|
[Iggy Pop][Pet Shop Boys]The (International) Noise Conspiracy][Sasha (EP)][Ebba Grön][Hefner][Kevin Rowland]Supergrass] [Lars Winnerbäck] [Tindersticks][Suede][Wilco][Olu][Warren G][Backstreet Boys-Live 990806] [Cassius][Lloyd Cole] [Ugly Duckling][The Bathers][Backstreet Boys] "Nightlife" - Pet Shop Boys (EMI) Pet Shop Boys har aldrig handlat om måttfullhet. Det är få band som kommer undan med åskmuller, manskörer och smäktande syntetiska stråkar, men PSB har faktiskt nästan alltid lyckats genomföra det med äran i behåll. De blandar det storslagna med vackra, nästan naivt uppriktiga texter. Någon har någon gång sagt att PSB är ett The Smiths man kan dansa till, och resultatet är faktiskt just det - musik för ledsna nätter i pojkrummet, fast med stadigt diskobeat. De två första singlarna från nya skivan Nightlife är PSB när de är som bäst. I "I don't know what you want but I can't give it anymore" sjunger Neil "you're breaking my heart", och just de orden har aldrig låtit mer trovärdiga. Och "New York City boy" är bästa gaydiskolåten sedan "Go west". Det som är lite synd är att de här två singlarna verkligen är de uppenbara singel-valen. Resten av skivan är bra, men inte lika catchy. Inte slätstruket, absolut inte tråkigt, men helt enkelt utan radio-hit-kvalitet. Och för ett band som gjort flirten med eurodiskon till sitt varumärke är det naturligtvis en nackdel. Nightlife är en bra skiva, som faktiskt skulle vara värd att köpa enbart för att få höra låten "In denial", där Neil sjunger vacker duett med Kylie Minogue. PSB slår fortfarande allt i sin genre. Men jämfört med sig själva förlorar de. Nightlife kan inte riktigt nå upp till samma höjder som mästerverken Behaviour och Very. Hanna Hanna har tidigare skrivit om världens bästa "Being Boring". "Xpander Ep" - Sasha (Deconstruction/BMG) What Is House? Tangerine Dream? (LFO, 1992) En gång kallades han housemusikens Phil Spector av en skribent som numera tituleras seniorredaktör på en liten gullig tidskrift. Då pillade han sönder rökmaskiner, knarkpiller och houseballader och gjorde vackra stråkinfernon av Mr Fingers "Closer", Brothers In Rhythms "Peache & Harmony" och den bombastiska trancerökaren "Feel The Drop" med B.M.EX som Paul Oakenfold spelade i det där klassiska 1995-danstältet i Roskilde. Sedan gick han under jorden igen. Den första (och helt klart snyggaste) dj-superstjärnan ställde sig bakom sina skivspelare igen och spred progressiv kärleksmusik på alla stora dansställen i England. Han var "Gud" innan Carl Cox briljerande med 3 deck men han hade underliga idéer om att bli popstjärna också och släppte 1994 den ytterst suspekta 70-minutersskivan The Qat Collection som sågade ved och räknade får i morgondimman över Goa. Det var ingen speciellt bra skiva men det var en väldigt lång skiva. Han har pysslat med lite annat sedan dess. Lirat househymner, gjort briljanta remixar (senast på Chemical Brothers "Out Of Control") men för någon månad sedan fick han den briljanta idéen att han skulle frälsa världen med en ep som på alla vis känns lite..eh...längre än en Cornershop-ep från 1993. 11.29 11.07 10.20 12.30 The Xpander EP har anlänt till en skäggig symfonigud och jag finner inte ord. Jag borde älskat varenda antydan till den där omisskänliga Sasha-stegringen av samtliga låtar. Det börjar lugnt. Långsamt. Låååååångsaaaaaaaamt och i slutet faller samtliga utspridda bitar på plats. Nu ska man inte behöva vänta 10.10 in på en låt för "att alla bitar ska falla på plats". Det känns lite påfrestande. Dansmusikskribenter har 1999 kämpat om vad som ska kännas "rätt", "hett" och "alldeles nu". Triphopen är död sedan länge. Någon gammal Housemartinssnubbe och en guldtandad jävel förstörde den säger de som tror sig veta och vad skulle då bli lika hett som en sönderbränd chokladtunga i pulkbacken. De pillerknaprande gråhåriga männen på Muzik kämpade och drack kaffe spetsat med pulver och kom på att det är Oakies tur nu. Det är proggtrance med vilseledda getter på semester i södra Indien som är det absolut hippaste vi hört på Cream. Proggtrance är den onaturliga utvecklingen av Tangerine Dreams otvättade hippiehår och naturligtvis Pink Floyds illaluktande häxbrygd Ummagumma. Jag gillar det men det är nog mest för att jag verkligen gillade