| UNGDOMSTANKAR || VUXENTANKAR || MYNDIGHETER || FÖRSTA SIDAN || KÄRLEKEN || DIKTER || LÄNKAR || FORUM///CHAT  || REFERENSER |

| DAGBOK |

 

 

 

 

"sjukvården"

 

 

 

Syftet med denna sida är att visa på hur man blir behandlad som utfryst i samhället och när privata personer och myndigheter ringer runt och svärtar ner ens person. Hur hårda och kalla människor med makt kan vara.  Att det finns normala väntetider och så accepterar jag såväl som andra får lov att göra detta men jag tycker att följande behandling inte är skälig och mänsklig.

 

PS. HAR TAGIT BORT NAMN/BYTT NAMN PÅ DE INBLANDADE PERSONERNA, DÄRAV DEN ÖVERLAGDA LAPPEN

 

 

Odensala Hälsocentral i Östersund

 

Väl hemkommen med mina barn ifrån ett rent helvete med trakasserier från allt ifrån skolpersonal till privatpersoner nere i Järfälla så hade vi ju en förhoppning om att jag som ensamstående mamma med 3 barn nu äntligen efter 2 års ren pina skulle få bli förstådd, hjälpt och att människor skulle ha någon form av empatiska känslor för mig/oss.

 

Min läkare nere i Järfälla hade sjukskrivit mig till 31/3-2004 p g a mina nack/rygg-besvär och jag hade också gått under sjukgymnastik så som jag också gjort under tidigare år. Jag har också haft upprepade urinvägsinfektioner och fick också penicillin en gång därnere för detta.

 

Då jag talade med en personal vid Odensala HC före läkarbesöken så frågade hon mig om jag inte hade funderat på psykiatriska på lasarettet? Helt utan att jag samtalat med henne alls innan…

 

Träffade Dr Xx på Odensala Hälsocentral 31/3-04 och jag hade också skrivit honom ett brev innan besöket för att förklara hur jag såg på saken och att jag inte kände mig ”trodd”. Hade liksom hamnat i ett ”psykfack” där man hos myndigheterna verkade vilja ha mig psykiskt sjuk p g a det vi i familjen varit med om istället för som det var, problem med rygg och nacke,  utbrändhet, stress pga studier m m samt ofta ont i höger sida mot höften/ljumsken. (Egen misstanke om urinvägs- och/eller äggstockarna igen). Ingen åtgärd för det sistnämnda.

 

Nämnas kan att jag nu kontaktat en annan läkare som tagit prov, insett att jag har problem med produktionen av gulkroppshormon, skrivit ett läkemedel och bokat en tid. Tack för det får man väl säga.

 

Min MRT-röntgen visar även på att något fel finns i nacken efter det fall jag råkade ut för 1998 då jag också bröt min handled. Se MRT-röntgensvaret. Det finns också journaler som jag tagit ut som vid flertalet tillfällen visar på att jag har problem med ryggen och nacken och att detta inte har med psyket att göra!

 

Kommentar jag fick hos MRT i Vällingby på frågan om jag varit hos något annat MRT-institut och jag svarade ”Östersund”: ”Jaja, men dom har vi redan pratat med!” varav damen vandrar raskt iväg.

 

Doktorn på Odensala är till en början het ovillig till att sjukskriva mig alls, han anser inte att mina nackproblem enligt MRT är på ”någon grund för sjukskrivning” alls. Jag protesterar och förklarar hur jag mår med värk/migränanfall och annat. Har aldrig haft migrän före olyckan 1998. Läkaren sjukskriver mig på heltid under April och till 50% under Maj under diagnosen ”Psykosocial Stress”. Han nämner endast mina nackproblem under rubriken ”Anamnes” i intyget samt att jag är ”forcerad”. (Konstigt när jag blir psykförklarad?)

 

3/5

Ringer HC och vill förlänga heltidssjukskrivningen, ingen har kontaktat mig från sjukgymnastiken som jag ställt mig på kö i redan i Mars, med då 8 veckors väntetid. Huvudläkaren är på kurs och återkommer 12/5. En distriktssköterska skall tala med en annan doktor och lovar kolla med honom om jag kan byta läkare och få ett intyg. Inget med läkarbytet händer.

 

En annan doktor ringer dock upp mig efter många om och men och han sjukskriver fram till 12/5 på heltid med samma diagnos. Jag förklarar att jag vill byta läkare men han säger att han inte kan ta över mig och vara den ”snälla doktorn”. Han kan inte ”sätta sig över sin kollega”.

