 There is a wind that blows in the northern sky Ibland behöver inte förklara saker och ting. När Bernard Sumner sjunger just de raderna i bästa spåret från Electronics "Raise The Pressure" stannar världen. Tårar. Minnen. Dårar. Kärlek. Allt det där på en gång. När den är den 3 April och solen värmer mig och jag har upptäckt att det finns ett liv efter vintern som aldrig ville ta slut då gör jag som jag brukar. Jag tar fram mina skivor med världens 3 bästa April-grupper. New Order, Electronic, Pet Shop Boys. Electronic är i sig en konstellation sänd direkt från himmelen. Debuten som kom 1991 var ungefär lika bra som New Order men soundet var mer fjäderlätt, mer pop och Johnny Marr som spelat med allt och alla känner direkt att det är här han hör hemma. Han har ju alltid gillat dansmusik med känsla och egentligen trivdes han inte tillsammans med The Smiths diktatorn Morrissey som på ett föråldrat sätt vägrade anpassa sig. Tillsammans med Bernard Sumner underskattade texter om förlorade själar och drogromantik och Neil Tennant och Chris Lowe blev dom en supergrupp och supergrupper ska man egentligen inte bilda. Se de gamla relikerna på sjuttiotalet med alldeles för många orglar och på tok för långa skägg. Men Electronic var, som det heter, någonting annat. Någonting så mycket mer väsentligt. Det var hjärtat från världens bästa grupp och hjärnan från världens ibland näst bästa grupp. Det var en duo som någon vänlig ängel skickat ner från himmelen. "Idiot Country", "Get The Message", "Gangster", "Patience Of A Saint". Du drömmer inte. Det är pop som leker med dig, som älskar dig, pop som pop ska vara. En tid efter debutskivan släpptes "Disappointed" och den släpptes bara på singel och i videon står Neil Tennant och Bernard på någon äng och det är jobbiga dataeffekter som folk i technosvängen gillade på den tiden. Ni minns väl 808 State? Nej, förhoppningsvis inte. Det kändes som att ramla i världens tjockaste duntäckte när jag hörde "Disappointed" första gången. Den var för bra för att vara sann. Det var allt det där som jag ville att förälskad popmusik ska vara. Sedan tog det slut. In i drogernas helvetiska paradis och det började pratas om att återförena New Order. Medlemmarna hatade visserligen varandra, Peter Hook, "Da Man With Da Beard and Da Bass" ville inte umgås med "pojkjäveln" Bernard Sumner och att åka ut på turné igen kunde få förödande konsekvenser menade han. Dessutom var han säkert sur för att Johnny Marr hade valt ett samarbete med Bernard och inte med honom. Men det blev en återförening ändå. Först en singel som man lätt tappade hakan till, "Regret" och sedan albumet "Republic" och det var då sommaren 1993 och en kompis köpte skivan på vinyl och det var den snyggaste skiva jag någonsin sett. Jag var tillbaka i duntäcket. Jag log igen. Electronic visste från början inte riktigt hur dom ville ha det. Skulle dom förbli ett litet obskyrt band eller skulle dom bli giganter. Bernard och Johnny satte sig egentligen allra högst upp på podiumet redan då man 1990 skulle agera förband åt Depeche Mode på Rose Bowl inför 60 000 och Bernard satt bakom scenen och tränade som bäst på att göra uppgivna Ian Curtis poser men Johnny fick honom på andra tankar och både Neil Tennant och Chris Lowe var också med och det blev aldrig det praktfiasko som många väntat sig. Det tog Electronic två singlar att bli etablerade och ingen av dom sålde extremt mycket. Sedan försvann många år. Pet Shop Boys valde att stå utanför Electronic men fanns alltid med som någon sorts själsfrände men i Juni 1996 släpptes så äntligen uppföljaren "Raise The Pressure" som var mer elektroniskt dansant och kanske aningen sämre. Pojkarna hade inte tappat greppet men skivan kändes emellanåt lite för mycket euro-tech och för lite gitarrbaserade ångestattacker. Skivan spelades in i Johnnys Marr egna studio i sitt hem i Manchester och Karl Bartos som alltid var för kreativ för sitt eget bästa i det långsamma ångloket Kraftwerk har varit med och skrivit hälften av låtarna och framförallt i "If You've Got Love" hörs den metalliska discon som Karl visade att han behärskade alldeles förträffligt på Electric Musics debutskiva. Avslutande "Time Will Tell" är i min värld den bästa låt Electronic spelat in fram till idag. Will we still be together In a year from now Or do we hate each other We're gonna get through somehow Has it turned the world into a nightmare Will it be farewell Only time can tell Bernards textrader säger allt om det mesta. Hur kärlek övergår till hat och människor förändras och blir till någonting främmande. Electronic kommande skiva "Twisted Tenderness" sägs vara mer gitarrdriven än föregångaren och ni som hört singeln "Vivid" med den makalösa Johnny Marr på ett fantastiskt munspel vet kanske vad ni har att vänta er. Jag har hört titellåten också och den är en sugande elektronisk karamell som känns som "Idiot Country" från debuten. Lika hårt driven, lika maniskt upplyftande. Bernard Sumner sägs inte hålla på med droger längre, han springer istället, tränar, mår bra som det heter och har dessutom blivit pappa. Jag vet inte om det kommer att förändra någonting på den nya skivan. Jag tror inte det. Jag tror att den i hård konkurrens med Wilcos makalösa skiva blir soundtracket till min sommar, den sista på nittiotalet. Den bästa någonsin. 
Och mina damer och herrar, jag har skrivit om Electronic och Bernard Sumner utan att en enda gång nämna att New Orders "Temptation" är den bästa låt som gjordes under hela 80-talet. I never met anyone quite like you before... Vi för ta det där en annan gång. 6 Marr/Sumner låtar till ditt blandband ; * Get The Message * Disappointed * The Patience Of A Saint * Forbidden City * Time Can Tell * Twisted Tenderness Why should I care? I'd rather watch drying paint (The Patience Of A Saint) |