Pink Floyd och pojkarna med mustasch en gång i tiden. Det är svårt att lära gamla hippies ljuga om sin barndom. Det är svårt att få en inställsam och långsamt lufsande hund att lära sig tycka om popmusik när det görs dansanta eps som är bra mycket längre än hela Popsicles Abstinence. Det här är naturligtvis ett jävligt bra samlag. Christian "Pandemonia" - The Bathers (Wrasse Records/Import) Is the dream alive? Can you keep the dream alive...leave me someone to believe in Chris Thomson är lycklig igen. Åtminstone låter han oss tro det i "Twenty-Two" som inleder The Bathers nya skiva. Han har träffat en kärlek som får alla gamla bilder att suddas ut och ersättas av någonting nytt. Självömkandets okrönte mästare bryr sig inte om det ihållande Glasgow-regnet längre. Han visslar som en tjock Van och han är i harmoni med den här världen igen. Redan i tredje spåret mumlar han rader som "for good love...good love can always go bad" och när skivans 64 minuter tagit slut så är han på kanten igen. Han tittar ner och längtar tillbaka till någon sommar då solen spred strålar kring hans whiskeydoftande gestalt. Ordet "Pandemonia" sägs personifiera en själ som inte blir av med den kärlek han eller hon envist inbillar sig ha kvar till någon som inte längre bryr sig och som för länge sedan tröttnat på att ta del av den andras grubblerier och svävande kärleksförklaringar. Ord betyder ingenting när ord misshandlas och bara leder rakt in i en grå stenmur. Istället för att gå vidare och försiktigt leta sig framåt i livet så låter man sin misär gå ut över folk som verkligen tycker om en, människor som bryr sig och inte vill att man ska lida alla helvetes kval längre. Naturligtvis lyssnar man inte på dem. När kärleken övergår från respekt och ärlighet till bitter besatthet med det uppgivna självömkandet som enda riktiga vän så är det någonting som inte stämmer. Det har gått drygt 2 år sedan Kelvingrove Baby som med låtar som titelspåret, "If Love Could Last Forever" och den sorgset vackra "Unchained Melody"-rippen "Hellespont In A Storm" visade att Chris Thomsons keltiska arv hade förvandlats väl. "Magnifik blåögd soul" sa vissa. "Fantastisk pop som inte låter som någonting annat" sa Sebastian Suarez-Golborne men vad vi än försökte kategorisera skivan som så kvarstod faktumet att "Kelvingrove Baby" var ett tillfälle då den f d konststuderande pojken med brustet hjärta träffat rätt. Varenda sekund kändes i hela kroppen. Varenda andetag fick oss att känna samhörighet med en vilsen man som saknade en sommarförälskelse som obönhörligen försvunnit. Chris saknar fortfarande och denna gång tar han hjälp av Belle & Sebastians Isobel Campbell och Richard Colburn men deras insatser märks mest i en sval förbifart. Det är den mäktiga dova rösten som gång på gång spricker som vi minns och det är tårar i skymingen och det är bedårande kärlek som trillar ihop i en blödande pöl och går sönder om och om igen. I nakna låtar som "Dreamless", "The Belle Sisters" och "Last Night I Love You" funkar det utmärkt. Det är små mästerverk som utan tvivel skulle platsat på Lloyd Coles solodebut om han spritt ett antal röda rosor för den kalla vinden utanför Skottlands västkust. Det är keltisk pop med en skottes envist uppgivna syn på allting. Det är pretentiöst och det är stundom alldeles för "arty" och akademiskt svårmod för mig men jag kan inte bestämma mig. En nattsvart söndag kanske det här är en skiva värd högsta betyg. Jag brukar ha svårt för "konceptskivor" men på något vis föredrar jag ju en konsekvent linje när det gäller utlämnande betraktelser över livets skuggiga bakgård. Chris Thomson har gjort en skiva som jag, utan att förstå hur det gick till, kommer att lyssna sönder och samman för han säger saker som jag kan ta till mig, saker som jag förstår. Det här är måhända Kelvingrove Baby på gränsen till nedflyttningsplats men det är också en skiva som behöver sin tid och sina tårar tills den dag då vi vet om allt var plast eller guld eller någonting precis i mitten. Det går inte att överge en vän som betytt så mycket. Inte idag. Inte imorgon. Antagligen aldrig någonsin. Onsdag 991020. De ensamma kvinnorösterna i "The Belle Sisters" låter som spöken. Det går inte längre att smita undan. Det är det svalaste, men ändå mest