Här kan du läsa berättelsen om när hela familjen Ström gjorde sin fjärde resa till Thailand. Denna gång blev det en fyra veckor lång resa. Mamma Sopá uttalas fortfarande såh-paah och kallas So (sååh). Denna gång hade mamma en liten mage att släpa på också … ;-) … så det var inte planerat så mycket spontant resande. Lilla Paula var nu 3 år 9 månader gammal när resan påbörjades.
Berättelsen är i dagboksform och under resans gång uppdaterades den när tillfälle gavs. Framöver kan det tänkas att det tillkommer några bilder och länkar, men det har varit dåligt med det de senaste två åren, så inga löften ges.
Texten skall vara anpassad till Microsoft Internet Explorer 7.0 - textstorlek "Mellan/Medium", så kolla inställningarna!
Följande flygturer genomfördes under resan:
Stockholm - Bangkok ( Thai Air )
Bangkok - Phuket ( Thai Air )
Phuket - Bangkok ( Thai Air )
Bangkok - Stockholm ( Thai Air )
Köpkursen på thailändska Baht var hos Forex :
100 SEK = 408,33 Baht (THB)
100 SEK = 429,74 Baht (THB)
Kursen sjönk alltså 5,0 % under resans gång och det var ju positivt.
100 THB = 24,49 Kr (SEK)
onsdagen den 8:e april (tre dagar före avfärd).
100 THB = 23,27 Kr (SEK)
måndagen den 11:e maj (dagen efter hemkomst).
Däremot var den tråkigt nog vid avfärden hela 30,5 % högre än vid hemkomsten midsommaren 2008.
Snittkursen, om jag tar hänsyn till samtliga köpnotor och bankomatuttag, blev under resans gång:
23,0982 kr per 100 bath.
Det blev 25,9 % dyrare än året innan och 16,9 % dyrare än två år tidigare. Mycket tråkigt!
2008 hade vi en snittkurs på 18,3448 kr.
2007 var snittkursen 19,7556 kr.
Det är alltid billigare att göra bankomatuttag på plats, även om Forex och andra växlingskontor säger annat i sin reklam.
Om man dessutom, som jag, slipper 35-kronorsavgiften (tack för det Handelsbanken och Allkortet), så blir det ju ännu billigare och man kan också göra flera uttag på mindre summor.
Även när man handlar på köpnota så blir det oftast billigare - bara man först kollar så att de inte lägger på den avgift på 3-4 % som brukar vara vanligt på exempelvis resebyråer och hotell.
VARNING 2009: Detta år började Siam Commercial Bank (den största banken, tror jag) att ta en avgift på 150 baht, som lades på uttaget! Det gjorde ingen annan bank och det har jag inte varit med om tidigare heller. (Man fick dock möjlighet att ångra sig, men vad hade man för val? Året efter var det fler banker som gjorde det, men inte alla …
Resan inköptes denna gång på Jade Travel på Olof Palmes gata. Det innebar ingen större skillnad … enda påtagliga fördelen var att det fanns thaispråkig personal, så Sopá kunde vara mer delaktig vid bokningen.
Efter knappa 10 timmars flygning landade vi kl 05:32 lokal tid återigen på den hyfsat nya och snygga flygplatsen med det krångliga namnet Suvarnabhumi Airport.
Det var lite stökigt i vissa delar av Bangkok, men vi var som tur var i andra änden. Nu var det Thaksins anhängare som demonstrerade vid ett asiatiskt toppmöte och ville ha tillbaka honom som premiärminister.
Klicka här så får du se hur vädret är i Bangkok just nu.
Så hamnade vi åter i Phetchabun, eller snarare Bung Nam Tao, ute på vischan. Vi började med att äta lite och var sedan ute och sprutade vatten. Paula fick ett vattengevär, eftersom alla sprutar vatten på allt och alla när det är nyårsfirande, som det ju är nu. Tror att själva nyårsafton är i morgon tisdag men är inte hundra procent på det.
Vi blir väl här en vecka, sedan får vi se. Vi får väl kolla nyheterna om det är stökigt någonstans, men det mesta sker nog i huvudstaden, trots allt. Så det troligaste är väl att vi åker ner till Phuket.
Denna dag kulminerade Songkhran-firandet. Det är det thailändska nyåret och det var en jädrans massa liv. Först vaknar man till vidrig discomusik på högsta nivå. Grannarna mitt emot hade monterat upp en bautastor musikanläggning och basen fick fönsterrutorna att vibrera. Sedan fortsatte det likadant resten av dagen.
Vattensprutandet fortsatte. Ungarna hade satt upp koner på vägen utanför så att bilarna bara kunde använda ett körfält och dessutom blev tvungna att sakta ner så att ungarna skulle vara säkra på att kunna spruta ner varenda passerande fordon, speciellt mopeder och motorcyklar och någon enstaka cykel.
Det är väl kul med tanke på barnen, men en och annan berusad vuxen var med också och det gör en ju lite deprimerad … att de inte kan skärpa sig inför barnen. Dessutom skall det ju bjudas till höger och vänster också … och jag är personligen inte så sugen att få ett glas öl i min hand precis när jag har avslutat min frukost vid 10 på förmiddagen … och igår var det inte mycket bättre när berusade kvinnor trycker upp whiskyglas i ansiktet på en. Som tur är tillhör detta ovanligheterna. Släkten och de närmsta grannarna är tämligen måttliga med spriten … en god buddhist idkar ju inte ens alkohol, men är det nyår så är det (resonerar man väl).
