Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ALEXANDER SMOLTCZYK
Sukhumi
Ni kan skriva vad ni vill, men…”, säger regeringschefen,
”men, snälla, skratta inte åt oss”. Alexander
Ankwab fyller cognacsglasen och skålar ”för friheten!”.
Bara några veckor dessförinnan utsattes hans tjänstebil
för ett väpnat attentat. Kanske hade han stött
sig med någon. ”Det var fjärde gången, men
jag lever fortfarande – och Abchazien också, eller
hur?”.
Alexander Ankwab är premiärminister i ett land där
städerna heter sådant som Gulripish, Pshku och Tqvarchali,
och som (än så länge, enligt premiärministern)
bara har diplomatiska förbindelser med Ryssland och Nicaragua.
Och med Gazaremsan, men den räknas inte.
Den enda internationella organisationen som har representation
i Abchazien är Organisationen för icke representerade
nationer och folk (Unpo), som företräder etniska minoriteter,
fantomstater, befriade zoner etc.
Alexander Ankwab kallas för Anthony Hopkins av sina medarbetare,
därför att han liknar den brittiske skådespelaren.
Men Ankwab spelar inte teater, han menar allvar: ”Om tio
år kan Abchazien vara ett nytt Monaco. Ingen investerare
bekymras av vår status. Singapore erbjöd sig nyligen
att köpa allt, hotellen, flygplatsen och stränderna,
men det gick lite väl fort för vår smak”.
Abchazien ligger i Kaukasus, regionen där Europa i sakta
mak går över i Asien. Fram till 1993 hörde landet
till Georgien. Sedan landet förklarade sig självständigt
är ”Abchazien” ett försök att uppfinna
sig självt. Som stat påminner landet mången realpolitiker
om det folk, som plötsligt beslöt sig för att leva
i en håla i skogen och tala ett eget språk.
26 augusti 2008 hade Abchaziens premiärminister och hans
landsmän en Robinson Crusoe-upplevelse. De var inte ensamma.
Ryssland hade erkänt Abchazien. Alexander Ankwab fick beskedet
via tv. Ryssland hade ockuperat den georgiska utbrytarrepubliken
Sydossetien (eller befriat, beroende på hur man ser händelsen)
och EU försökte medla mellan Ryssland och Georgien.
Då ställde sig Rysslands president framför kamerorna
och förkunnade att hans regering av säkerhetsskäl
hade beslutat att erkänna en annan utbrytarrepublik, Abchazien.
Abchazien är därmed en av världssamfundets yngsta
stater, trots att det är en bastard. I diplomatiska texter
förkortas landet ABC. (Förkortningen för Sydossetien
lyder SOS).
ABC-republiken har ingen egen valuta, kan inte trycka sedlar
och får inga krediter på finansmarknaden, eftersom
den inte existerar i folkrättslig mening. För resten
av världen är Abchazien bara en storhetsvansinnig, georgisk
provins med färre invånare än exempelvis Malmö.
Man skulle kunna strunta i Abchazien om det inte vore för
att det ligger i Kaukasus, som är en geopolitiskt jordskalvsbenägen
zon.
När det utkämpades ett krig där förra året
mellan Ryssland och Georgien reste den tyske utrikesministern,
Frank-Walter Steinmeier till Sukhumi, och det gjorde han inte
för att dricka cognac med premiärminister Ankwab. Abchazien
är ett diplomatiskt sudoku av högsta svårighetsgraden,
en ständig krigsorsak mellan det gamla öst och det nya
väst. Det finns experter som varnar för att nästa
europeiska krig kommer att bryta ut någonstans mellan Krim
och de kaukasiska bergen.
Under tiden råder fred. ”Till er kansler! Till den
tysk-abchaziska vänskapen!”, säger Ankwab och överräcker
gåvor.
Kostsamma projekt, en bordsvimpel med statsvapnet, en klocka med
den abchaziska flaggan på urtavlan lyfts fram som bevis
på statens existens, trots att den egentligen inte finns
och trots att man egentligen inte får resa dit.
I säkerhetsföreskrifterna från utrikesdepartementet
i Berlin står det: ”Abchazien är i praktiken avspärrat
för internationell trafik. Ett lagligt in- och utresetillstånd
kan inte skaffas vare sig vid gränsen mellan Georgien och
Ryssland eller utmed den Ingurifloden, som markerar gränsen
till Georgien. Vi varnar bestämt för resor till Abchazien”.