ärliga, kärleksbrev jag hört. "Last Night I Love You" är än mer vacker. En stillastående dröm om en kärlek som alltid borde finnas där. En kärlek som på inga vis försvinner och spricker upp likt spöknattens egna oktobermoln. Christian The Bathers Pandemonia kan beställas här www.wrasserecords.com. Christian skrev om "Kelvingrove Baby" i augustiregnet. Warren G - I Want It All (Restless/BMG) Warren G:s debutskiva Regulate...The G-Funk Era är än idag en sommarkick som fortfarande doftar varm asfalt, Long Beach-bränder och Dr Dre & Snoops sexigt gungande "Nuthin´ But A 'G' Thang". Allt var rätt då och det mesta blir galet idag. Warren G känns bara alldeles för snäll, tafatt och humorbefriad för att någon ska orka bry sig. Han får hjälp av några gamla sterila hundar och folk som Kurupt, magnifika stjärnan Eve och Mack 10 men ingenting hjälper när den lille mannen inte kan skriva låtar som svänger, dunkar basketbollar eller ens är bra. Slick Rick räddar skivan från totalhaveri med oerhört snygga "If We Give You A Chance" men nödropet når aldrig Warren och dessutom har skivans alltjämt irriterande menlöshet redan fått mig att längta tillbaka till Ol´Dirtys perverterade dårhus, Noreagas tjutande fyllebössa och Eminems alltjämt sinnrika partymössa. Mitt samvete är rent men Warren G borde ställa sig allt längre in i skamvrån. Christian IGGY POP "Avenue B" Alla blir gamla, även de man minst trodde skulle bli det. Ändå finns det de som åldras med värdighet och de som inte gör det. Iggy Pop har gjort det. Han är lika cool som vanligt trots att han dragit ner på tempot och är livrädd för vad som komma skall. Herr James Osterberg passar som femtioåring trots att han är själva sinnebilden av en rockstjärna. Det finns artister som jag hoppas ändrar stil när de blir äldre. Tänk t ex Prince i sina lädertanga vid sextio. Nej, jag tänkte väl det. Men Iggy funkar fortfarande, åtminstone så länge han orkar ge oss de explosiva liveshower vi är vana vid. På nya skivan finns inga låtar som skulle passa in på scen, men det är en personlig betraktelse över situationen han befinner sig i efter att ha fyllt femtio. Det är faktiskt inte så mycket tid kvar. Musiken är avskalad till max och ibland finns den inte ens. Det är monologer, latinorytmer och vackra ballader. Det är Iggy Pops mustiga röst som placerats i centrum av hela soppan. För det här är en riktig soppa. Ingen jämn historia precis. Ändå innehåller den en del starka sånger om att bli gammal. "Corruption" är en av de få sånger som låter som Iggy brukar låta och handlar om hur korrumperad Iggys egna själ är. Och så har vi vackra "Nazi Girlfriend" om att knulla på golvet. Iggy Pop har inte gjort så mycket bra musik på senare år och den här skivan kanske inte heller är perfekt, men den har en atmosfär eller känsla över sig som gör att den känns väldigt Iggy ändå. För mig kommer dock Iggy Pop alltid att vara något som skall upplevas live och inte på skiva. Ok, "Raw Power" och "Fun House" är väl bra, men det är på scenen i svarta lackbyxor som han hör hemma. Fast jag kommer nog att lyssna på den här skivan några gånger till innan den börjar samla damm hemma i skivsamlingen. Och det borde nog några andra ungar också göra som ännu är 22 år. För när ni fyller 23 blir ni gubbar. Det har ni själva sagt. Antagligen har ni ångest för det. Det ska ni ha. Det är jättefarligt. Och jag längtar inte tillbaka. Och det går jävligt fort. Snart är ni där själva. Tillsammans med Iggy Pop och hans åldersångest. Anders "The Fidelity Wars" - Hefner (Too Pure) Who gave you the right to bruise my little heart, You tore it right apart, I was saving it for art. You knew just what to do, so who gave you the clue, I love no-one else, I love only you. Det är skivans sista låt och Cubas Chris Andrews lägger ut små sköra scratch-mattor som förstärker och som gör en bra låt ännu bättre och det hela påminner lite om Christian Falks geniala remix av "7 Seconds" men där upphör likheterna. "I Love Only You" är allt det där som jag ville att "The Fidelity Wars" skulle vara. Lite lätt smutsig, sträv på något vis och med ett klimax som får en att börja skaka lite förtjust och när låten slutar ligger man där på golvet igen. Hjälplös. Hopplös. Kär. Lycklig. Hefner kommer aldrig att bli stora