Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ALISSA A RUBIN och STEPHEN FARRELL
Bagdad
På gata efter gata och torg efter torg rivs murarna. Kilometer
av fula men effektiva skydd mot bombexplosioner var ett viktigt
inslag i amerikanernas arbete med att hindra grannar från
att döda grannar. ”De skyddade mot bilbomber och andra
attentat”, säger grönsakshandlaren Adnan, som har
sitt stånd i stadsdelen Dora. Enligt honom blockerar återstående
murar och avspärrningar de marknader och den kommers som
Bagdad behöver för att utvecklas. ”Men det är
tryggt här nu”, säger han.
Den långsamma rivningen av betongmurarna är det
tydligaste tecknet på en markant förändring i
Iraks huvudstad. Den amerikanska strategin att kraftigt utöka
den militära närvaron har resulterat i stabilitet, och
nu håller amerikanernas plan på att avslutas. En övergång
till den nästan oundvikliga amerikanska neddragningen 2009
är på gång.
Det finns nu drygt 148 000 amerikanska soldater i Irak, vilket
är en minskning jämfört med 170 000 för ett
år sedan. President George Bush har också accepterat
militärens rekommendation att ytterligare 8 000 ska skickas
hem i februari nästa år.
Irakier håller redan på att ta över många
av amerikanernas uppdrag, vilket väcker stora förväntningar
på att landet kan utvecklas på egen hand. Parallellt
med förhoppningarna finns emellertid en djup oro för
att det hela ska misslyckas.
1 oktober övergick den sunnidominerade Väckelserörelsens
medlemmar, som tillskrivs äran av att ha återupprättat
ordningen i några av de mest dödliga stadsdelarna,
till den irakiska regeringens lönelista efter att tidigare
ha avlönats av amerikanerna. Det råder ömsesidig
djup misstro mellan den nya arbetsgivaren och Väckelsens
medlemmar, varav många är f d rebeller.
Ett annat element i övergången, som inte har väckt
lika stor uppmärksamhet som Väckelserörelsens byte
av huvudman, är den irakiska arméns försök
att överlåta kontrollen av vissa stadsdelar till den
paramilitära nationella poliskåren. I framtiden kommer
officerarna i denna kår att avgå och ersättas
av vanliga poliser.
Alla dessa tre element markerar övergången till en
era när Iraks shiadominerade regering gradvis tar över
kontrollen över landets egna säkerhetsstyrkor.
”Iraks säkerhetsstyrkor förmår idag skydda
Irak”, hävdar Joaidi Nahim Mahmoud Arif, sergeant i
Nationella poliskåren i södra Bagdad. ”Vi förlitar
oss helt och håller på oss själva nu”.
Ett dussintal intervjuer med människor runt om i Bagdad
bekräftar att våldet har bedarrat men också att
det fortfarande råder stark misstro mellan sunniter och
shiiter.
Om övergången fungerar som tänkt blir den ett
stort steg mot normala förhållanden i Bagdad. Men varje
åtgärd kantas av djupa fallgropar. Väckelsens
medlemmar skulle kunna återgå till sin upproriska
verksamhet. Terrorister och självmordsbombare skulle kunna
utnyttja gator utan murar; Nationalpolisen, som beskylls för
att vara sekteristisk, skulle kunna missbruka sin nya maktposition.
Amerikanska ledare i Bagdad medger att det finns risker, men de
hävdar att det är viktigt att övergången
stimuleras, eftersom den har stor potential att ge goda resultat.
”Vi måste hela tiden balansera säkerhet och ekonomisk
verklighet”, säger överstelöjtnant Tim Watson,
chef för andra bataljonen, fjärde infanteriet.
Han och hans kolleger erkänner att ett misslyckande skulle
stå alla parter mycket dyrt. Med hänvisning till Väckelserörelsens
överflyttning till de statliga myndigheterna säger generalmajor
Jeffrey Hammond: ”Om projektet misslyckas kommer dessa killar
att ge sig ut på gatorna igen – mycket arga! Då
kan de lätt rekryteras av al-Qaida i Irak”.
När murar faller.
Varje segment har formen av en gravsten och är dubbelt så
hög som en dubbeldäckare. Murarna löpte kilometer
efter kilometer utmed Bagdads gator och ändrade hela stadens
utseende och humör. De kulhåliga mursegmenten plockas
nu bort och placeras i stora lager för att kanske användas
någon annanstans.