Efter frukost och vattensprutande klädde vi upp oss lite (men inte så överdrivet mycket - strax innan vi skulle iväg hann jag inte undan en passerande bil och blev helt dränkt med vatten och fick byta kläder igen) och åkte bort till det närliggande templet. Det var faktiskt första gången jag var där trots att det är fjärde besöket här. Där förberedde kvinnorna mat till munkarna. Sedan satt man på golvet och lyssnade på lite mässande från tre munkar, varav jag kände igen åtminstone två från förra året då vi gifte oss och inte mindre än sju munkar var hemma i huset vid en liknande ritual. Sedan satt man och tittade på när munkarna åt och så blev det lite mässande igen. Därpå blev det dags för gemene man att äta av den nu välsignade maten. Man överlämnade också gåvor till munkarna i form av korgar och hinkar med mat och diverse hygienartiklar. Då hade dock familjen Ström redan tagit sig ut eftersom Paula börjat skruva på sig lite, även om hon dittills skött sig exemplariskt. Vi satt sedan utanför och väntade på att alla skulle komma ut. Paula plockade lite blad och blommor och hade kul ändå.
Ute hade man radat upp en massa små urnor på en bänk och det visade sig vara askan av diverse gamla bybor, bl.a. Sos mormor. Sedan skulle alla passera urnorna och några Buddhafigurer och stänka vatten på dem med blomkvistar. Det här gör man tydligen varje nyår. Tänk vad det är mycket man inte känner till där ute i världen …
Efter att ha varit tillbaka i huset någon timme tröttnade vi på den höga musiken och åkte iväg till shoppingcentrat och varuhuset Tesco Lotus. Det var dags att handla lite mer mat till hushållet. Dessutom köpte jag några tunna t-shirts och ett par kortbyxor till. Som vanligt plockar jag med mig gamla kläder hemifrån som jag sedan slänger vartefter. So köpte lite nya mammakläder. Hon har inte hittat så mycket av den varan där hemma. Innan vi shoppade åt vi på MK. Det är en ganska trevlig restaurantkedja där man beställer in råvaror som man sedan kokar själv i en stor kastrull mitt på bordet. Då blir det inte så dyrt. De har även vanliga rätter och framför allt spännande smårätter (dim sum) som jag brukar plocka på mig en bunt av. De kostar 37 baht (9 kr) styck så man kan pröva sig fram till vad man gillar. Paula fick sina gamla vanliga gröna nudlar. Hon är ganska kräsen! Vi hade med oss Paulas mormor, moster Rung och kusin Luukmai (son till moster Rach som är kvar hemma i Bangkok med resten av familjen). Så det blev en liten nätt räkning på 1.034 baht eller nåt liknande. Men 260 kronor för fyra vuxna och två barn hade man väl inte klagat på hemma? Efter shoppingen köpte vi lite glass på Swensen’s (mycket bra och billig glass) och tog med oss i bilen. Det hade börjat skymma nu och var helt mörkt innan vi var hemma (en halvtimme senare).
Efter vi kommit hem hände inte så mycket. Ingen orkade laga mat ens … så det blev lite fruktätande, TV och dator. Första boken påbörjades … det blev Anne Holt.
Jag hade med mig fyra böcker på denna resa, men det blev bara en och en halv läst.
Presidentens Val av Anne Holt. Jag har aldrig läst eller sett något av henne tidigare. Den var välskriven och spännande.
Bilder från jordklotet av Janne Forssell. Främst för att han bl.a. besöker Bangkok. Hyfsad, men jag vill hellre höra hans lugna röst. Den får jag läsa klar en annan gång.
Så här ser provinsen Phetchabuns mest kända exportprodukt ut (se bilden).
På dagen gjorde vi inte så mycket. Det var för varmt. Tittade lite på ungdomarna som sprutade vatten. Det var tydligen deras dag idag. Usel discomusik på högsta volym mot vägen och så kom det andra ungdomar på lastbilar med vattentunna på flaket och så sprutade man på varandra och stojade. Det var rena studentavslutningen. Varv efter varv efter varv. Satt i solen, svettades, läste bok och drack Chang beer som hälldes upp till mig ideligen.
När det började skymma åkte vi bort till två av Sos kusiner, varav jag träffat Seb ett flertal gånger, som tillsammans har startat upp en grönsaksodling. Det verkar gå bra för dem och de har kunnat investera i hela 130 st "växttält". Målet är att komma upp i 200. De åker själva ned till Bangkok och säljer.
Här kan ni se var Phetchabun (röda markeringen) ligger.
Klicka här så hittar du lite information om Phetchabun.
Denna dag hände i stort sett ingenting.
Sent om aftonen läste jag ut den första boken.
387 sidor eller vad det var på tre dagar. Hyfsat snabbt!
Vi gjorde ett par korta bilutflykter bara.
For iväg och lunchade med två av Paulas kusiner
en bit från hemmet.
Åkte och handlade mat på två marknader.
Besökte Paulas moster Noy i hennes hus
en bit ifrån och fick med oss lite färska
majskolvar som senare koktes och avnjöts.
Sedan tidigt i säng eftersom vi skulle upp och iväg tidigt dagen efter.
Hastigt och lustigt blev det avfärd.
Jag trodde vi skulle vara här lite längre, men vår chaufför moster Rung skulle tillbaka hem redan till helgen.
Vi for iväg vid 10-tiden och bara sekunder innan vi skulle åka lyckades jag med första rejäla skadan; det brukar bli minst en varje resa!