och välta turnébussar nedför stup i Grand Canyon. De kommer aldrig få vuxna män med ölmagar att bli förtvivlade över att deras ungdom för länge sedan är slut för de har redan sina Weeping Willows att vända sig till. Fusktårar. Tårar utan mening. Det är många som hört "The Hymn For The Cigarettes" numera. Jag har tvingat alla mina kompisar att lyssna på den och alla älskar den och därför blir man förtvivlad då man får ett mail som innehåller en Q-recension av nämnda singel och recensenten yrar om "a third-rate Ash wannabe" och om att det minsann är farligt att röka i sängen. "I love to see the girl smoke in my bed" är ingen bra textrad för det kommer få små söta töser att börja röka och det är ju farligt. Undrar ur vilken grav de grävt upp denna människa. Hela recensionen känns som en moralpredikande dialog från ett gammalt "Cosby"-avsnitt. Hefner är mycket mer än vad folk förstår idag och Darren har genom att vara ödmjuk och vansinnigt kaxig på en gång lyckas bygga upp en beundrarskara som älskar allting som kommer från den lille mannens mun. Han skickar ut små fina nyhetsbrev när någonting händer och i våras fick vi en halv roman om själva inspelningen av "The Fidelity Wars". Nya skivan är bättre producerad och således också mer radiovänlig. "Cigarettes" är ett skott i hjärtat som vrider om nyckeln direkt. Finns det en genväg till den perfekta poplåten så är det "Cigarettes" och vem fan bryr sig då om hela låten är en hyllning till dessa farliga pinnar för hur vi än vrider och vänder på det så finns det folk som gillar att röka, som gillar att festa, som gillar att dricka rom & cola och tänka på när man drack det med Henne och nu sitter Hon och dricker samma drinkar med någon annan men i den limefräscha Bacardin finns bilden av Henne kvar. ("The Hymn For The Alcohol") "I Took Her Love For Granted" är skamlös pop fyll av sommarmoln som seglar ovanför hängmattan och just sådär bra som Boo Radleys var i sina stora stunder. Lite blås, lite fin stämsång och så en refräng som man gärna vill karva in i någon jättestor tall. I feel beautiful when she says I am beautiful, But she is more beautiful. Det går inte att säga saker på ett mycket enklare vis. Jag skulle kunna säga att "The Fidelity Wars" är Hefners stora stund och börja mumla i det euforiska skägget om "mästerverk" och "Hefner United Take Over" och så vidare men då skulle jag ljuga. Jag tror att Hefner har allting framför sig och det här är bara början. De kommer sakta men förbannat säkert att bygga upp en fanskara för det mesta som är bra uppmärksammas förr eller senare. Jag vet inte om de kommer att släppa "Don´t Flake Out On Me" på singel för det vore nästan för enkelt, det är som om Broder Daniel skulle få för sig att "No Time For Us" skulle bli en radioplåga. Låten börjar med att Hefners "Ant" (som sägs ha släppt en solosingel) och Gina Birch (från The Hangovers) sjunger en Peter Gabriel/Kate Bush liknande duett och så kör ett litet käckt blåsarrangemang igång den stora hefner-hymnen och Darren sjunger "Don't wimp out on me, Oh I know you've got the strength of 12 oxen" och i de sekunderna inser man att det här är musik som borde få folk att förstå. I min, smått maniska, Hefner-värld är dock "May God Protect Your Home" störst. Darren bygger upp en liten historia som på pappret blir lite lätt Gordon Gano-porrig men det är ju trots allt en kärlekshistoria det handlar om och den som säger att sex inte ingår i kärlek ljuger och han formulerar sig likt en försiktig Shane MacGowan ända fram till det makalösa slutet där han skriker ut saker som inte går att höra och det kanske inte heller är meningen. Den här låten fanns med på en gammal demo från 1997 ("The Devotion Chamber") och där är det en svidande ökenballad med kaktusar som gråter och här är det en smått brutal rocklåt där Darrens röst inte riktigt hänger med men vi försvarar oss alltid med känsla när någonting låter falskt för vi vet ju att det på något vis är äkta ändå. "I also desire a certain...."quality" for my voice so I decide to smoke several cigarettes before doing a live take. As we play the guitar sound nearly makes our ears bleed and the combination of lots of fags and no food makes me nearly pass out. Despite this, an extraordinary take is achieved." Det var en