Murarna faller inte överallt i Bagdad. De omger fortfarande
Gröna zonen, den en gång ökända motorvägen
till flygplatsen, alla regeringsbyggnader, kontrollposteringar
och hela bostadsområden, som t ex den sunnitiska enklaven
Adhamiya.
Men i vissa delar av staden är de borta. I en ceremoni i
samband med fastemånaden Ramadans slut firade sunniter från
Fadhildistriktet öster om Tigris tillsammans med shiiter
från Abu Saifeen nedmonteringen av en 15 månader gammal
mur, som hade skärmat av deras respektive stadsdelar från
varandra.
En kontrollpostering, som bemannas av Väckelserörelsen
från båda stadsdelarna har ersatt muren.
Överste Craig Collier berättar att relationerna mellan
de båda Väckelsegrupperna ”har förbättrats
gradvis till nu, och till slut beslöt de att riva muren tillsammans.
Grupperna umgås allt mer med varandra. De spelar till och
med fotboll”.
På ett torg i närheten av Kifahgatan exploderade
en stor bilbomb i april 2007. 140 människor dödades.
Torget fungerar som bussterminal, och bussarna omgärdas fortfarande
av skyddsmurar. På en annonspelare finns ett kollage av
busschaufförer som dödades i attentatet. ”Om du
ser mitt fotografi, läs en bön för mig”, står
det under kollaget.
Här varierar synen på murarna. Haider Falah, som är
säkerhetsvakt i Väckelsens tjänst, rycker på
axlarna åt tidigare sammanstötningar mellan folket
i Abu Saifeen och folket i Fadhil. ”Vi är alla irakier”,
säger han.
Men Alaa Hadi, som säljer vattenmeloner, förlorade en
bror i ett tidigare bombattentat, som dödade 137 människor
och orsakade stor förstörelse. Han är rädd
att utomstående ska attackera och vill helst behålla
murarna. ”De som påstår att de inte är oroliga
ljuger. Vem som helst här i närheten kan vara i färd
med att trycka på en avtryckarknapp”, säger han.
En mil söder om Fadhil finns en avstjälpningsplats
för använda barriärer och sådana som kanske
aldrig behöver användas. Platsen ligger vid Falkbasen,
en amerikansk militärpostering nära Dora, som i många
år var ett av Bagdads farligaste områden.
Befolkningen där är blandad, men majoriteten är
sunniter. Området utsattes tidigare för attacker av
både sunnitiska rebeller och shiamilitanta dödspatruller.
2007 återerövrades Dora av amerikanska enheter som
fick kämpa sig fram gata för gata i extremt hårda
strider.
Erövringen cementerades av betongmurar och av Väckelserörelsen,
som försiktigt understöddes av amerikanerna. Många
invånare välkomnade murarna som skydd mot dödspatruller
och upproriska. De gångna elva månaderna har inte
en enda amerikan dödats i stadsdelen.
Men i takt med att läget blev lugnare började folk uppfatta
muren som inte bara skydd utan också ett hinder. Butiker
avskärmades och trafiken kunde inte flyta från en stadsdel
till en annan. Folk började klaga på att de bodde i
ett ”sijen khabir”, d v s ett stort fängelse.
Muren som skiljer marknadstorget från den stora vägen
i närheten har ännu inte plockats bort, men det som
ska ersätta muren finns på plats. Det är en hybridkonstruktion
som är till hälften mur och till hälften staket.
Den är mycket lägre än muren och den tillåter
fordonsförare och fotgängare att se butikerna på
andra sidan och komma mycket närmare – på gott
och ont.
Det finns en fråga som överskuggar allt annat när
det gäller Väckelseråden, grupper av huvudsakligen
f d sunnitiska rebeller som anlitades av amerikanerna för
att de skulle sluta upp att angripa dem. Kommer de att återgå
till våld?
Många av väckelsens anhängare stödde det
sunnitiska upproret, antingen av lojalitet eller för pengars
skull, och många ogillar fortfarande den nya ordningen,
som ger den shiamuslimska majoriteten makten.
Amerikanerna fick över sunniterna på sin sida genom
att bortse från deras våldsbrott, avlöna dem
och belöna ledarna med extra bonuspengar. De lockade med
utsikten att Väckelsens medlemmar med tiden skulle kunna
få anställning i den irakiska armén eller polisen.