Trots denna deklaration finns det en gränspostering i Psou
vid den abchaziska nordgränsen. Det är en ganska patetisk,
förfallen postering, där ett antal ryska turistbussar
väntar. För ryssarna är Abchaziens stränder
som Rimini fast bättre: här är det billigt, alla
förstår vad man säger och man behöver inte
växla rubeln.
En Ladabil är fullastad med ägg, och från bakluckan
på en annan sticker en hjulaxel ut. Bredvid står två
Porsche Cayenne med nya registreringsskyltar. Förarna har
försvunnit in i butiken för tullfria varor, där
man kan köpa skotsk whisky och annat för euro.
Eftersom den sydliga gränsen mot Georgien är stängd
måste man resa via den ryska badorten Sotji vid Svarta havet.
Icke ryska medborgare måste förutom abchaziskt visum
skaffa ryskt transitvisum och se till att Georgien inte får
reda på det.
I teorin skulle man också kunna muta en turkisk båtägare
i Trabzon att försöka bryta den georgiska sjöblockaden
mot Abchazien, men det är en riskabel och olaglig väg.
När det italienska företaget Benetton meddelade i maj
att det skulle öppna en filial i Abchazien kritiserade Georgiens
utrikesminister planerna som ”brottsliga” och varnade
för vedergällning. Benetton skrinlade planerna.
Det har gått drygt 3 000 år sedan Jason och argonauterna
sökte efter det Gyllene Skinnet. Då hette landet fortfarande
Kolkis, och på en av bergstopparna i Kaukasus åt en
örn upp Prometeus lever, som straff för att han hade
stört den gudomliga ordningen.
Idag heter staden Sukhumi, eller Sukhum, vilket är det politiskt
korrekta i Abchazien, därför att annars skulle 3 500
abchazier ha dött förgäves i frihetskriget 1992-1993.
Efter detta krig ströks alla i-ändelser i ortsnamnen.
Abchazien var på sin tid ”Côte Rouge”, en
subtropisk flik av sovjetriket, och f d östtyska medborgare
tänker med ett stänk av längtan på stränderna,
palmerna och mandarinträden.
För bara tio år sedan var Sukhumi en befriad men helt
förstörd stad, där man på nätterna hörde
skjutande smugglargäng skjuta och tjutande bildäck.
Numera trafikeras gatorna av elbussar, här finns öppna
banker och framför Pusjkingymnasiet står ungdomar i
skoluniform. På biografen visas en film av Louis de Funès.
Trafiksignaler, barnbibliotek, fastighetskontroller och en kvinna
med en tax i koppel fullbordar gatubilden. Detta är i sig
inget garanti för ett fungerande civilt samhälle, men
det rimmar illa med varningarna från utrikesdepartementet
i Berlin.
Den politiska makten sitter i en byggnad från Stalintiden
vid strandpromenaden, där det doftar bittersött av pomeransträd
och eukalyptus. Här bor premiärministern, och runt hörnet
hittar man parlamentet. Mitt emot parlamentsbyggnaden ligger regeringskansliet.
Just denna dag är knappt någon på plats, eftersom
premiärministerns mor har dött och nästan alla
befinner sig på kyrkogården.
Abchazierna tråcklar ihop sin stat med samma målmedvetenhet
och irriterande noggrannhet som modellbyggaren gör en modell
av Eiffeltornet med tändstickor. I parlamentet finns tolv
partier representerade – allt från Socialpolitisk rörelse
till Abchazisk Folkenhet.
Men för Europa är Abchazien ett slags rövarrepublik,
där svartabörshajar och uppskruvade historiker ger utlopp
åt sina separatistiska böjelser. Därför är
det ganska svårt för Maxim Gvindsjija att bli mottagen
av sina utländska kolleger. På skrivbordet har han
en skylt där det står ”Ställföreträdande
utrikesminister för republiken Abchazien”.
”När jag vill prata med exempelvis någon av de
baltiska republikerna hänvisas jag till någon av tredje
gradens rang”, klagar han.
Gvindsjija är 33 år, tjänar motsvarande 200 dollar
i månaden och bor med sin familj i ett hus i utkanten av
Sukhumi. Hans hustru förestår Abchaziens första
modeagentur, och varje år arrangerar hon Miss Abchazien-tävlingen.