tuff inspelning. "May God Protect Your Home" är en av fyra låtar som överglänser allt annat 1999 och ingen kan sjunga "Stomach" så här... And your hair stops short of a line which starts at your neck, And flows over your collar bone down to your breast, Where my hand lies ever so gently. And my hand starts to move down your stomach and in between those thighs, To a soft warm place I call home and may god protect your home. "I Stole A Bride" fanns också med på "The Devotion Chamber" och där var den faktiskt bättre och någonstans där i gränslandet mellan ensamma cowboys och Londons hopplösa, men alltid vackra, förlorare finns mitt Hefner. När Darren ylar "I stole a pretty bride during the summertime" likt en maniskt förälskade prärievarg i slutet av orginalversionen är det mer förtrollande än den relativt slätstrukna svarta skjorta som återfinns här. Det här är inte årets bästa skiva. Jag tycker Wilcos oemotståndliga "Summer Teeth" hamnar högre upp på den stjärnklara sommarhimmelen men det här kommer likförbannat vara den skiva som jag lyssnar mest på detta året. Jag säger hela tiden att jag måste börja lyssna på den där Beth Orton skivan som jag köpte för några månader sedan men jag återvänder ändå till mina singlar med Hefner och min älskade bootleg-cd fylld med otroliga låtar som "Christian Girls", "Broodmare" och "Karen". "The Hefner Soul EP" är min favoritskiva med Hefner för just där prickar de allting rätt. Det karga, lätt återhållsamma sökandet efter någonting bättre. Hefner är fan så mycket mer än Ash och andra popband i desperat behov av syrgasmasker. Hefner är mitt liv 1999 och då spelar det ingen roll att "The Fidlity Wars" stundom känns som vilken REM-skiva som helst. Nu får vi bara hoppas att Darren tar med sin kilt och sin blonda peruk och sjunger kärleksvisor som får den kalla augusti-natten i Emmaboda att förvandlas till någonting som folk kommer prata om, som folk kommer att minnas. Det är Hefners sommar nu. Och vi väntar fortfarande på någonting ännu bättre. We will always talk this way, Tired and slightly jaded, We will waste our tears and we'll be waiting years, For the friends who always promised that they'd phone us. Christian Köp singeln "The Hymn For The Cigarettes" också. Beach Boys covern "You Need A Mess Of Help To Stand Alone" är den perfekta kombinationen av Supergrass allra tuffaste stunder och generationsdramat "Love Will Destroy Us In The End". Christian har ju hyllat Hefner förrut och det finns här. Och alldeles nyligen hyllade han bandet...igen... "My Beauty" - Kevin Rowland (Creation/Sony 1999) Kevin är tillbaka och om jag hade varit lite äldre än nitton så hade jag sagt att det var elva år sen sist. Sedan kontraktet med Creation blev klart så har Kevin då och då (misstänkt ofta i NME) berättat "om My Beauty", skivan som ska innehålla tolv personliga tolkningar av sånger som burit honom när livet varit en bakgata, eller som tagit hans hand i solnedgången och sprungit med honom längs de vackraste av sandstränder. Han gör det inte lätt för sig, denna herr Rowland numera iklädd damkläder, det är pretentiöst så det förslår, körer där barytonerna redan tagit steget in på operan och orkestrar bröderna McNamara skulle bli alldeles våta av. Det är bombastiskt och storslaget och, kanske just därför, väldigt tidlöst. Kanske beror det på att det faktiskt är sånger som spänner över en så stor tidsperiod, ända från början av sextiotalet, singeln "Concrete & Clay", fram till nittiotalets Whitney Houston. Just Whitney Houston känns som ett ganska udda val, men hennes "The Greatest Love Of All" låter helt naturlig i Kevins tappning. I första versen leker han Barry White och reciterar texten med den där mörka rowlandska stämman vi konstigt nog inte riktigt insett att vi saknat, för att inte tala om refrängen, Kevin sjunger säkrare och starkare än nånsin och det hörs verkligen både här och på resten av skivan att det är hans absoluta favoritlåtar det handlar om. På 1988 års "The Wanderer", Kevin förra soloskiva, lät ingenting egentligen särskilt bra. Singeln "Walk Away" var fin men resten av skivan lät mest som ett oinspirerat Vikingarna vilket inte var helt oväntat för även på Dexys Midninght Runners-tiden fanns det tillfällen då Christer Sjögren ofta bara var ett