Tidigare har jag bränt mig svårt i solen och fått gå till doktorn, fått taggtråd i huvudet och fått gå till doktorn, blivit bränd på magen av cigarett på disco, halkat på badrumsgolv och skadat handleden i ett lyckat försök att rädda kameran, klappat ett korallrev och börjat blöda i fingret, skrapat armbågen mot stenmur och börjat blöda kraftigt när gasen hängde upp sig på hyrmoppen, med mera, med mera.
Nu skulle jag bara ta på mig t-shirten och observerade inte att jag stod precis under takfläkten!
Så nu vet jag hur det känns att köra in fingrarna i en fläkt.
Mythbusters på TV har ju redan testat om man kan få huvudet avklippt av en takfläkt, men det är ju bara just en myt, p.g.a. hastigheten som gör att det inte finns en chans att hinna få in huvudet mellan två vingar i farten.
Däremot kan blodvite och rejäla sårskador uppkomma och detta gäller även fingrar, kan jag nu berätta.
Det blev inga benskador, men två rejäla jack i fingrarna och en del blodflöde.
Tur att man har kirurgtejp med sig.
P.g.a. att det är så varmt tar själva läkningsprocessen lite längre tid, trots att jag har bra läkkött.
En vecka senare var det läkt igen.
Själva bilresan gick bra. Efter bara en kort stund stannade vi till vid Sri Thep Historical Park, som ligger i provinsen Phetchabun, 240 km norr om Bangkok, längs Highway 21. De har hittat rester av en gammal khmer-kultur och man har konstaterat att platsen var bebodd från 500-talet till 1200-talet. En del byggnader är dock uppåt 1.900 år gamla. Utgrävningarna initierades av en thailändsk prins, Damrong Rachanuparb, som år 1904 började forska i och leta efter den ursprungliga staden Sri Thep. En del murar och torn står kvar och skvallrar om släktskapet med Angkor Wat i Kambodja, men det mesta har rasat. Khmererna var tydligen hinduer, medan det också finns bevis på buddhism, så platsen har varit bebyggd länge. Där finns en hel del att titta på och själva miljön är naturskön. Först fick man gå runt i ett litet museum och sedan åka runt i en liten öppen buss som stannade till ett par gånger där det fanns något att titta på; bl.a. en utgrävningsgrop som är så färsk som från 1988. Där hittade man fem skelett från människor och ett från en elefant. Alla låg vända med huvudet mot norr.
Inträdet var givetvis olika för thailändare och falanger (benämningen på alla utlänningar); 30 baht för dem och 100 för mig. Bussfärden gick på 100 baht totalt och vi fick en egen buss. Man kunde få åka runt med egen bil också, men då missade man informationen, som i sanningens namn inte var så märkvärdig; en film som rullade på en tv och med thailändskt snack.
Jag googlade lite när jag kom hem och hittade ett par informativa sidor på engelska: Klicka här, men inga fler bilder.
Till moster Rat (Rach) kom vi strax efter skymningen. Vi tittade runt lite på nya huset (de flyttade hit i höstas), käkade lite, jagade myggor med ett elektriskt "tennisracket" och kom tidigt i säng. Paula busade lite med sin yngsta kusin Tonnaan, som är fyllda två nu. Stora pojken Luukmai, snart 10, är fortfarande kvar uppe i Phetchabun, så vi sov i hans rum. Jag fick sova på golvet. Hårt!
Denna morgon var det en "terroristattack" på motorvägen utanför Bangkok. Vi var fullkomligt ovetande tills dagen efter. Okända gärningsmän öppnade eld mot Sondhi, ledare för "de gula skjortorna"; grupperingen som vill hindra att Thaksin kommer tillbaka som premiärminister. Han undkom mirakulöst med bara lite blodvite, trots närmare hundra skott, tack vare sin skottsäkra bil. Man blir både orolig och förvånad. Man är ju van vid att thailändarna är fredliga. Det är ju bara nere i södern som muslimerna slåss för en egen stat och använder våld mot poliser och myndigheter.
Någon vecka senare var det ett väpnat rån (med AK47:or och skottlossning som drabbade oskyldiga förbipasserande) i Jomtien, som vi besökte för två år sedan. Vad är det som händer?
Efter att ha fräschat upp oss lite gick vi ner till stranden och tittade. Paula tittade med hela kroppen så vi fick sedan gå upp igen och byta kläder så då var det lika bra att äta på hotellet. Lite dyrare, men mycket bra och gott.
Sent på kvällen lyckades jag ratta in FA-cupsemin mellan Chelsea och Arsenal. Gillar inte något av lagen, men det kändes lite synd att Chelsea vann ändå. Dessutom var ju ena målet efter offside.
Tillbaks på rummet en stund och sedan ut på byn för att luncha. Efter en god och stärkande lunch skulle vi ner till stranden och då öppnade sig skyarna. Och vi som precis hade köpt strandleksaker till Paula! Det blev lite småshopping och internetkafé i stället. Som tur var kunde vi ratta in Bolibompas hemsida till Paula så hon höll sig lugn, men hon blev fruktansvärt arg när hon blev tvungen att sluta och skrek hela vägen hem. Efter att vi duschat var vi för trötta för att gå ut igen så det blev ingen middag. Sent på kvällen såg jag besviket Man Utd förlora FA-cupsemin mot Everton på straffar. Uruselt slagna dessutom.
Om aftonen var vi återigen för trötta för att gå ut, men eftersom all mat inte tagit slut på stranden kunde vi äta lite till på rummet, även om den blivit "kall".