”Vi vill inte vara en frontstat mot väst”, säger
Gvindsjija. ”Många politiker i det gamla Europa inser
detta, men de nya européerna grundar sin inställning
på antiryska fördomar”. Gvindsjija tillägger
att Abchazien kanske är den enda välfungerande demokratin
i hela Kaukasien.
Den värld som är utrikesminister Gvindsjijas är
en värld som det officiella väst inte har en aning om.
Det är UNPO, gruppen av ej representerade nationer och folk,
en motvikt till FN med egen generalförsamling, generalsekreterare
och eget säkerhetsråd, som sammanträder regelbundet.
Nationen Buffalo River Dene har t ex nära förbindelser
med regeringarna i Baluchistan och Burjatien och med Krimtartarerna.
Det är nyttigt och givande samarbete, enligt Gvindsjija,
som dock understryker att Abchazien behöver EU också.
FN och Europa har i drygt sju år försökt medla
mellan Georgien och Abchazien. Motsättningarna gäller
alltid de drygt 250 000 flyktingarnas (övervägande georgiska)
rätt att återvända och Georgiens territoriella
integritet. EUs diplomater betonar två grundprinciper: de
internationella gränsernas osårbarhet och demokrati.
I fallet Abchazien är de två oförenliga.
Stalin förvandlade 1931 den dåvarande Socialistiska
sovjetrepubliken Abchazien till ett autonomt territorium i Georgien,
som var Stalins fosterland. För Georgien var det en välkommen
territoriell reform, för abchazierna var det början
på ett kulturellt folkmord. Sedan 1957 har det förekommit
protester i Abchazien ungefär vart tionde år.
Efter Sovjetunionens upplösning ville Abchazien ha samma
sak av Georgien som Georgien ville ha av Sovjetunionen: självständighet.
Men abchazierna hade efter fördrivning (alternativt utvandring)
och några tvångsförflyttningar (alternativt markreformer)
blivit en minoritet i det egna landet.
”Abchazien och Georgien är lika olika som Frankrike
och Tyskland. Varenda gång de båda länderna har
förenats har det följts av folkmord”, säger
människorättsaktivisten Batal Obachija. Han är
egentligen arkeolog. I Kaukasien anlitar man ofta arkeologer och
historiker. Experter som de har satt ord på och förklarat
striden mellan abchazier och georgier. De har belyst kulturella
nyanser och hjälpt bergsbönderna att komma till rätta
med urgamla oförrätter.
”Den abchaziska kulturen är den äldsta i den forna
Sovjetunionens område”, säger den kvinnliga guiden
på det abchaziska nationalmuseet och pekar på en modell
av en bosättning från bronsåldern.
Historiker har större anseende än generaler i Abchazien,
såvida de inte är generaler också.
Abchaziens förste president, Vladislav Ardsinba, var expert
på kilskrift och orientens döda språk. Än
idag består ledarskiktet av högutbildade män,
som har ägnat sina liv åt att utforska det abchaziska
språkets födelse på 400-talet f.Kr eller studera
det första abchaziska kungariket.
Kriget förstörde deras bibliotek, keramikfynd och forskarrön.
Allt togs ifrån dem, och då blev de politiker.
Taxin är en Volga som stinker bensin och ”Wunderbaum”.
På backspegeln hänger en boxhandske i miniatyr, och
allt vibrerar till takten av armenisk dansmusik. Föraren
säger att han mycket hellre transporterar tyskar från
Leipzig än ryssar.
Men tyskarna kommer inte till Sukhumi. Utan färjeförbindelse
med Turkiet och utan direktflyg från Europa får Abchazien
nöja sig med turistbussarna från Sotji.
Sedan Rysslands ekonomiska blockad har mildrats kommer ryska turister
till sandstränderna i Sukhumi och Picunda igen, vilket har
väckt Abchaziens ekonomi ur dess koma. Exilabchazier återvänder
från Moskva, Damaskus och Istanbul och investerar sina pengar
i kurhotell och restauranter.
I maj undertecknade Abchaziens ekonomiminister och den ryska oljekoncernen
Rosneft ett ramavtal om utvinning av olja och gas i Svarta havet.
Under sitt besök i landet 12 augusti lovade Vladimir Putin
att modernisera gräns- och försvarsanläggningar
för 354 miljoner euro. Georgierna kan man helt enkelt inte
lita på, sade den ryske premiärministern.