par snitsiga danssteg och ett solskensleende ifrån oss. Även på My Beauty känns det ibland som om Kevin bara är en midnattspromenad ifrån Allsång på Skansen fast han kommer liksom aldrig riktigt fram, han hamnar alltid på Gröna lund istället. Det har ryktats om att en inte helt nykter Andres Lokko ska ha sagt att - och nu kommer ännu en rockjournalistklyscha! - "det här är världens bästa skiva". Han lär även ha fortsatt genom att påstå att hans recension av "My Beauty" ska bli den slutgiltiga recensionen och att han efter den ska sluta som recensent. Det får vi väl se hur det blir med, jag har en känsla av att vår käre Andres skulle ha sagt exakt samma sak om skivan hade varit skräp. Det hade för övrigt varit kul att se hur han skulle ha hanterat situationen om Kevin skulle ha tolkat "Paranoid Android". Merparten av låtarna är popsånger från det glada sextiotalet - Monkees, Beatles (två stycken!), Burt Bacharach, Four Seasons - och förutom den suveräna Whitney Houston-tolkningen så är det väl inga direkta överraskningar. Bruce Springsteens "Thunder Road" är väl egentligen det enda som känns onödigt. På något sätt är Kevin Rowland och Bruce Springsteen alldeles för lika för att den låten ska kännas relevant. Det är i och för sig ganska roligt att Bruce Springsteens bästa låt är hans version av Tom Waits "Jersey Girl". Bara en tanke kan det inte vara så att Bruce är en lite överskattad låtskrivare? Avslutningen, en underbar version av Clarence Fountains "You´ll Never Walk Alone", är stor och faktum är att ju mer man lyssnar desto mer framtår "My Beauty" som en riktigt bra samlings-cd. Det här är en Absolute Kevin Rowland för vilsna trettioåringar som har sin högsta önskan i att se ett återförenat Beatles. Eller för nästan tjugoåringar som aldrig kommer att förstå varken Beatles eller de där trettioåringarna. Det är för övrigt elva år sen sist. Jonas Det börjar bli höst men den är aldrig lika grym och svartvit som man tror "Kom" - Lars Winnerbäck Nu, äntligen, till slut. Jag hörde Hugger i Sten, sången om England, och "Du får Mig" för första gången i januari på KB i Malmö. Och jag stod där och Han stod inte långt bort (men ändå tyvärr ganska långt bort, det beror på om man räknar i meter eller ljusår), och jag kände hur jag sprack någonstans långt inuti, inifrån och utåt. Det var det vackraste jag hört Lars sjunga, jag tänkte att du kunde stå där i solen, men berätta ingenting om Englandbara så rakt in i mig, man bara står som upphängd på de sköra orden och undrar när man ska falla ihop, när allt ska brista och, jag vill ha dig här på riktigt inatt och suga liv ur din halspulsåder, för det är ju så det är. Hur vågar man andas då? Men jag har fått vänta ända tills nu, alldeles för länge, på dem, på den nya skivan. Att säga att det var värt det är en underdrift, videon till singeln Kom ihåg mig är för visso något av det sämsta jag stött på i den vägen, men det spelar ingen roll, för när samplern dimper ner i min brevlåda är jag som ett hungrigt djur, när skivan är upppackad lämnar den inte stereon på länge, hamnar i freestylen med en gång. Lars musik är sådan man ska lyssna på på bussen när det är grått och regnar, när man promenerar runt bland alla höstmänniskorna på stan eller när man fikar ensam. Helst i stan, helst på hösten-vintern-våren. Lars är visserligen fin hemma men allra finast som soundtrack till livet. Och när jag väntat ända sedan januari-februari och nu lägger skivan i spelaren är det som om det lilla såret öppnas igen, det gör och och är skönt samtidigt, som det är med musik som är sådär sjukligt bra, man blir glad på ett sorgset och vemodigt sätt, som att gråta och skratta samtidigt, när den bästa låten samtidigt är den olyckligaste. en filt hos dig vi kunde inte sova och jag sa inte nej och du höll mer än allt du lova Det är som att lägga små våtservetter över ett skrubbsår någonstans långt inne, kanske på hjärtat, och känna det svida lite. Man ryser så att alla hårstråna ställer sig upp och njuter av att rysa. Poesi, jag vet inte, vers, kanske, jag har inte så stor koll. Vackert, med största säkerhet. För även om det finns sånt som I Stockholm med på skivan, jag klarar inte av Lars larmiga, stökiga, skräniga bråk-sånger, exempelvis "Låg", så finns det också Du Gamla