 "All the alcoholic afternoons, when we sat in your room, they meant more to me than any, than any living thing on earth". Frågan är hur ett liv utan Morrissey ser ut och låter. Jag borde ju veta själv, för större del av mitt liv har jag levt utan Morrissey. Men nu vet jag inte längre. Det är bara knappt två och ett halvt år sedan jag köpte min första Smithsskiva. Det var "Hatful of hallow", skivan jag lyssnar på just nu, när jag skriver det här. Jag minns den dagen, jag tror att det var samma dag som jag ringde till Christian för att fråga om han ville skriva i pappersrubbersoul. Det ville han och tur var väl det. "In my life, why do I give valuable time to people who don´t care if I die?" Jag vet att jag kände mig skeptisk till skivan i början, men jag gav mig inte. Texterna var bra och alltför många människor tyckte om Smiths för att jag skulle kunna missa dem. Och efter ett tag började skivan dyka upp i mitt medvetande allt oftare. Ovanstående textrad säger nog rätt mycket om hur jag kände mig just då. det var som om mina klasskamrater som jag träffade varje dag inte riktigt räckte till, inte riktigt förstod. Jag har fortfarande bara tre skivor med Smiths. Kanske mest för att jag vet vilka otrevliga effekter en överdos Smiths har på mig, kanske för att jag är lat. Mest för att jag egentligen aldrig känt något behov av fler skivor med dem. De jag har, "The queen is dead", "Louder than bombs" och "Hatful of hallow" är så fullkomliga att jag ibland har svårt att tro att det finns bättre saker att höra på. "And you never knew how much I really liked you, beacause I never even told you" Någon gammal flicka flyger förbi och jag tänker på de som tror att plast-Weeping willows är ett band för hjärtan som går sönder. De har det inte lätt. Vem vill ha ett plasthjärta? Inte jag i alla fall. Morrissey solo har jag aldrig förstått. De som säger sig förstå har sagt att man inte ska tänka på Smiths när man lyssnar på soloskivorna med Morrissey. Jag kan inte annat än att tänka på Smiths när jag hör soloskivorna med Morrissey. Kanske för att jag förknippar hans röst med Smiths väldigt mycket. Jag har visserligen "Bona drag". Men jag tror inte att jag köpte den vid rätt tidpunkt. Jag var väldigt deprimerad, kommer jag ihåg, och skivan gjorde inte livet mycket gladare. Därför ställde jag ut kompaktdisken bland min pappas skivor för att slippa se, än mindre höra, den. Sedan dess har jag knappt lyssnat på den. Kanske gör jag det en dag eller en natt, men jag tror det inte. "I wear black on the outside, cause black is how I feel on the inside" 
(Snälla...köp "The Smiths" och "Strangeways Here We Come" för det är fruktansvärt bra skivor.) ...Christian. (Snälla...köp "Vauxhall & I".) ...Sebastian. |