Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
DIETER BEDNARZ
Teheran
De bröt upp mitt i natten. Utan särskilt mycket proviant
men med gott humör steg de på skrangliga bussar och
trängde ihop sig i egna bilar för att ta sig från
Semirom långt borta i västra Iran till huvudstaden
Teheran. De var 120 män, allt från studenter till åldringar,
som alla var prydligt klädda i bästa kostymen. De gjorde
bara ett stopp för morgonbönen, som ägde rum någonstans
mellan Isfahan och Teheran.
Målet för karavanen från den lantliga provinsen
var Yassirgatan nr. 4 i norra Teheran, en stadsdel där kvadratmeterpriset
på marken är högre än vad de flesta iranier
tjänar på ett helt år. I den gamla villan bakom
den höga muren hade resenärerna stämt träff
med den man, som enligt läraren Amir Hossein Rashidi, är
”den enda som kan rädda oss”.
I villan bor Mohammed Khatami, som är den islamiska republikens
f d president och känd reformivrare.
Den stora porten öppnas för resenärerna från
Semirom, och Rashidi och hans män förs till den man,
som de vill ha som president.
I en stor bönesal med tjocka mattor presenterar de sitt ärende:
”Vi har kommit för att be er att kandidera i nästa
presidentval”, säger Rashidi. Khatami blir synbart rörd
och bjuder in besökarna att be tillsammans med honom.
Den religiöst lärde Khatami lär behöva
mycket hjälp, även från ovan, för att han
ska kunna vinna presidentvalet nästa sommar. Rättvisa
val har aldrig förekommit i gudsstaten, ”men nästa
valkampanj blir säkert smutsigare än någonsin”,
befarar politiska bedömare i Teheran.
Khatamis efterträdare som president, Mahmoud Ahmadinejad,
är nämligen fast besluten att försvara sin position.
För både reformsinnade och konservativa handlar valet
om allt eller inget.
Frågan är om den f d statschefen med en seger skulle
kunna återuppliva den egentligen dödförklarade
reformrörelsen ännu en gång. Om Ahmadinejad blir
omvald kommer han att förstärka Irans isolering och
för alltid förstöra de konservativas rykte, vilket
kritiker i Ahmadinejads egna led varnar för.
Det enda som är säkert är att både reformvänner
och konservativa har förlorat nästan allt anseende hos
befolkningen. De konservativa ses som skrävlare, som inte
har infriat högtflygande löften om välstånd
för alla. Reformvännerna, vars uppgång började
1997 med Khatamis jordskredsseger, ses som smickrare, vars löften
ofelbart krossas av det ärkekonservativa väktarrådets
eller den religiöse ledaren Ali Khameneis veto.
Ändå är till och med en uttalad realist som Mohammed
Atrianfar säker på att reformkrafterna skulle kunna
återerövra sin popularitet. Atrianfar är chefredaktör
för den politiska veckotidningen Shahrwand-e-Emrus (Medborgare
av idag), som är en relativt regimkritisk publikation.
I den förra valkampanjen var denne journalist, som redan
har förlorat jobbet två gånger när regimen
har förbjudit hans tidning, rådgivare till den tippade
storfavoriten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani.
Rafsanjani, som förmodligen är Irans rikaste person,
ville efter två mandatperioder och en författningsenlig
tvångspaus bli president igen. Men i protest mot oligarker
som Rafsanjani avstod många väljare från att
delta i valet.
Atrianfar tror emellertid att Khatami har goda möjligheter
att mobilisera framför allt studerande och medelklassens
väljare. Ingen betvivlar Khatamis integritet.
Det finns en stor röstpotential för Khatami, enligt
Atrianfar. Alla reformkandidater i det förra valet fick sammanlagt
16 miljoner, medan traditionalister och ärkekonservativa
i Ahmadinejads läger bara samlade 12 miljoner väljare.
Och Khatami är dessutom fortfarande en folkhjälte, enligt
aktuella opinionsmätningar. Han får 27 procentenheter
mer än revolutionsfanatikern Ahmadinejad. ”Det är
få som har sådan kapacitet att stöta bort vänner
och sympatisörer som vår nuvarande president”,
raljerar Atrianfar.
En person, som har Ahmadinejad att tacka för sin seger och
som idag hör till hans skarpaste kritiker, sitter i ett litet
rum på universitetet i Teheran och är djupt besviken.
Ekonomiprofessor Mohammed Koshereh var en av sin vän Mahmoud
Ahmadinejads ivrigaste förespråkare i valkampanjen.