Fria Nord, Tanken som räknas, Nästan Perfekt, Kom och redan nämda Hugger i sten och Du får mig som är skärande vackra, bara rakt av. jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt, jag är så trött på alla mail och koder Liza "The First Conspiracy" - The (International) Noise Conspiracy (G-7) Den här skivan har funnits ett tag nu, men jag tycker att den är så pass bra att den förtjänar att omnämnas. Det lilla rebelliska skivbolaget G-7 samlade bandets fem 7" singlar och gav ut dem på en cd. Tyvärr är det inte så mycket lättare att få tag i cdn än i singlarna, men det är väl värt ett försök. Skivbolaget som egentligen heter G-7 Welcoming Committee är "an activist record label striving for radical social change". Jag tänker inte kommentera deras tankar här. The (International) Noise Conspiracy består av en massa löst folk från gamla hardcore/punk band som Refused, Separation, Doughnuts och Saidiwas. Mest känd är som bekant Dennis Lyxén från Refused. Fast det här låter inte som de hardcoreband som medlemmarna härstammar från. Det här är mer obarmhärtigt sväng och höftvickande. Det låter lite som ett sexigt Caesars Palace som vill säga nånting. När bandet skulle spela på Emmaboda i somras hade jag aldrig hört dem, och blev positivt överraskad. Joachim sade att jag måste se dem och att de skulle låta lite som The Make Up. Det här är mer fokuserat än The Make Up. Å andra sidan förstår jag inte folk som tycker att The Make Up låter som JSBX heller. Det som störde mig under konserten var ju deras ogenomtänkta uttalanden som mest verkade famla ut i tomma luften. Men fan vad det svängde. Singlarna funkar utmärkt tillsammans på cd:n och jag föll direkt för låtar som "t.i.m.e.b.o.m.b", "The Sin Crusade" och avslutande "Black Mask". Och låttitlar som "Abolish Work" säger en hel del om bandets politiska åsikter. Jag vet inte om jag ska ge mig in på deras texter, för jag anser att det kanske inte är de mest lysande texter jag läst. "violence is easy to justify when it is done the right way" sjunger de i "Black Mask" och låtsas vara terrorister. och så skickar de tidsinställda bomber till sina chefer i "t.i.m.e.b.o.m.b" vilket kanske inte är så klyftigt. Många anser att man inte kan njuta av musik om man inte gillar det bandet skriver i sina texter, men det går alldeles utmärkt för min del. Men musikaliskt så är det här en riktigt bra platta. Albumet innehåller tolv spår och det är kanske två som inte håller lika hög klass som de övriga, men annars är det här en riktigt höjdare om du är sugen på riktigt svängig rocknroll. Musiken är kontrollerad och tillbaka hållen. Dennis sjunger som om han saknade Refused lite grann fast det gör ingenting. Det tillför en skön dynamik till musiken. De svårtillgängliga aktivisterna och veganerna från norr har gjort en av de bästa svenska skivorna i år. Om man bortser från en del budskap. Anders "Simple Pleasures" - Tindersticks (Island) We trapped ourselves, we kind of got lost in style. But the songs on this record came from strong emotions, there´s no mental excirses on this record, we´re just feeling it and enjoying it. Over the last couple of years we´ve been through a lot, both as a group of people and individually, I think that´s pretty obvious from the record. There´s a lot of birth and a lot of death on there, and lot of things in between. (Från Uncut, September 1999) Det är lika svårt att få ett rakt svar från Tindersticks sångare Stuart Staples som det är att få ett ifrån Sebastian. Tindersticks har bantat ner det mesta inför "höstens stora skiva" och nöjer sig med en släppa en skiva med 9 låtar men Tindersticks tidigare problem har knappast varit de långa skivorna utan mer vad man fyllt dem med. Let me tell you about when I walked in I was desperate then If I could find my way back to loving her I'm a desperate man, yeah ("Desperate Man", 1997) Ibland har Stuarts tungsinta grubblerier trillat lite väl långt ner i den alltmer tömda rödvinsflaskan och vi köpte naturligtvis det också men det var ju bara för att vi älskade våra bittra och alltid svarta Paul Smith-kostymer. Första skivan är väldigt ojämn. Den andra också. Mitt i alla källarhålsångest finns dock de vackraste visor om drömmarna som gick i kras och kärlek som leende gick iväg hand i