Vi bokade som sagt in tre nätter till här. Fick samma pris. Sedan sticker vi över till Patong Beach fem dagar och avslutar på Karon med fem dagar till, men på ett annat hotell lite längre ner på stranden. Måste variera sig lite.
Besviket konstaterade jag att ingen av hotellets 51 kanaler visade Liverpool-Arsenal som blev otroliga 4-4. Eftersom veckomatcher spelas kl 2 på natten thaitid, så kunde jag gärna inte gå ut på stan heller.
På kvällen somnade Paula och det gick inte att få liv i henne för middag, så jag fick springa ut och handla lite takeaway. Gott, dyrt och omständigt. Det blev bl.a. moo satay (jordnötssås är så gott!) och räkor sweet'n'sour. Paula fick räkbiffar och omelett. Jag var ute vid 20:30 och termometern utanför visade 29 grader! På dagen hade det varit 32.
Besviket konstaterade jag att igen att 51 kanaler inte kunde producera några bilder från United-Portsmouth 2-0.
Med flit åt vi inte så mycket för att ha massor av hunger kvar till hotellets buffet. Man fick äta hur mycket som helst (med vissa undantag för BBQ och pizza) för 550 baht. Dessutom behövde andra personen bara betala 50%, så det blev inte så blodigt. Paula åt samma spagetti carbonara som tidigare. Hotellets variant av buffet var lite lattjo. Man beställde ideligen vad man ville ha så gjordes det i ordning som vanligt, men bara lite mindre portioner. På så sätt kunde man prova sig igenom vad man trodde var intressant. Det blev vitlöksbröd, moo satay, räkcocktail, stark nötköttscurry med potatis i och räkor med lök och slutligen en friterad banan med lite hemlagad glass.
Sedan somnade vi tidigt …
Någon av dagarna här fick jag min andra skada. Simmade med Paula på lite djupare vatten och när jag simmade på rygg lyckades jag sparka mig själv på vänster smalben med höger häl. Ett par dagar senare var halva foten blå! Precis som vid en stukning på fotbollsplanen.
Taxiresan gick fort och kostade 300 baht, trots att han ville ha 400 men So var benhård! Nu hamnade vi på Patong Bayshore Resort för 1.200 baht natten inklusive frukost. Lite mer nedgånget kanske och bara en pool och ingen tekokare på rummet, men det lag ganska bra till ändå. Tyvärr fanns det myggor här. Synd! I Karon såg vi inte till en endaste en.
Paula och jag badade 45 minuter i poolen innan det kom lite regn och vi gick upp. Hon är helt galet förtjust i att simma runt med sina armpuffar, även om hon nu mest höll till i grunda barndelen av poolen. Sedan gick vi ut och käkade och kollade på byn. Otroligt vad mycket de har byggt om på bara tre år. För att inte tala de 10 år som passerat sedan första gången jag var här. Då fanns det tre ATM-bankomater i hela Patong … nu måste det finnas minst 300! En i varje gathörn, känns det som. McDonald's och Starbuck’s har funnits här i många år, men nu finns det totalt tre McDonald's, två Subway, Burger King, KFC, Swensen’s, Häagen-Dasz, Boots och diverse andra multinationella restauranter och affärer här. Det finns t.o.m. en McDonald's på självaste ökända partygatan Bangla Road! Hotell finns det där också. Gatan har förändrats mycket sedan tsunamin. De har byggt om i stort sett allting. Det mest positiva är väl att den har blivit gågata på kvällstid, precis som backpackergatan Kao San Road i Bangkok. Man skall inte behöva riskera liv och lem bland en massa passerande bilar och turistbussar, som tidigare.
Vi åt jättegott på ett ställe som heter Savoey, som So påstår att vi besökt tidigare, men jag kände inte igen det. Jättegott, stora portioner, levande musik, bra service och de var snälla mot barn och bar fram leksaker till bordet och det var inte så blodigt dyrt ändå. Hade väntat mig lite mer … Phuket är ändå Phuket … allting är 25-50% dyrare än i övriga Thailand. Dollarkursen upp lite till. Fick nu 7.014 baht för 200 dollar, dvs 1.200 kr.
Precis när vi gick förbi en bar utanför hotellet så började Man Utd mot Tottenham, såg jag. Uppe på rummet konstaterade jag igen besviket att jag inte fick in matchen. Somnade i vredesmod, mest för att jag sov så dåligt förra natten. Typiskt att det blev en massa mål (5-2) men jag lyckades ratta in dem på YouTube morgonen efter.
Vi gick ner till stranden via en mycket märklig gata. Den hade högertrafik!!! Det har jag aldrig stött på i Thailand tidigare. Eftersom den förbinder två gator som är enkelriktade åt varsitt hall, så funkar det faktiskt bättre med högertrafik, så behöver inga fordon korsa varandras väg. Annars måste de korsa varandra två gånger! Smart, men lite märkligt!
Vi var alltså nere vid havet och badade på Patong Beach idag. I stället för en dyr solstol hyrde vi en bastmatta för 20 baht, så kunde So sitta i skuggan under träden medan Paula och jag badade. Sedan köpte vi lite mat av en ambulerande tjej som gick runt och tog upp beställningar och sedan dukade upp godsakerna med riktiga glas och servetthållare och allting. Så satt vi direkt på marken intill en staty av en gigantisk hund; the Phuket Dog. "He has no name, you can call him whatever you want. He will always be in our minds".
