Mood:
blueSedan jag var väldigt liten så har jag önskat att få ett eget barn. När jag var i 8-9-årsåldern så såg jag en dokumentär om två barn som var uteliggare och hon fick ett barn, jag önskade så mycket att jag själv skulle kunna få ett barn i den åldern för då skulle jag inte behöva vänta så länge. När jag var nästan 14 år så fick jag min monta och det första jag tänkte var inte: "Gud så pinsamt" eller "Shit vad hemskt" eller "Nej, va otäckt". Min första tanke var "Nu kan jag skaffa barn!!", så det blev en stor lyckokänsla i hela min kropp.
Jag blev gravid när jag var 18, efter en gruppvåldtäkt. Jag mådde så dåligt både fysiskt och psykiskt. Min mamma sa att hon skulle hjälpa mig om jag behövde det, men hur skulle jag kunna förklara för barnet när det blev stort nog att undra vem pappan var? Det blev för mycket och jag gjorde abort.
Några år senare så åkte jag in för akut utkvädesskap. Jag hade inte en aning om att jag var gravid. Sköterskorna tog en massa prover, men dom fattade inte vad det var med mig. Till slut kom läkaren och sa att jag var gravid. Jag blev så lycklig så det kändes som om hela världen glittrade. Några sekunder därefter så förstod jag att något var fel! Det måste vara något fel på barnet! Jag blev snabbare än snabbt utskjutsad ifrån undersökningsrummet och det hela slutade med att jag låg tre veckor på sjukhuset.
Tankarna jag får är att det är inte meningen att jag ska få några barn, även fast det är en av mina högsta önskningar och har varit det i så gott som hela mitt liv.
När 40-årsdagen närmade sig så hade jag förhoppningar om att jag skulle må bättre eftersom en polare till syrran sa att allt blir bättre efter 40. Nu vet jag att det är klart han kunde säga det, han är ju snubbe! Jag däremot är tjej och det finns ett bäst-före-datum på oss. Jag har inga barn och för någon som alltid har önskat det så är det jäkligt smärtsamt. Två dagar efter min födelsedag (dvs på julafton) så bröt jag ihop. Jag har ägnat hela mitt vuxna liv till skit istället för att göra det Jag vill, den där jävla missbruksdemonen har styrt mitt liv och gör det fortfarande. Jag vet inte och jag tror inte att den någonsin kommer att lämna mig. För mig innebar 40-årsdagen bara ännu mer ångest.
Mina högsta önskningar är att spola tillbaka tiden 20 år.
Att få barn.
Att bli smal igen.
Det är det viktigaste för mig.
Posted by IA
at 17:49 MEST
|
Post Comment |
View Comments (1) |
Permalink |
Share This Post
Updated: Friday, 27 April 2018 14:14 MEST
Updated: Friday, 27 April 2018 14:14 MEST