hand med en annan. Stråkarna i "Tiny Tears". De förlorade själarna i "Travelling Lights" och kanske framförallt den bittra "jag hatar dig men klarar mig inte utan dig"-duellen i "Buried Bones" på det lätt förbisedda mästerverket "Curtains". Tindersticks har blivit vuxnare men på ett bra vis. Det har inte odlat skägg och dallrande magar utan bara köpt dyrare kostymer och klätt låtarna i erotiskt laddade souldraperier men under den förföriska röda mattan så andas Stuart fortfarande med tungt hjärta. Det är vemod. Stort eländigt vemod. I inledande (singelspåret) "Can We Start Again" frågar han Henne igen trots att han vet svaret och trots att han vet att det är försent. Vi killar gör sånt. Vi lurar oss själva till att tro att det finns ännu en tågstation där hon står och väntar på oss. Stuart sjunger mycket klarare, mer distinkt, än tidigare. Hans röst fångar ögonblicket av kronisk, smärtsam hjälplöshet mycket bättre än då han svamlade med munnen fylld av billig smuggelwhiskey och vi såg en hjälplös man irra omkring i rökiga rum för att desperat leta efter det vackra. Tindersticks fjärde studioskiva är bekvämt madrasserad av septembervärme och vi får nio låtar som växer in under huden och rakt in i hjärtat som vi alltid försöker fylla med all den kärlek vi kommer åt. Tindersticks "Simple Pleasures" är egentligen ingen tröst för knivhuggna själar men det är en skiva som, mitt i all smärtsamhet, söker en sorts naken sanning, en sorts äkta kärlek som alla pojkar innerst inne eftersträva att få uppleva en dag. Det är en sorgset lättsam skiva som doftar stil, ärlighet och romantisk tidlöshet. Det är en bra skiva och jag tänker på Jonas brev igår. "tyck om henne som om varje puss var den sista" Christian Christian skrev om de sorgsna männen för länge sedan. "Supergrass" - Supergrass (EMI, 1999) Nu har det hänt igen. De dyker upp ungefär en gång i halvåret, de där grupperna som jag så gärna vill älska men som aldrig kommer betyda mer än mina gamla Roxette-tröjor. Supergrass har alltid varit ett band jag känt att jag verkligen borde tycka om. Lite sådär lagom crazy och utan något särskilt djup i varken texterna eller musiken. Sångaren Gaz ser mer apa ut än Ian Brown och det är förmodligen därför Supergrass känns så primitiva, inte i bemärkelse råa, utan mest för att de inte verkar tänka efter så värst mycket. Fullt upp med flickorna får man hoppas. Denna, den tredje skivan i ordningen, skiljer sig en del från sina föregångare. Jag ska, i ärlighetens namn, erkänna att jag inte har någon av Supergrass tidigare alster men att jag på något sätt lyckats höra dem ganska mycket ändå. Körerna låter lika bra och likadant som de alltid har gjort men vad man förvånas över när man hör skivan hur mycket de låter som blur. Visserligen ett blur som inte irrat iväg sig helt ut i nonsens-lo-fi men Gaz och Co flummar på ganska bra och ganska för mycket ändå. Jag har alltid förundrats över Supergrass oförmåga att skriva melodier, jag vet inte riktigt vad Gaz håller på med när han skriver sina låtar men om man sitter med endast en akustisk gitarr som sällskap, hur fan kan man då tycka att "låten är färdig nu"? Det där sista var alltså inte menat riktigt som kritik utan mer som någon sorts fascination över deras tillvägagångssätt under låtskrivarstadiet. Eller apstadiet om man så vill. Den här skivan låter väldigt Beatles men bara på det där sättet som Wilco gör, det där sättet som får en att ifrågasätta om man inte borde ge världens mest överskattade popgrupp en chans (till). Om jag inte hade vetat bättre så hade den nog låtit en del som 70-talets Pink Floyd också men jag vet bättre och har därför ingen aning om hur Pink Floyd lät. Avslutande låten Mama & Papa är, precis som titeln antyder, en ganska gullig historia. En akustisk visa om saknade av sina föräldrar. Den nästan löjligt Bowie-influerade Jesus Came From Outta Space är tillsammans men singeln Pumping On Your Stereo, skivans höjdpunkt, inte tack vare ett bra sväng utan tack vare ett schysst studs. Inledande Moving börjar lite så där lagom segt men börjar till slut studsa den också. Supergrass gör sig inte riktigt när de sänker tempot, allt vi vill ha av dem av hoppstyltelåtarna och tyvärr är det lite för få av dem på detta album. Jonas Mer recensioner |