Tempus 2008 v 31

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33

Är Putin den nye Kennedy?

Den ryska premiärministern Vladimir Putin jämförs för närvarande ofta med Stalin och Hitler – orättvist nog. I verkligheten är han en rysk Kennedy. Och Putins Kuba är Georgien.

Rysslands inmarsch i Georgien har fått dem som gillar att dra historiska jämförelser att vässa sina pennor. Sveriges utrikesminister Carl Bildt jämförde Putin med Hitler. Den amerikanske f d säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski blev påmind om Stalins handlande gentemot Finland.
Men dessa analogier säger mer om västvärldens sinnestillstånd än de gör om Putin. Även om det låter lite drastiskt och amerikanerna förmodligen inte vill lyssna på det örat: dessa dagar påminner nog Vladimir Putin främst om John F Kennedy åren 1961/62.
För det första: Den ungdomlige Kennedy sades förkroppsliga det nya USA på samma sätt som den senige Putin står för Rysslands förnyelse. Den ena var, den andra är, i högre grad än vanligt älskad av de egna medborgarna.
För det andra: Även Kennedy gjorde åtskillnad mellan första och andra klassens suveräna stater. Hans politik utgick från att invånarna i gathuset ska ha något att säga till om på den egna bakgården, t ex i Kuba. Putin är av samma åsikt, t ex i fallet Georgien. I USAs fall ser vi ett sådant beteende som dominant, i Rysslands fall som aggressivt. Men vi menar samma sak.
För det tredje: Tänkandet i intressesfärer fick militära följder för Kennedy, även så för Putin. Kennedy gick till och med längre i Kuba än den ryske premiärministern gjort i Georgien. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA stod i april 1961 bakom en landsättning av exilkubaner i Playa Girón vid den kubanska Grisbukten. Kennedy ville tvinga fram ett regimbyte i Havanna, något som Putin hittills har dragit sig för i Georgien. Men han har säkerligen lika stor önskan att tvinga bort den georgiske presidenten som Kennedys hade lust att störta Castro.
Regimbytet i Havanna misslyckades, men Kennedy hade inte en tanke på att erkänna Kubas suveränitet. När Sovjetunionen skulle börja stationera atomvapen på Kuba hotade den amerikanske presidenten med krig. Världen höll andan under oktober 1962, ända till dess att Ryssland erkände USAs ”bakgårdsanspråk” i området och Chrusjtjov beordrade ett tillbakadragande av raketerna.
Men nu idag, säger USAs utrikesminister Condoleezza Rice och hennes president Bush, gäller andra regler än under 1900-talet. Det låter ju bra, men det är helt enkelt inte sant, vilket fallet Kuba är ett tydligt exempel på.
Fortfarande idag behandlar USA denna karibiska ö med sin stenålderskommunism som en nationens fiende. Ett land med en BNP på en bråkdel av USAs får vare sig besökas av amerikanska medborgare eller bedriva handel med USA. Den som röker kubanska cigarrer i USA betraktas som statsfiende.
Ett tröstens budskap till både ryssar och amerikaner lyder: Ni är inte så olika som ni tror. Ni tänker på samma sätt, ni agerar på samma sätt, ni talar till och med samma språk – maktpolitikens språk.
Europas uppgift består i att inte tillåta att den nuvarande situationen eskalerar. En Nato-expansion in i Rysslands förgård höjer vid nuvarande tidpunkt inte säkerheten i Europa, utan bara spänningarna. Efter Kubakrisen följde mer än tio år av kallt krig, innan avspänningspolitiken fick fäste. Kanske låter sig vägen dit förkortas en smula den här gången?
Och vad händer med Georgien? Att respektera Rysslands intressen måste inte innebära att förråda demokratin. Georgiens nationella integritet ska det inte dagtingas med, men en aning mindre proamerikanskt jublande skulle göra landet gott.
En blick mot Karibien kan även den vara trösterik för Georgiens president: Kennedy är död, regimen sitter kvar.
GABOR STEINGART
Washington
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel