and turn it into a winter's tale you pull down the blinds and shut out the sky and do what you can to turn the whole thing grey you're crying and pleading and you're hell just to be with and you're everything that i'll ever need so why do you say you love me when you don't ?" (Loveless, 1991) Lloyd Cole dök upp någonstans i kring 1984 var ungefär lika snygg som en ung Elvis och Brian Jones tillsammans och jag har ingen som helst aning om vad som hände med statisterna i The Commotions med det blev 3 skivor med brittisk torr pop fast lätt färgad av äkta Motownglädje. "Are You Ready To Be Heartbroken", "Perfect Skin", "Forest Fire", "Cut Me Down", "Lost Weekend", "Brand New Friend", "Rich", "Jennifer She Said", "My Bag"...."Hey Rusty". 3 skivor. 30 låtar. Jag väljer ut 10 som får symbolisera det fina med Lloyd Cole & The Commotions utåt sett lyckliga pop men inåt sett fylld med kyla, vemod och en stark ångest över att bli vuxen och se ungdomen fly in i något hörn för att där gömma sig och aldrig komma ut igen. Lloyd Cole var född soloartist och debuten "Lloyd Cole" var mer vuxen än förgångarna med The Commotions. Det var naturligtvis en skiva om kärlekens bitande kraft, om hur den förstör och inte tar någon som helst hänsyn i sin framfart. Man kan förlora vänner, dom försvinner och hör aldrig av sig igen och då är väl då man förstår att att dom alrig var ens vänner. Kärlek kom emellan. Tvåsamhet och en hopplös rädsla över att stå utanför, att aldrig hitta någon att älska leder lätt till att man fastnar i ett beroende till EN enda människa och då tycker jag personligen att kärleken spelat ut sin roll, att den inte längre fyller sin funktion som det vackraste drog som finns. Inget är så jävla fint som kärlek. Inget gör så ont. Inget. Lloyd debut kändes som en bitter bismak av det bästa du varit med om. Det är en fin skiva, min favorit, men starka låtar som "Loveless", "No Blue Skies", och "Sweetheart". Låtar som rör om i en mans vuxna medvetande. Det är dags att skaka bort ungdomens törnar och gå vidare. Andra soloskivan "Don´t Get Weird On Me Babe" hyllades av en salig kritikerkår som ville höra en vuxen man gråta ut över förlorade vänskap, saknad kärlek och allmän bitterhet. Första sidan är en av de bästa förstasidor jag hört, åtminstone tillsammans med Buzzcocks "Singles Going Steady". Andra sidan är bra men tenderar ibland till att närma sig Bryan Adams svettiga flanellrocksland och skivan känns splittrad, lätt schizofren. Lloyd Cole köpte därefter inte bara dyrare och dyrare kostymer för pokervinsterna och skivintäkterna, han blev helt enkelt tråkigare och tråkigare men glimtade till ibland som "So You'd Like To Save The World" från den sömniga skivan "Bad Vibes" och framförallt den bedårande och oerhört tjusiga "Like Lovers Do" från senaste, smått underskattade,"Love Story" som var en upprättelse mot allt som gått snett och där kärleken på något vis hade försonats med honom. Jag vill så gärna rabbla upp alla hans skivor i en enda rad och säga att den och den är bäst men jag återvänder alltid till låtarna "Loveless" och framförallt till "Hey Rusty" från sista Commotion-skivan "Mainstream" som handlar om att träffa någon gammal kompis man inte sett på ett tag och se honom gett upp allting. Han sitter där och tittar likgiltigt ut i mörkret och bryr sig inte om någonting. "Livet är förbi" säger han och känner sig gammal och trist. Jag vill att Jennie ska komma hem någondag från London. Inte för att jag skulle prata med henne men det känns lite tryggare, än mer finare, om hon suttit därute vid havet igen med sin bok och sina Lloyd funderingar och i bakgrunden kunde vi nynnat The Pogues "Summer In Siam". Åtminstone kunde jag gjort det. För hennes skull. "Like Lovers Do"... 
In rented rooms and foreign places All the people I was kissing Some are here and some are missing In the nineteen-nineties I never dreamt that I would get to be The creature that I always meant to be But I thought in spite of dreams You'd be sitting somewhere here with me" ("Being Boring" Pet Shop Boys) Låtarna är fantastiska men Lloyd funkar bäst på sina vanliga skivor, i sitt rätta sammanhang. "The Collection" tjänar ingenting till, inte ens som introduktion. Köp "Lloyd Cole" & "Don´t Get Weird On Me Babe" samt den där singelsamlingen som redan finns med The Commotions. Mannen förtjänas inte att buntas ihop i en ynka samling utan något som helst sammanhang. Kostymerna var för fina för det. Balladerna. Låtarna som gjorde ont. |
|