* * * * * (Jeepster/Virgin) Hannah... Det var ett tag sedan vi satt vid Pildammarna och du hade med dig din lilla bandare och vi lyssnade på Lundells "Rom i Regnet" och du hatade Uffe men låten sa allting just då, vi berättade aldrig för några om vårt ställe, det ville vi ha ifred. Det var väl 1992 och du sa att Rides "Going Blank Again" var det bästa som hänt och jag tyckte ju inte om omslaget men jag tyckte om dig. Minns du när jag visade dig det där omslaget med apelsinerna, stoneroses första och skivan var knastrig efter att någon spillt hemmagjort vin på den men det gjorde ingenting...vi ville bara bli beundrade, lyssna på "I Wanna Be Adored" och när Ian Brown sjöng något vi aldrig förstod i "Waterfall" så tyckte vi att det var det vackraste vi någonsin hört. Det handlar ju om dig sa du och jag fick tårar i ögonen. Det har gått massa år, vi förstod nog inte riktigt "Motorcycle Emptiness" heller men den där videon då de satt alldeles ensamma i ett hotellrum var så lik oss. Vi brydde oss inte om så många andra människor, vi gick på fester, försökte få folk att förstå att The Smiths var bäst i världen, du lärde mig hur man använde kajal och vi förstod bägge två att musik var mycket viktigare än allt annat. Än hela livet. Jag låg på rygg i någon park jag glömt namnet på och du visslade introt till "Made Of Stone" eller det var kanske "Reel Around The Fountain", minns inte riktigt, och jag sa att det aldrig någonsin kommer att finnas någon stund som den här. "det finns bara sekunder av lycka" sa du och de försvann någon dag i september då det blåste kallt över centralstationen och jag åkte hem och såg dig bara en gång till men då var allt annorlunda. Du märkte det. Jag visste det. Det gick massa år, säkert för många, och jag trodde aldrig jag skulle få uppleva känslan igen, att bli förälskad i en grön skiva med så vackra melodier, så bra poplåtar och igår blev jag alldeles tårögd igen. Inte till någon speciell låt (ok..."Dirty Dream Number Two") utan till hela skivan. Det går inte att beskriva, jag vet hur det känns, du vet hur det känns, alla som någon gång blivit lyckliga över att höra en perfekt popplatta vet hur det känns. Det tog många år, egentligen för många, och nu tonar "Definitely Maybe" bort och "Live Forever" och Suedes "The Drowners" och den minns du...sa alltid att den fick dig att ramla omkull och du brukade lägga dig med huvudet mot min säng och bara le. Du var vacker då och Belle and Sebastian är ungefär lika vackra och du skulle varit här nu för jag trodde jag hade hört allt det där som gör en så lycklig men jag hade fel. Jag känner en som skrev att förra skivan "If You´re Feeling Sinister" mycket väl kunde vara den bästa skiva han någonsin hört och ibland önskar jag att jag var yngre men jag ska ändå inte gnälla. Vi hade samtliga The Smiths, Cures "Kiss Me ! Kiss Me ! Kiss Me !" och framförallt "The Stoneroses" och vi visste ju att det hela tiden kunde komma en platta som skulle få alla dessa pojkar och flickor med den drömmande blicken någon annanstans att bli lika lyckliga som vi var. Belle and Sebastians nya är den bästa skivan på nio år, den mest oemotståndliga, den som kommer sätta sina spår, den som kommer få oss att glömma Ashcroft-släktet. Önskar väl bara att du var här, ville se dina bruna ögon le, ville höra dig andas. Bara en gång till. För den här skivan glittrar såsom du gjorde, den här skivan förändrar allt, jag vet att du aldrig kommer att få höra den, inte se de ensamma gula höstlöven runtomkring men "The Boy With The Arab Strap" är precis lika vacker som du var... Christian hösten 1998, Red House Painters. You liked Chris's jacket He reminded you of Johnny Before he went Electronic" ("Seymour Stein") | |
|
| |