 

12/5

Ringer orolig till HC över hur det ska bli med sjukskrivningen då jag inte mår bra. Har talat med kuratorn som jag går hos om detta problem med sjukskrivningen (har tagit en kuratorkontakt för att jag börjat må dåligt efter allt detta som hänt oss, tidigare inga problem med det mentala). Hon anser att detta tar för ”mycket tid” av våra samtal och att vi inte ”kommer igång” med det som skall diskuteras. Håller med.

 

Pratar med en receptionist som hänvisar mig att återkomma per telefon 13.30 samma dag. Ringer då och just denna dag finns ingen telefontid enligt telesvar.

 

13/5

Börjar få ont i magen och blir orolig eftersom jag skulle ha varit på AF och anmält mig arbetssökande på 50% redan igår. Pratar med distriktssköterskan som skall hälsa att läkaren skall ringa upp mig men hon vet ingen tid. Jag förklarar att jag skulle varit på AF redan igår men hon kan inget mera göra.

 

14/5

Huvudläkaren ringer upp mig, vi diskuterar bl a att kuratorn anser att det vore olämpligt att jag går ut i arbete nu. Hon har också mailat honom och jag har skrivit ett extra brev som jag lämnade in i receptionen den dag jag hämtade det tillfälliga intyget mellan 3/5-11/5, alltså den 5/5-04. I brevet nämner jag också andra fysiska problem såsom utebliven menstruation, ingen åtgärd för detta.

 

Läkaren frågar mig hur jag tänkt mig, jag talar om att jag har ont i nacken och axlarna tidvis och att jag är trött. Jag anser att det med tanke på att jag under denna svåra period med min dotter också har studerat hårt, bör stå utbrändhet i intyget men det tycker han är att ”missbruka ord”. (Studerade 12-14 timmar per dygn…)

 

Han lovar i alla fall att sjukskriva mig på heltid över sommaren och till 50% under första delen av hösten för att återgå i arbete och vi avslutar samtalet. Jag är förvånad över hans plötsligt ombytta tankesätt, att han faktiskt gick med på att jag skulle få vila upp mig. Intyget fanns att hämta efter 5 minuter i receptionen så jag cyklar dit och hämtar det.

 

När jag återkommer hem läser jag intyget och får en chock. Nämnas här kan alltså att jag har träffat denna läkare (distriktsläkare) ungefär 15-20 minuter vid ett enda tillfälle i slutet av Mars. Under diagnosen står det ”personlighetsstörning” och under anamnes står det ”problem med barnen”, ”skör personlighet”. Nämnas här är att jag haft problem med ett barn som råkat ut för ett övergrepp sommaren 2002. Innan detta inga problem alls! Vi har heller inga alkohol eller drogproblem i familjen sedan tidigare.

 

Jag åker genast tillbaka till HC och chockad pratar jag med en kvinna i receptionen som genast tar in mig i ett annat rum och låter mig prata med en distriktssköterska, vi kallar henne Sonja Persson. Sonja hänvisar till sin chef och tycker också att det här verkar märkligt. Jag förklarar att jag inte kan skicka in detta intyg till FK och riskerar nu fördröjning med utbetalningen.

 

Dessutom är jag jätteorolig att jag nu inte ska få ett annat intyg. Sonja Persson intygar att det vid ett läkarbyte alltid finns någon doktor som tillfälligt kan förlänga intyget. Vi avslutar diskussionen med att hon skall kontakta chefen, vi kallar henne Lena Andersson. Lena Andersson skall ringa mig följande Måndag och hjälpa mig med läkarbyte/intyg.

 

Hela helgen har jag ont i magen av oro över hur det skall bli med allt detta och chocken över diagnosen sitter fortfarande i.

 

17/5

Lena Andersson ringer upp mig, något forcerad i telefonen, meddelar att Sonja Persson inte kan lova att Lena skall hjälpa mig med annat än läkarbyte. Jag förklarar igen att jag vill byta läkare och att jag inte kan rå för att hennes underordnade lovat mig detta. Lena noterar att jag vill ha ett läkarbyte och en ändring genast i min journal. Dock måste jag som patient ta kontakt med huvudläkaren för att få en ändring på diagnosen. Ingen annan läkare kunde ,enligt Lena, göra detta heller.