Han trodde att vännen var ”rättvisans och de revolutionära
idealens främste förkämpe”. Kosherehs framträdanden
i tv till förmån för Ahmadinejad, som då
var borgmästare i Teheran, tros ha varit avgörande för
att han blev vald.
Att Ahmadinejad hade en helt annan uppfattning om hur vallöftena
skulle infrias än den välutbildade ekonomen Koshereh
och alla andra iranska experter gör inte bara professor Koshereh
besviken utan hela republiken. Regeringspolitiken beskrivs som
”tvära kast mellan trevare och misstag”, som har
fört landet till ruinens brant. Ahmadinejads verbala attacker
mot Israel och konfrontationer mot väst i tvisten om Irans
atomprogram har ytterligare isolerat Iran.
Förenta nationernas sanktioner tynger ekonomin, som redan
är hårt drabbad av korruption och vanstyre. Den verkliga
inflationsnivån uppskattas till drygt 30 procent. Mer än
var tredje iranier mellan 19 och 29 år är arbetslös,
och var femte iranier lever under fattigdomsgränsen. Om det
inte vore för de stora oljeinkomsterna på runt 50 miljarder
euro per år skulle Iran redan ha varit bankrutt.
Det är bara Ahmadinejads allra närmaste rådgivare,
som exempelvis Ali Akbar Djavanfekr som fortfarande tror att presidenten
”tjänar sitt folk outtröttligt” och kan peka
på ”stora framsteg”.
Som bevis för framstegen nämner Djavanfekr den ökade
produktionen av betong från 37 till 55 miljoner ton förra
året. Och med uppenbar stolthet pekar presidentens trogne
tjänare på det faktum att landets högste ledare
berömde presidenten alldeles nyligen. ”Tro inte att
detta är ert sista år”, sade Khamenei till presidenten
inför det samlade kabinettet. ”Nej, fortsätt att
arbeta som om ni har ytterligare fem år på er”.
I konservativa kretsar i Teheran diskuterar man om Khameneis
yttrande ska tolkas som en uppriktig uppmuntran till Ahmadinejad
eller om det var ett försök att täcka upp för
den hårt ansatte presidenten.
Några konservativa förgrundspersoner agerar i alla
fall som om det behövs en ny konservativ kandidat. En som
tvivlar på Ahmadinejads förmåga att vinna nästa
val är publicisten Amir Mohebbian, som betraktas som chefsstrateg
bland de s k pragmatikerna, som förespråkar en sorts
medelväg mellan reformivrarna och revolutionsivrarna.
Mohebbians favorit som Ahmadinejads efterträdare är
parlamentets talman, Ali Larijani. Denne f d atomförhandlare
avsade sig sitt uppdrag i protest mot presidentens politik, och
han bjuder Ahmadinejad hårt motstånd sedan hans politiska
fraktion fick majoritet i vårens parlamentsval.
Men för att Larijani ska kunna kandidera måste han
först ge upp sin inflytelserika post som talman. Och det
vill han inte göra, eftersom han inte vill ta risken att
komma trea efter Khatami och presidenten i den första valomgången.
En person som anses mycket beslutsam och ambitiös och
dessutom är omtyckt är borgmästaren i Teheran,
den f d polischefen Mohammed Ghalibaf, som har skött sitt
jobb som chef för tolvmiljonerstaden Teheran mycket bra.
I vartannat gathörn finns numera en papperskorg, och på
vintern sörjer effektiva renhållningsbilar för
att gatorna är snö- och halkfria. Alla byggnadsprojekt
har tidtabeller, vilket har lett till att många projekt
blir färdiga i förtid. I åtminstone den första
valomgången skulle borgmästaren, enligt sina beundrare,
kunna besegra Ahmadinejad.
Medan Ghalibaf fortsätter att profilera sig som en handlingskraftig
administratör och Ahmadinejad försäkrar sig om
militärens och milisernas lojalitet måste Khatami se
upp så att han inte gör sina trognaste anhängare
besvikna redan innan valkampanjen har börjat.
Läraren Rashidi och hans reskamrater från Semirom lämnar
efter ett par timmar Khatamis villa, och de är tydligt besvikna.
De hade hoppats på ett rakt löfte från Khatami
om att han är beredd att återgå till politiken.
Men Khatami sade bara: ”Jag tänker på valet dag
och natt. Jag funderar på om jag verkligen förmår
infria löftena”.
Khatamis ambitioner att återta makten verkar inte helt övertygande:
”Jag är full av förhoppningar, men tillförsikten
är ringa”, säger han.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