Efter lite dusch och slappande på rummet gick vi bort till det nya stora shoppingcentrat
Jungceylon, som just hade påbörjats förra gången vi var här. Där var svalt och skönt, men dyrt. Vi handlade inte så mycket - tittade mest. Det är lite märkligt med ett shoppingcenter med air condition och rulltrappor invid en strand som för 35-40 år sedan bara var en bananplantage. Konstaterade att Arsenal har en egen butik här, medan Man Utd bara har ett eget hörn i en stor sportaffär. Vi käkade på MK, som här heter MK Gold och är lite finare och lite dyrare. Det är lite synd. Sedan åt vi utmärkt glass på Swensen’s. Den glassen är kanon, men annars brukar jag akta mig för glass för jag blir alltid magsjuk.
Funderade lite över namnet Jungceylon … På en gammal karta målad på väggen inne på Swensen’s stod namnet omedelbart utanför Phuket, så jag misstänkte att det är ett gammalt namn på Phuket. Kanske något som holländska sjöfarare hittade på för att det liknade Ceylon? Nya Ceylon? Men jung är ju tyska och det heter jong på holländska. I övrigt var kartan dessutom skriven på franska. När jag kom hem googlade jag lite och det var mycket riktigt namnet på ön fram till år 1511, då det bytte namn. Sedan första resan vet jag att namnet Phuket kommer av ett malayiskt ord för berg.
Växlade in lite dollar igen och den hade stigit något lite till. Fick nu 7.014 baht för 200 dollar, mot 6.988 för några dagar sedan.
Vi tog en tuktuk upp till Nadine på Le Jardin Bungalows, där jag har bott fem gånger tidigare, varav två med So och en även med Paula. Det ligger dock lite "offside" och därmed långt från stranden så med tanke på Paula och Sos växande mage bokade vi inte här denna gång. Hoppas att Nadine inte blev för besviken på att vi inte bodde hos henne. Men vi gynnade henne ju genom att äta lunch och så lovade vi att komma tillbaka ett annat år. Hon var lite stressad för stunden eftersom hon höll på att flytta privat. Hon bor inte längre där själv utan har i två år hyrt en lägenhet, men nu hade hon hastigt blivit utkastad av hyrestanten och då hon snart skulle hem till Frankrike på släktträff, så väntar hon lite med att hitta nytt boende.
Vi tog sedan en tuktuk (minitaxi) ner till närmsta änden av stranden och sedan gick vi hem längs vattnet medan solen gick ned. Tuktukarna har blivit dyra med åren och det kan ju inte bara bero på det stigande bensinpriset. De där små kärrorna drar väl inte så mycket? Nej, förarna har nog blivit lite giriga och så är de alldeles för många och därmed får var och en för få körningar. Det där borde de ta och reglera. För 10 år sedan kostade det 50 baht vart som helst inom "stadsgränsen" och 100 baht strax utanför. Nu skulle passerande bilar ibland ha 150 baht för en körning på en till två minuter! Löjligt! Följden blev ju att vi sade nej och fortsatte att gå. Och eftersom de körde vidare så fick de ju ingenting trots bensinförbrukning. Borde väl vara bättre att få någonting än ingenting? Efter lite prutande betalade vi nu 180 baht upp till Le Jardin från hotellet och 150 tillbaka till stranden.
Som vanligt blir man annars alldeles trött på alla tuktukförare som käckt frågar ”taxi?” varje gång man passerar en. Speciellt om man passerar 20 stycken på rad och alla frågar. Om jag nu har sagt nej till nitton stycken; varför skulle jag då vara intresserad av den tjugonde? Och så ropar de på långt håll ibland också och från passerande bilar. Eller så tutar de! OM jag nu skulle vilja ha en bil så kliver jag väl ut i gatan och vinkar eller ropar till någon ledig en bit bort. Om jag går och tittar i skyltfönster eller går och pratar med någon är jag väl knappast intresserad av en bil? Nej, det där förstår de inte riktigt.
I många år har jag funderat på att trycka upp T-shirts med texten "If I need a taxi I will call for one!!!". Men jag har alltid trott att de kanske blir arga på mig då eller så förstår de inte poängen. Problemet gäller egentligen också alla massagesalonger och kostymskräddare (mest indier). Nu har det i alla fall dykt upp tröjor med en mycket tuffare och mer vulgär text än vad jag hade tänkt mig. Det står: "I don’t want no f*ckin’ taxi, suit or massage, thank you!!!". Undrar om de förstår och därmed lär sig? Tror nog knappast det … Å andra sidan såg jag ingen som vågade bära t-skjortan.
På stranden höll vi på att bli nedmejade av ett landande fallskärmsekipage (som dras efter en båt) som såg ut att komma helt ur kurs, men det ordnade upp sig till slut. Då hade jag redan slitit upp Paula och älgat iväg 50 meter. Långt efter mörkrets inbrott kom vi fram till lekplatsen, men Paula ville gunga ändå. Middagen hoppade vi över denna dag.
