oooooh, oooooohhh, you taaakin me oooovaaaaahhh Det var länge sedan nu. 1992. En singel med någon konstig man på och tre låtar som flämtade till och sköt kärlekspilar rakt in i hjärtat på människor som innerst inne väntat väldigt länge på det här. Nirvana var inte det bandet vi ville ha och allt det här som sköljde med som en översvämmad och pestsmittad Missisippi-flod tyckte vi ju bara var skräp. Musik som inte viskade fina ord i våra öron tyckte vi inte om. "The Drowners", "To The Birds" och "My Insatiable One" var någonting helt annat. Det handlade om att vara ung och utanför. Det räckte. Första veckan i Juni samma år stod fyra ungdomar och knackade på dörren till en klubb som hette Underworld i London och på affischen stod några män med taniga kroppar och ordet "Suede" fastnade direkt i huvudet. Jag hade tidigare under dagen stått och beundrat omslaget till "The Drowners" singeln i en skivbutik men jag köpte den aldrig. Några månader senare vänder "Animal Nitrate" upp och ner på allting. Ser videon på MTV och glömmer aldrig grismasken och Bretts sexiga höftvickande och gitarriffet som klöser och skär med rakbladsvassa knivar genom det där rummet i lägenheten. Jag trodde jag redan var förälskad i Suede men med "Animal Nitrate" så övergick det där till besatthetens klippa. Står du vid kanten och tittar ut och känner att allt är under kontroll är det den bästa upplevelsen du varit med om. Gungar du till lite så trillar du ut i luften. Jag inbillade mig under många år att debutskivan var en fantastisk debut från en band som spelade på allas androgyna känslor och som fick osäkra unga flickor och pojkar att känna att de hörde ihop med någonting och att det fanns folk som Brett som gärna kunde och ville berätta allt det där som fanns i deras huvuden. "The Drowners", "Metal Mickey", "Animal Nitrate", "So Young", "Sleeping Pills" och "The Next Life" är sex låtar som fick oss att känna oss så mycket bättre och så mycket vackrare än alla andra. Resten av skivan trevar och spretar lite fast det ska kanske en debutskiva göra och en låt som "Animal Lover" vill vi helst glömma. Vi väntade oss allting från uppföljaren "Dog Man Star" och vi svalde allt med besatthetens vansinniga enögdhet och låtar som "This Hollywood Life" och "Daddy´s Speeding" låtsades vi inte om. Det var ju Suede och Suede är bäst i hela jävla världen skrek vi och dunkade våra huvudet på golvet till "The Asphalt World" och sa smått patetiska saker som "att det här var det vackraste vi någonsin hört" när Bernard rockade loss i det evigslånga solot som avslutar smärtans eviga neonljus-romantik i "The Asphalt World". Vi anade inte ens någonting när Brian Eno fick visa sina skickliga färdigheter i den vansinnigt långa mixen av "Introducing The Band" som gavs ut på någon singel. "Det är ju Suede. Vi älskar Suede. Allt Suede gör är bra." Därför har jag aldrig förstått de som krökte nacken och smet iväg när Bernard hoppade av och de sa saker som "Suede är slut, utan Bernard finns inte Suede." Det var så enkelt att säga så. Att sedan samma man verkligen ville att "The Asphalt World" skulle vara 19 minuter är det ingen som verkar bry sig om. Jag ifrågarsätter aldrig Bernards totala gitarrbriljans med när passionen övergår till att förfinas, förlängas och söndermasturberas i en fin studio då övergår sunt förnuft till vansinne. Många Butler fans älskade hans bombastiska äventyr med den där McAlmont men jag klarade inte av det. Jag har aldrig gillat de eviga soloutflykterna i "Yes" och när Butlers soloskiva kom så köpte jag den och tyckte jättebra om vissa låtar. Idag låter det som ett av de största luftslott jag hört. Det är mer Fleetwood Mac än Fleetwood Mac. Suede satte ut en annons och fick med sig en ung pojke med drömmar om att bli popstjärna i det band han älskade och lite senare kom även Neil Codling till bandet och blev en våt dröm för pojkar och flickor som definitivt inte låter händerna vila över täcket. Jag känner en tjej som köpte "Coming Up" efter att ha hört den på massa fester och blev kär direkt. För henne var det DET Suede HON kände, det HON älskade. Jag spelade Bernard Butlers "A Change Of Heart" för henne och sa att det var från Bernard Butlers solodebut och hon fick någon förvirrad blick och sa: "Jag vet inte vem det är men han är ful och kan inte sjunga." Det fanns journalister som gav Bernards skiva fem plus