 

Jag förklarar att jag upplever det obehagligt att ringa själv och Lena påstår då att det är kuratorns sak att hjälpa mig med detta och att hon inte tänker ta den kontakten och att jag ”gör det så svårt för henne” att föra samtalet. Min kurator har tidigare sagt mig att hon inte kan sköta mina läkarkontakter. Så…? Vad och vem skall man lita på som patient?

 

 

18/5

Huvudläkaren ringer upp mig och jag förklarar att jag absolut inte accepterar att få diagnosen personlighetsstörning! Frågar vad han baserar detta på och får svaret att ”du har ju skrivit ett brev  till mig där du anger att myndigheterna anser dig psykiskt sjuk”. Sedan har ju din kurator mailat mig. Nämnas här är att jag talat med kuratorn och att hon sade ”om jag hade ansett dig personlighetsstörd så hade jag pratat med dig om detta förut”. Huvudläkaren lovar att ta bort detta ur min journal och skriver istället diagnosen ”Psykosocial stress”.

 

Jag får sedan hämta det ändrade intyget också. Ingen åtgärd med läkarbyte fortfarande. Läkarintyget sträcker sig på heltid fram till den dag när skolan startar upp igen i höst.

 

Då skall jag vara på två olika skolor samtidigt och anmäla mig arbetssökande på 50% på arbetsförmedlingen…och i intyget står att jag ska på arbetsinriktad rehabilitering…för vad??? Jag var ju inte berättigad till sjukskrivning i början…

 

Är detta en tillfällighet eller är det trakasserier? Upp till er läsare att bedöma. Själv tycker jag det är ganska klart att man ifrån läkarhåll/myndigheter vill göra det så jobbigt som möjligt för mig, för att jag ska ramla ihop så att man kan psykförklara mig och få stopp på mig ute på arbetsmarknaden och mitt kanske ”krävande” beteende. Förstår bara inte varför eftersom jag ju inte har sökt/krävt något annat än vad vilken människa som helst kan göra?

 

Jag har kämpat i åratal för att få ett fast jobb, har bra referenser, bra betyg men detta rykte saboterar mina chanser att få jobb!

 

 

SAMMANFATTNING

Helt vanlig familj, ensamstående mamma med 3 barn, varav ett har ett funktionshinder. Papporna (2 st) inte ett dugg intresserade av att ställa upp och har inget umgänge alls med dom.

 

För oss i familjen är det inte så konstigt att man mår sämre, får mera värk, blir trött av att ens ena barn blir tvångsplacerad mot ens vilja via LVU (som var tvunget att tas till av mig och startades upp eftersom hon utsatte sig för fara och polisen inte enligt uppgift kunde agera utan stöd/handräckning av socialtjänsten). Jag förstod aldrig vad detta innebar då.

 

Dottern hamnade på ett utredningshem i Stockholm som skulle vara i 8 veckor som blev 6,5 månader! Placerades sedan på ett öppet ställe (hon var instängd från början) eftersom de ansåg att hon inte var redo att åka hem, jag vågade ej protestera för jag var rädd att mista vårdnaden –rätten att bestämma över mitt barn. Jag älskar ju henne trots allt.

 

Hon började enl. uppgift använda cocillana på det öppna hemmet och har också vid ett tillfälle använt en annan drog. Detta har inte meddelats av personalen utan utav henne själv.. Allt detta sade jag till socialtjänsten innan, att hon var skör,  och till Länsrätten också men de lyssnade inte, bara körde på och körde över mig som mamma. Jag känner mitt barn bäst och Stockholms miljöer är inte bra för henne. Det har jag bevis på nu.

 

Idag har jag för länge sedan fått LVU upphört och tagit hem min dotter till Jämtland igen fast planerna inte var att flytta igen. Visst, vi blir fortsatt trakasserade här också på allehanda sätt men vi är i alla fall hemma. Nu går hon på IV-studier här hemma för att återuppta det hon förlorat under den tid hon varit på dessa hem!

 

Det har funnits skola på ett av hemmen och enligt personalen där gick det jättebra för min dotter. I själva verket fick de stänga hemmet och dottern hade inte gjort särskilt mycket alls i skolväg. Nu ligger det ett rykte ute att jag skulle vara psyksjuk och jag kommer troligen få svårt att få ett arbete i framtiden.

 

Vissa arbetsgivare har inte ens svarat mig på mail, ansökningar m m, jag förstår nu vad det beror på.

 

Jag är bara så upprörd!

 

Vad har vi gjort samhället, jag och mina barn? Lämna oss ifred!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

|| ©  MOBBAD 2004 ||