I Los Angeles kidnappas den kinesiske diplomaten Hans dotter. FBI tar på sig fallet men Han insisterar på att en polis, vid namn Lee(Jackie Chan), från Hong Kong ska få komma och hjälpa till. Något som FBI är måttligt glada över. Därför ber dom den misslyckade polisen Carter samarbeta med Lee, allt för att hålla borta honom från utredningen. Något som båda två är ovetande om.
  Lee lyckas tillslut göra sig av med den påfrestande Carter. Nu börjar han undersöka saker och ting på egen hand, vilket leder till att han snart förstår vad FBI har haft i kikaren. Dock hjälper inte det speciellt mycket när snart både Lee och Carter blir avstängda från utredningen.
  Det omaka paret börjar nu, inte helt oväntat, fatta tycke för varandra och bestämmer sig för att ta saker och ting i sina egna händer.


  Jackie Chan gör som vanligt en lysande insats, som den tyste och lugne Lee, men filmen tappar på grund av medelmåttiga fightingscener och tafflig regi från musikvideo-regissören Brett Ratners sida, och för att inte tala om denne Chris Tucker(eller rättaresagt rollen han spelar). "...rappaste käften i stan..." står det på omslaget och han har inte bara den rappaste, utan också den högljudaste och störigaste käften också. Men när Tucker väl är tyst, då njuter jag, för Rush Hour är trots detta en film värd att se ett antal gånger och skulle det bli allt för mycket, då kan man ju alltid spola.