och det fanns samma journalister som gav Suedes "Coming Up" två plus och det bara besannar min teori om att rockjournalisk av idag är en inavlad stor best från någon tid kring Deep Purple. Och här kan man alldeles säkert lägga in käcka saker som att "smaken är som baken" men faktum är (det vet en idiot) att "Coming Up" är otroligt mycket bättre, vackrare och "nu" än vilken "Be Here Now" eller "People Move On" som helst. Richard Oakes behövdes i Suede och alldeles säkert Neil Codling också. Suede har, trots att folk som var unga då det begav sig, utvecklats till att bara bli bättre och bättre. Låtar är bättre, de fortsätter slänga ut fantastiska b-sidor som andas lika fräscht som vilken havsbris som helst och den som köpte "Sci-Fi Lullabies" vet hur bra b-sidor Suede gör. (Även om man märkligt nog aldrig plockade med den fina lilla sången om "Sam") Så sitter jag här idag den 11 Maj 1999 och har under de senaste tre månaderna varit helt säker på att jag skulle fördöma och vara arg på nya Suede-skivan. "Electricty" singeln var ingenting som fick väggarna att börja skaka av lycka precis och "Popstar" och "Killer" var iochförsig hyfsade låtar men ingenting som fick min misstro inför den nya skivan att vändas till någonting bättre. Så jag köper skivan utan att ha några förväntningar alls. Jag kommer hem och lägger mig ner och sätter på den rent rutinmässigt. Jag måste ju iallafall lyssna... The stars that shine in the sky tonight know "everything will flow" The lovers kissed with an openess will say "everything will flow" När musik är så bra som den är på "Head Music" så bryr mig sig inte om att omslaget är ett av de nest stilistiskt orena jag sett sedan..."Coming Up". Det tog fyra-fem lyssningar innan pusselbitarna passade ihop, innan jag förstod att det här var Suedes "Isola". Någon sorts försök till en lite mer mogen skiva och med texter som var lite mer rakt på och inga teatrala Scott Walker utflykter. Sebastian skriver att Suedes "Head Music" är en skiva man ska spela när man egenligen inne hinner och när man bjuder hem förortskids på boogie-party framåt morgonen. Och så kan den naturligtvis också funka, en romantisk trash-skiva som ligger som en tapet och bara förstärker alllting. Jag kan inte sluta lyssna på låtar som "Everything Will Flow", "Can´t Get Enough" och har inbillat mig att "She´s In Fashion" mycket väl kan bli ett sorts litet ledmotiv till min sommar. Den som lyssnar på skivan och sedan säger att det inte är bra lär aldrig ha orkat ända fram till mållinjen och den oerhört vackra trilogin med "Indian Strings", "He´s Gone" och "Crack In The Union Jack". Den som inte lyssnat så långt tycker inte om Suede. Det finns säkert människor som upptäcker Suede med "Head Music" också och står där på Hultsfredsfestivalen och inte begriper någonting när Brett sjunger "Saturday Night" men som känner igen hela sitt liv i "Everything Will Flow". Sommaren som precis har börjat, saknad efter någonting som varit men samtidigt förväntningar inför någon ännu bättre. Hon eller Han går tillbaks till punkarnas paradis och gyttjebrottningens alldeles egna camping och har med sig antagligen någon nyfunnen vän med tårar i ögonen eller bara sig själva med damm i håret och folkölsdoft i näsan och Suedes "Everything Will Flow" i det där hjärtat som aldrig vill sluta slå. "Headmusic" kan mycket väl vara Suedes bästa skiva, det där får tiden utvisa. Det är en bättre skiva än "Suede" och "Dog Man Star" och det som ställer sig upp och skriker att "Moving" är bättre än den moderna funkexplosionen i "Savoir Faire" borde sig ta av sig sin svarta Robert Smith-kappa och ställa sig i skamvrån. Utan att passera "Still Life". Det är så jag tycker just nu. Jag vore dum om jag skrev någonting annat för det här är musik och tretton låtar som talar sitt allra tydligaste språk. Det är musik som är lika perfekt för rödvinspoeter med Nick Drake hjärtan som fulla söndertrashade ungdomar som bara lever för nattens mest intensiva njutning.  Sebastian recenserar "Headmusic" här. Gästbok ###### Tjejen som tog bilden här ovan har en fin Suede-hemsida men jag har inte hennes adress så jag bönar och ber om att hon skickar ett brev till mig så att jag kan be om ursäkt för att jag snodde "Lancaster Road" bilden utan att fråga henne. Hon har förresten tagit massa fina bilder med anknytning till trashpojkarna. Christian ###### |