blir klyftan
mellan den allt mer välmående medelklassen i megastäder
som Shanghai eller Shenzhen och bönderna på landsbygden.
I utkanten av Xiaogang arbetar Wang Shaodian och hans fru på
sin veteåker. Wangs traktor är 24 år gammal,
men han behöver den i många år till. Inte bara
som hjälp i jordbruket utan också som fortskaffningsmedel.
Han skulle visserligen ha råd med en bil, säger bonden
Wang, men han har ingen pensionsförsäkring och därför
sparar han alla pengar som blir över till ålderdomen.
Många av hans kolleger och landsmän gör detsamma.
De sparar faktiskt fyra gånger så mycket som tyskarna
i genomsnitt.
Kinesen Wang, som är tänkt att överta rollen som
konsument från européen och amerikanen, ser inte
ut som man hade tänkt sig. Men Wang understryker att vardagen
på landsbygden faktiskt har blivit bättre. Den viktigaste
förbättringen är att Hu och premiärminister
Wen Jiabao har avskaffat jordbruksskatten, en skatt som i många
århundraden höll kvar Kinas bönder i fattigdom.
Det går knappt en månad utan att premiärminister
Wen besöker någon by. Det verkar nästan som om
han vore Kinas högst uppsatte socialarbetare, och som sådan
informerar han sig om människornas bekymmer och nöd
– på samma sätt som han gjorde efter det stora
jordskalvet.
Men bönderna förväntar sig inga allmosor av staten,
utan de nöjer sig med mera frihet. Det var i alla fall vad
Yan sade till presidenten, kamrat Hu, när denne under sitt
besök i Xiaogang uppmanade Yan att ”tala fritt ur hjärtat!”.
Bönderna i Xiaogang vill bruka jorden mer ekonomiskt,
sade Yan till presidenten. ”Vi vill driva lönsamma verksamheter
som skapar nya jobb här hos oss”.
Det snabbaste sättet att sätta fart på Kinas stora
inre marknad vore att låta bönderna äga sin mark
och sälja den fritt. Men det är alltjämt alldeles
för kapitalistiskt för Kinas kommunister och därmed
tabu. Även denna gång ryggade partiet tillbaka.
Partiet tänker minns fortfarande sina egna, ofta ohyggliga
kampanjer mot storgodsägarna. Farhågorna om att den
s k ”socialismen med kinesiska kännetecken” skulle
förfaras som propagandaformel utgör också en broms.
Men med tillkännagivandet om en jordreform väckte president
Hu trots allt stora förhoppningar. Nu måste orden följas
av handling, annars riskerar han att förlora ansiktet –
också inför grisuppfödaren Yan.
Denne hjälte från Xiaogang förlitar sig framför
allt på ett uttalande från Hu till bönderna:
”Ni kommer alla att få mera pengar i fickorna”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