Då hade vi hamnat på Bangla Road och klockan drog väl emot fem nånting. Så vi gick bort till nya (för oss i alla fall) Aussie Bar och deras övervåning, där kusin Naa och hennes man Boy jobbar. Vi spelade lite biljard och Paula for runt som ett yrväder och roade i alla fall Naa. Stannade kvar tills de slutade kl 18:45 och åkte först hem till dem och bytte bil och sedan for vi och käkade på ett typiskt thaiställe vid vattnet på östsidan. Hit åker bara thailändare och äter … de har inte ens meny på engelska! Att restauranten heter Por Plaa Tak Daed kanske bidrar till att turisterna inte hittar hit. (Namnet betyder f.ö. ungefär ”Lilla Fisken Som Torkar I Sanden”). Gott och billigt var det. Och vilka bautaportioner! Jag åt stekta cashewnötter, fläsk med peppar och vitlök samt friterade räkor så det sprutade ur öronen! Vi var fyra vuxna och ett barn och notan gick bara på 1.045 baht! Givetvis var det undertecknad som pröjsade. Sedan fick vi hemtransport ända till hotelldörren. Paula somnade som vanligt i bilen.
Sov någon timme och var sedan uppe och tittade på Barcelona mot Chelsea. Tyvärr blev det 0-0 och dessutom hade jag glömt att köpa pilsner och nötter eller liknande.
Det blev ingen middag utan vi gick bort till Swensen’s och åt lite glass i stället. På väg tillbaka gjorde vi våra sista inköp i Patong. Det blev några souvenirer, några billiga DVD:er (100 baht styck och var sjätte gratis) samt några klädesplagg och en sarong till.
Valborgsfirande där hemma. Här märkte vi givetvis inte så mycket av vårens ankomst.
Varmt hade vi det ändå på Karon Beach. Idag bytte vi nämligen hotell och strand och kom tillbaka till Karon för fem dagar/nätter till. Nu hade vi internetbokat oss in på (mer eller mindre) lyxhotellet Thavorn Palm Beach Resort för bara 999 baht natten inklusive frukost. (Kommer man utifrån för att käka frukost kostar bara den 550 baht!).
Hotellet är en bautastor anläggning som mäter 500 meter längs strandgatan. Totalt är den på 52 rai, vilket motsvarar drygt 8 hektar! 80.000 kvadratmeter! (En rai är 1.600 kvm).
Det finns 209 rum, fem swimmingpooler, sex restauranter, fitnessanläggning med träningsredskap och bastu, relaxavdelning med pingis, biljard och dart, datorrum med trådlöst nätverk, tropisk orkidéträdgård, vattenfall med stora exklusiva fiskar, massor av statyer och figuriner överallt m.m.
Gick ut och åt lunch och gick ända till sydligaste delen av stranden … det var inte så långt dit … gick sedan tillbaka längs stranden och plaskade lite. På kvällen också ute och käkade middag. Det gjorde vi inte varje dag …
Digitalkameran fick spader av värmen och slutade fungera och jag trodde att den var totalkvaddad, men den återhämtade sig redan nästa dag. Hade blivit mycket besviken om jag inte kunnat fotografera mera. Missade dock den enda riktigt tjusiga solnedgången under resan.
Efter dusch gick vi ut och lunchade lite sent. Vi åt extra mycket och extra gott (nationalrätten tom yam kung (stark räksoppa) f.f.g. under resan och pork garlic pepper, eftersom det inte blev någon middag igen. Försökte hitta något ställe som visade Man Utd mot Middlesbro eftersom det var tidig matchstart i England men misslyckades. En liten minimart-butik hade en TV på som visade matchen, men där kunde jag ju inte gärna stå i en och en halv timme till. Det gick ju bra ändå (2-0) visade det sig dagen efter. Tyvärr ramlade mitt andra favoritlag Crewe Alexandra ur tredjedivisionen Division One. I stället gick mitt tredje favoritlag Wycombe Wanderers upp dit, trots klantighet och oflyt i säsongens allra sista 90:e slutminut. Själva tappade de in ett förlustmål mot Notts Co, medan Bury slog in en vinststraff i sin match. Så det trepoängsförsprång de hade före matchen krympte till noll poäng och ett enda måls bättre målskillnad! 46 spelade matcher och sedan är det bara ett enda gjort eller bortdömt skitmål i vilken match som helst under säsongen som avgör! Tufft! Crewe klarade sig kvar för ett par år sedan på samma brutala sätt, men nu gick det inte längre!
Idag hade min rakapparat laddat ur, så nu blir det till att använda hyvel eller anlägga lite semesterstubb.
En liten rolig grej var att det idag sprangs Phuket Marathon! P.g.a. värmen startade de kl 6 på morgonen! Visste inte ens om de skulle passera här och orkade mig heller inte upp att titta efter. Dessutom regnade det ju. Efter att ha kollat hemsidan så visade det sig att loppet ju gick längre norrut.
Lyckades logga upp mig på Internet från lånedatorn vi släpat med från Bangkok. I och med det kunde jag plocka ner reseberättelsen för att sedan editera den i lugn och ro på rummet utan att vara uppkopplad. Har passat på att rätta upp alla saknade å, ä och ö. Väl bekomme!
Sista dagen på Phuket. Efter lite bad i poolen hyrde vi en taxi för hutlösa 1.200 baht som tog oss först upp till den gigantiska Buddhastatyn och sedan till Phuket Town, den enda staden på ön. Vi kom iväg ganska sent och därmed hem ännu senare; strax före kl 21.
Statyn påbörjades för fyra år sedan och om jag förstår saken rätt så skall det vara den största i Thailand. Den är väl egentligen ännu inte riktigt klar.
Vi sponsrade en marmorplatta för 300 baht som vi sedan fick skriva våra namn på, så någonstans där uppe skall i fortsättningen våra namn finnas. Troligast på insidan då! Paula var jätteduktig och skrev sitt namn själv … bildbevis kommer senare.
Jag gjorde något liknande för några år sedan då jag sponsrade en takplatta på templet Wat Arun i Bangkok, så där finns mitt namn också.