President Bagapsh har meddelat att ryska företag kommer att
driva Abchaziens förstörda järnvägsnät
och bygga ut flygplatsen, vilket den politiska oppositionen protesterar
emot, därför att den ser det som en utförsäljning
av det nationella arvet.
Under de tolv månader som har gått sedan Ryssland
erkände Abchazien har kärleken till Ryssland dock svalnat
markant. ”De vill äta upp oss”, hör man ofta
abchazierna säga om grannarna i norr. Överallt finns
ryska tidningar och på vissa bensinstationer finns bara
ryska flaggor, inga abchaziska.
Fastighetspriserna har fördubblats på kort tid.
Uzbekiska gästarbetare snickrar takstolar medan krigshjältarnas
söner jagar runt i sina BMW på strandgatan.
Abchaziens mobiltelefonbolag, Aquafon, har 100 000 kunder, och
det finns ytterligare en operatör. Elströmmen kommer
från Inguridammen uppe i bergen, och kraftverket drivs gemensamt
av georgier och abchazier. Inte ens under brinnande krig var det
någon som kom på idén att ändra på
detta.
Wunderbaum-taxin stannar utanför det sovjetiska tonsättarförbundets
f d sanatorium. Här övar den abchaziska armén
stadskrigföring. Rekryterna kastar sig mellan rabatterna,
tar betäckning bakom palmer och försöker se allvarliga
ut.
”Vi arbetar med ett avtal om militärt samarbete. I framtiden
kommer det att bli så att den som anfaller Abchazien anfaller
Ryssland”, säger matematikläraren Garri Kupalba,
som också är generalmajor och ställföreträdande
försvarsminister. De ryska ”fredsstyrkorna” retirerade
till sina kaserner i oktober 2008. Men fortfarande är flera
tusen ryska soldater stationerade i Abchazien.
De abchaziska stridskrafterna består till av 120 tjeckiska
pansarvagnar, en israelisk raketuppskjutare och 5 000 soldater.
Exilabchazier har bidragit med ett par bestyckade snabbåtar
till Abchaziens svartahavsflotta.
”Georgierna försökte ta livet av oss med våld
och ryssarna med sötsaker. Vår val av oberoende är
ganska självklart, eller hur?”, säger Hibla, som
studerar vid universitetet i Sukhumi – eller Sukhum, utan
i, som hon säger.
Framför henne ligger Svarta havet orörligt och kallt.
”Vi vet att vi lever i en globaliserad värld. Vi vill
inte ha några sovjetmänniskor i parlamentet utan unga,
välutbildade människor, som begriper sig på internationella
förhållanden. Varför är det ingen som tar
oss på allvar?”.
Bakom Hibla, utanför hotell Riva, sitter några gamlingar
och mumlar och suger på sina cigaretter. Ännu längre
bort skymtar bergstopparna, som utgör gräns mellan Europa
och Asien. Ända dit nådde tyska styrkor 1942, men inte
längre.
Hibla känner sig som europé. Hon är tjugo år
gammal, studerar statskunskap och har bott ett halvår i
USA. Hon arbetar deltid för en organisation som sponsrar
unga, kvinnliga företagare, och hennes mål är
att bli diplomat. ”Och sedan utrikesminister”, tillägger
hon.
Här vid strandkanten påminner Sukhumi mer om Baden-Baden
än om Bagdad. På den demolerade piren kan man köpa
sushi, ett ryskt kärlekspar promenerar längs stranden
i alldeles för grälla, uppseendeväckande kläder.
Kanske kommer ryssarna att en dag betraktas som Abchaziens ”vulgära
amerikaner”.
Hibla tittar på det ryska paret och säger: ”Ryssarna
begriper inte ett ord av vad vi säger. Vi har t ex sju olika
k-ljud”, säger Hibla, blivande utrikesminister.
Folkrättsligt är republiken Abchazien en chimär,
ett självbedrägeri. Men påhittet är så
verklighetstroget att det är omöjligt att skilja mellan
realitet och fiktion. Ingenting framstår mer overkligt än
landets status som en georgisk provins.
Och ingenting framstår som mer verkligt än en tjugoårig
flicka, som vid Svarta havets strand gör gymnastiska övningar
med gomseglet för att demonstrera de olika k-ljuden i det
abchaziska språket.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