De som inte kvalificerade för jobb där skulle kunna
få civila jobb, och regeringen skulle absolut inte göra
några massgripanden.
Men i takt med att Väckelsens övergång till irakisk
regi närmade sig i början av oktober blev det klart
att den irakiska regeringen vägrar att inkludera merparten
av Väckelsens medlemmar i säkerhetsstyrkorna och att
de flesta civila jobben helt enkelt inte existerar. Dessutom skulle
några av Väckelsens ledare, varav en del hade fått
tusentals dollar av amerikanerna, bara få vanlig menig rang
under den irakiska regeringen. Amerikanerna säger nu att
de ska gottgöra några för detta.
Men Väckelsens medlemmar är skeptiska. ”Allah,
Fosterland, Lön”, lyder en graffiti målad nära
en Väckelsepostering på torget i Dora. Graffitin har
lånat ett motto som tillhörde en fruktad paramilitär
enhet under Saddam Husseins era.
Sergeant Alaa al-Janabi, som tillhör Väckelsen i Dora,
pekar på graffitin och säger: ”Det där är
vår slogan”.
Han fortsätter: ”Den lön vi får nu räcker
inte, den är ingenting. Vi måste kunna köpa bensin
till våra bilar, och bränsle till hemmet. Jag har fyra
barn, och de har inga skor att sätta på fötterna”.
”Vi kommer inte att slåss igen”, säger han
och tillägger: ”Om de inte tvingar oss förstås”.
Överste Watson, den amerikanske befälhavaren i Dora,
erkänner att det finns risk för att Väckelsens
medlemmar gör uppror igen eller hemfaller åt brottslighet.
Han påpekar dock att medlemmarnas fingeravtryck och skannade
iris finns registrerade, och att alla medlemmar är kända
av både de irakiska myndigheterna och amerikanerna.
”De är identifierade av oss och Nationalpolisen, varför
det blir svårt för dem att återgå till
olagliga metoder”, säger översten.
Även om just Väckelsens medlemmar är skeptiska
mot regeringen har denna åstadkommit en hel del det senaste
året.
”Misstänksamhet och oro är inte alls lika utbredda
som förut”, säger Safa Hussein al-Shekh, biträdande
nationell säkerhetsrådgivare.
Han erkänner att många av Väckelsens medlemmar
verkligen har tjänat sitt land på bästa sätt
och att regeringens bemötande kanske brister i vissa avseenden.
Det faktum att Väckelsens ledare inte får bonus är
ett uppenbart problem. Ett annat är att vissa stadsdelar
har fler säkerhetsjobb att erbjuda än andra. Shekhs
största bekymmer är att regeringen helt enkelt inte
har tillräckligt med civila jobb att erbjuda. ”De ekonomiska
hjulen snurrar inte fort nog för att ge jobb till alla arbetslösa.
Det kommer att dröja två kanske två och ett halvt
år innan ekonomin får fart”, säger han.
En del regeringsmedlemmar hyser fortfarande starka tvivel på
om det är klokt att ge uppdrag till Väckelsen. Varje
regeringskontakt med Väckelsen följs av skarpa varningar
för konsekvenserna om Väckelsens lojalitet sviktar.
”Den som överger upproret och vänder sig till oss
tas emot med öppen famn”, säger den shiamuslimske
parlamentsledamoten Hadi al-Ameri, som leder Badrorganisationen,
en tidigare paramilitär shiitisk styrka, utbildad i Iran
och fruktad av många sunniter.
”Men den som väljer en annan väg än den irakiska
regeringens kommer att möta döden”, fortsätter
Ameri.
Hans antipati speglas på högsta nivå i Väckelsen.
Många av dess ledare, sunnitiska f d baathister, är
djupt misstänksamma mot den shiadominerade regeringen och
framför allt polisen.
”Det finns faktiskt inget förtroende alls mellan oss
och Nationalpolisen”, säger Sami Hassan Saleh al-Jubori,
ledare för ett Väckelseråd i Dora och f d general
i Saddam Husseins armé.
Han har en varning: ”Om Väckelsen inte tillmötesgås
kommer Dora att bli värre än det var förut. Jag
hoppas att ni inte uppfattar detta som ett hot”, säger
han med adress till regeringen.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