Klicka här för lite bilder på statyn. Tyvärr är hela sidan annars på thailändska.
I staden Phuket shoppade vi lite och käkade kombinerad lunch/middag. Vi hade dryga två timmar på oss men maten tog säkert 45 minuter av tiden, så det blev inte så mycket handlat. Jag hittade ett skärp och det blev lite barnkläder. Maten intogs på MK – ett säkert kort. Bra mycket billigare här också än i nya Jungceylon i Patong, som tidigare berättats om.
Så checkade vi ut från vårt lyxhotell och tog oss tillbaka till Bangkok med ett förmiddagsflyg. Vi hade dealat med chaffisen kvällen innan och blev hämtade kl 9. Han körde oss till flygplatsen för 750 baht. 11:50 lyfte vi efter c:a 25 min försening. De körde in det mesta och strax före ett landade vi i Bangkok. Det blir fyra avslutande nätter på hotell i huvudstaden, vilket kan vara lagom. Då hinner man lugnt shoppa det som skall tas hem. Några dagars lyxliv på fint hotell är ett avkopplande slut på semestern; så gjorde vi förra året också. Vi förbokade via Internet och fick lite billigare än de 2.190 baht som står på deras hemsida.
Första eftermiddagen/kvällen hände inte så mycket. Vi beställde lunch/middag via room service. Det var i stort sett de priser vi var vana med sedan Phuket. Möjligen var det lite mindre portioner. Sedan gick vi ner för att shoppa lite i omgivningarna. Här där vi bor är det svinbilligt. De som säljer vid turiststråken brukar handla sina varor här. Och här får man mängdrabatt! Jag köpte tre av de gamla vanliga pikétröjor jag brukar köpa. Förra året hittade jag några som var lite annorlunda och skönare i materialet och som jag fick betala 199 baht styck för. Här fick jag tre för 450.
Sedan stängde de tyvärr allting redan vid sex, så då tog vi en taxi till det närliggande Siam Square, där vi brukar handla på MBK, det kaosartade shoppingkomplexet. Där är det öppet till 22 och det var väl precis då vi fick nog och åkte hem. Mot slutet tog vi igen oss på Starbuck's med varsin kaffeshake samt apelsinjuice till Paula, som då äntligen fick komma ur sin vagn och for runt som en skottspole. Innan dess hade vi handlat mer pikétröjor, prinsessklänningar till Paula och babykläder till den kommande. Det blev några souvenirprylar också, men inga fler filmer!
Idag är det fyra månader sedan det svenska kungaparet träffade det thailändska i Hua Hin (se bilden/Copyright Kungahuset).
Satt uppe i morse (start 01:45) och njöt av Uniteds utspelning av Arsenal. 3-1 borta (2-0 redan efter 11 min) och 4-1 totalt! Synd bara att Darren Fletcher fick ett onödigt rött kort i slutkvarten (och straffreducering) och missar finalen. Dessutom tyckte jag att han träffade bollen först även om Arse-spelaren föll som en klubbad oxe, men jag vet inte vad UEFA-reglerna egentligen säger.
Sviten var inte så bra som det först verkade uppe på 41:a våningen av 43. Det var instängt och luktade rök så efter första natten bestämde So att nu fick det vara nog (och då är det ändå jag som är allergikern i familjen). Efter den utmärkta frukosten uppe på 43:e åkte vi ner och klagade och de lyckades efter ett tag hitta nytt boende åt oss nere på 33:e våningen. Av städerskan fick vi sedan höra att vi först hade hamnat på ett rökarplan och sedan på ett helt rökfritt plan, så man undrar ju hur vi hamnade så fel när vi som önskemål angav just rökfritt! Den nya sviten var lite bättre och hade en extrasäng och två fåtöljer i tv-rummet i stället för soffa. Så man kunde ligga och titta på TV.
Under dagen besökte vi moster Rung ett par stenkast från hotellet. Vi såg hennes hus där uppifrån molnen. Det kostade bara 47 baht att åka dit med taxi och då startar ändå taxametern på 37. Så nära var det! Paulas mormor var på besök från Phetchabun med lite thaimat som skulle hem till Sverige. Paulas kusin Luukmai (som ju också bor i Bangkok, men är son till den andra mostern) var också med. Han stannar uppe hos mormor och morfar under skollovet, men blev tvungen att följa med när mormor åkte hit, då ingen annan hade tid att ta hand om honom. Vi köpte med oss lunch från ett litet stånd utanför huset när vi kom. Den var utmärkt och kostade bara 35 baht per pers … pork garlic pepper - mums!
Efter att Rung kommit hem från jobbet for vi ut med hela byket och käkade på restaurant. Det blev en uterestaurant utan fläktar! Det var otroligt varmt och kvavt i Bangkok även på kvällen. Det var buffé och man fick äta hur mycket man ville för otroliga 149 baht - 199 om man valde seafood. Det fanns färdiglagad mat att plocka av så mycket man ville, smårätter man kunde plocka obehindrat antal gånger av och råvaror som man kokade eller grillade i de "anordningar" som fanns på bordet. Och allting för 50 spänn per skalle! Med lite dricka, som bara fanns i stora flaskor som inte fick tas med hem, blev det 1.412 baht för 4 vuxna och två barn. Helt OK. Så blev vi hemkörda till hotellet efteråt, även om det denna gång blev lite kaotiskt när Rung körde mot enkelriktat och fick möte i en trång gränd nära hotellet!
Mera shopping. Mera shopping. Mera shopping.
Städerskorna kom för tidigt så vi gick först ner i bottenvåningen (det finns fyra våningar affärer under hotellets reception som ligger på 5:e) och shoppade och kom tillbaka när de var klara, några kassar tyngre …
Sedan tog vi en taxi bort till en outlet som ligger nära Sos gamla skola. Vi har varit där ett par gånger förut och de har mycket trevligt billigt. De är inriktade på sport och fritid. Jag satsade på lite "tacky" och köpte guldfärgade jumpadojjor för 359 baht, härligt illgröna kortbyxor med innerbyxa (tillhör inte vanligheterna här) för 119, tre par sockor i svenska resp. Bajenfärger för 45 paret. Paula fick bl.a. simglasögon, nya armpuffar och uppblåsbar båt. So hade stämt träff med en kompis som vi sedan käkade lunch med.
Sista hela dagen i Bangkok med boende.
Vi kom upp lite tidigare och kom iväg lite snabbare än vanligt.
Tog en taxi till de norra utkanterna av staden.
Där ligger Siam Park City, som är en stor nöjespark; större än Gröna Lund/Liseberg, men mindre än Disneyland.
De har berg-och-dalbana, flygande mattor och massor av karuseller.
Där finns två "äventyrsparker"; en som heter African Adventure, där man åker båt eller tåg (Paula ville åka båda) och tittar på ett uppbyggt Afrika med djur och infödingar; och en som heter Jurassic Park, där man åker jeep bland uppbyggda dinosaurier (den provade vi inte).
Det var för varmt och soligt för att orka prova på allting. Ett s.k. åkband gav dessutom en massa åkturer för Paula i diverse karuseller.
Så var det äntligen dags för lite bad och den av Guinness Rekordbok nyligen utnämnda världens största artificella badstrand
(eller vad den nu fick för epitet).
Titta själv på deras hemsida: Klicka här.
Välj Water Park upptill och sedan kan du klicka på de olika poolerna till vänster.
Först badade vi i en lång, slingrande, ständigt pulserande "flod" där man hela tiden fördes framåt tillsammans med alla andra badande.
Sedan blev det några mindre pooler där Paula kunde bottna själv, bland en massa likasinnade (barn).
Så tittade vi på de som åkte i en gigantisk rutschkana som slutade med bautaplask.
Så kom vi slutlige till huvudmålet: den gigantiska vågmaskinen. Det är som en stor konstgjord strand (tyvärr av betong och inte av sand), men det var vågor av olika storlek på varsin sida av en stor vågbrytare. Dessutom finns ett stort vattenfall man kan sitta och duscha under. Därtill en mindre rutschkanevariant för de mindre barnen på grundare vatten. Allt är väldigt väl uppbyggt och Paula tyckte det var kul. Tyvärr var vattnet väldigt varmt.
Man kan hyra badbrallor, baddräkter, handdukar, badringar, förvaringsskåp och allt vad som behövs, så hit kan man åka helt oförberedd om man vill. Thailändarna själva kom med filtar och stora matkorgar, men sådant kunde man också köpa till inte så blodiga priser. Kan rekommenderas! Det fanns mer som vi missade, såg jag på hemsidan när vi kom hem.
En nackdel är avståndet från själva centrala Bangkok, vilken påverkar både pris och tid. Taxiresan dit gick på strax under 200 baht och hemåt det dubbla, men då hade vi otur med att det hade inträffat en större trafikincident, så vägen var avstängd och taxin fick ta en längre omväg och dessutom ge sig upp på motorvägen som kostade 100 baht extra.
Middag orkade vi inte ge oss ut till, så det blev room service för andra gången. Är man en "rik" falang, så är man! Gott igen och nu kändes inte portionerna så små.
Vi köpte med oss en kartong munkar från Dunkin' Donuts och for med taxi till moster Rung för lite sista gemenskap med Paulas mormor, moster och kusin. Kusin Luukmais pappa, mamma och lillebror dök upp och hämtade honom och fick då ta med sig vår gamla barnvagn för transport upp till Phetchabun nästa gång de åker dit. So har en fattig kompis där som behöver den bättre än vi. Vi hade också haft med oss en liten bilbarnstol som vi donerade bort efter resan till/från Phetchabun.
Sedan åt vi lite lunch, duschade och for till flygplatsen, där planet skulle lyfta klockan 01:10, men det blev först 01:34. Det pågick ett fruktansvärt åskväder medan vi satt vid gaten och väntade. Det var inte ens tiondelar av en sekund mellan blixt och smäll!!! Så blixtarna slog alltså ner precis runt omkring oss. Då befarade vi några timmars försening, men vi fick gå ombord ändå och så småningom dog det ut och vi kom ju iväg nästan i tid. Väl uppe i luften så såg jag ett flertal blixtar ganska nära inpå, så helt ur riskområdet var vi inte!
De utfordrade oss väldigt snabbt och effektivt och släckte sedan ned, så det var inte mycket annat att göra än att försöka sova. Några timmars sömn blev det i alla fall, men bekvämt var det inte. Paula gled sakta ned på golvet och fortsatte att sova där, tills de varnade för luftgropar och rekommenderade oss att sätta på oss säkerhetsbältena. Men hon somnade snabbt om och sov fram till frukost.
Tack för visat intresse! Vi hörs igen nästa år …
Vid tangenterna: Ove Ström
Några bra sidor jag använder mig av under resan
Föregående sida (reseberättelse 2008)
Nästa sida (reseberättelse 2010)
