Här kan du följa berättelsen om när Hasse och Ove gjorde sin andra rundresa i Thailand. Berättelsen är i dagboksform och under resans gång uppdaterades den nästan dagligen, beroende på tillgång till Internetcaféer. Efter hemkomsten så uppdaterades den med anteckningar som gjorts under resan och kryddades lite med bilder; såväl sådana som hittats på Internet som inscannade egna foton samt vykort, biljetter och annat …
All text är anpassad för att passa Microsoft Internet Explorer 5 - textstorlek "Mellan" … så kolla inställningarna …
Genomförda flygturer under resan:
Stockholm - Bangkok (Thai Air)
Phuket - Koh Samui (Bangkok Air)
Koh Samui - Bangkok (Bangkok Air)
Bangkok - Stockholm (Thai Air)
Kursen på thailändska Baht var 2001-02-09 enligt Forex :
100 SEK = 422,83 Baht (THB)
100 THB = 23,65 kronor (SEK)
Summan av våra bankomatuttag (inkl. bankens 35-kronorsavgifter) gjorde att vi under vår resa i snitt fick följande kurs:
100 SEK = 431,77 Baht (THB)
100 THB = 23,16 kronor (SEK)
och det är den kursen som har använts i texten nedan.
Tycker inte det finns någon orsak att växla in en massa pengar på hemmaplan. Bankomater finns överallt - i varje turistort vi besökte fanns ett flertal och den första möter redan på Bangkoks flygplats.
Under tre veckors semester gjorde undertecknad fyra uttag på totalt 42.000 baht (9.727 kr) och sedan ramlade det väl in en hotellnota på 2.600 baht (c:a 600 kr) så dryga 10.000 kr räcker alltså till tre veckors ”lyxliv” i Thailand … men man kan leva mycket, mycket billigare om man vill …
Några thailändska egenheter som kan vara kul/bra att känna till:
En sida som verkligen kan rekommenderas är www.sawadee.com
Där kan man klicka sig fram till det mesta vad gäller hotell, transfer, sevärdheter m.m.
Filmerna som visades ombord:
Efter tuppluren träffade vi Trivselresors representant, en dam vid namn Eva Lång (som jag flera år senare träffade på på resebyrån Koh Phangan på Södermalm), och bokade en resa till "Bron över floden Kwai" två dagar senare. Det blev en tvådagars "raft tour" med övernattning. Därpå drog vi ut på stan och fick i oss lite mat och Singha beer. Vi hamnade på en liten sylta där de inte pratade engelska. De sa att vi kunde få ”pork”, d.v.s. fläskkött, men det visade sig vara kyckling, vilket undertecknad inte är så road av. Vad de försökte säga var troligen ”poule”, som ju är det franska ordet för höna, men thailändarna har ju, liksom japaner på film, svårt med ”l” och ”r”.
Vi försökte sedan ta oss ner till floden för att kunna lokalisera var vi var. Vi hade ingen karta med oss och hade då inte ens en aning om i vilken ände av stan vi befann oss. I Bangkok har de tyvärr inte utnyttjat floden och byggt en massa flashiga restauranter och promenadstråk längs den. I stället kommer man knappt ner till den om man inte har tur och lyckas hitta någon båtbrygga mellan husen. Vi hittade en brygga men förstod ändå inte var vi var så vi drog tillbaka till rummet igen.
Efter ytterligare en liten tupplur blev det middag på hotellet. Det var halva priset på pizza just den här dagen så det fick bli en sådan, man skall ju vänja magen långsamt, samt lite mer Singha förståss! En hel karaff som väl motsvarade tre stora glas kostade 150 baht (35 kr). Sedan blev det lite internetsurfande och snart bingen igen …
Klicka här så får du se hur vädret är i Bangkok just nu.
Vi tog en buss upp till den gamla kejsarstaden Ayutthaya, 72 km norr om Bangkok, som är kulturminnesmärkt av UNESCO och finns med på deras ”World Heritage List”. Bussresan dit kostade löjliga 41 baht (9,50 kr) per skalle. Taxin från hotellet till busstationen, lite utanför centrum, var bra mycket dyrare och kostade 350 baht (81 kr).
Staden var Thailands huvudstad, på den tiden Thailand var ett jätterike, från 1350 till 1767 då de eviga fienderna burmeserna invaderade och tog över. Dessvärre förstörde de så gott som allt av stadens prakt och det mesta som nu återstår är ruiner, men med lite fantasi kan man ändå förstå hur det såg ut en gång. En bra referens är Grand Palace i Bangkok, som vi besökte förra året, och man kan föreställa sig att hela Ayutthaya såg ut så (se bilderna på förra årets sidor). Vi lät oss raggas upp av en officiell guide som ”prackade på oss” en tvåtimmars rundtur med tuk-tuk (en liten öppen taxibil med tvåtaktsmotor) för 300 baht (69 kr). Hon började med att erbjuda en tretimmarstur för 600 baht men vi prutade på både tid och pengar.
. . . .
Vi besökte fyra av de mer kända sevärdheterna:
.
.
.
.
.
Efter att ha sett alla dessa ruiner, tempel och Buddhor (liggande, stående, sittande och gigantiska) lät vi vår chaufför åka iväg och tog oss sedan en välförtjänt öl i stadsparken Phra Ram. Efter ölen tog promenerade vi genom parken och stötte då på en liten farbror som stolt visade upp sin blygsamma myntsamling, som han hade inlindad i en näsduk, och undrade var vi kom ifrån och om vi kunde bidra med något till hans samling. Han blev verkligen jätteglad över den svenska enkrona han fick av oss.
Efter en god lunch på en liten sylta med söta servitriser och skitiga ryggstöd på stolarna (som förstörde undertecknads vita pikétröja) hittade vi så småningom tillbaka till busshållplatsen. Vi återvände till vår andra och sista hotellnatt i Bangkok. Det blev tidigt i säng eftersom det var tidig avfärd morgonen efter, så det blev bara några öl på hotellet.
. . . . .
Klicka här för lite info om Ayutthaya.
Klicka här för mer info om Ayutthaya.
(Ledig reklamplats)
Vi blev hämtade okristligt tidigt (kl 06:20) av en minibuss som körde oss till en större buss där vi möttes av Mr Boon. Han var god och rund och pratade oupphörligen under en och en halv timme på lite halvtaskig engelska och skulle bl.a. presentera alla som var med på turen … med namn … som han inte kunde uttala!
Vi var 14 personer; bl.a. ett äldre lärarpar från Tjeckien, ett äldre tyskt par från Canada, ett yngre par från Argentina, ett yngre par från Österrike och två tjejer från Sydafrika (varav den ena var en riktig pudding). Bussen inledde med att ta oss till Kanchanaburi. Där besökte vi först en krigskyrkogård, där Mr Boon propsade på att vi skulle se en grav över en fallen dansk.
Därefter besökte vi krigsmuséet JEATH (se bilden intill), där bokstäverna står för de länder vars soldater fick sätta livet till under byggandet av järnvägen; Japan, England, Amerika/Australien, Thailand och Holland, och slutligen då den berömda bron över den lika berömda floden.
. . . . .
Man fick gå ut på själva bron på smala plankor som var utlagda mellan rälsen (se mina egenhändigt tagna bilder här intill). Bron var alltså inte byggd för fotgängare. Det var rätt så högt och därmed lite läbbigt när man tittade ner för att se var man skulle placera fötterna. Dessutom mötte man hela tiden drösar av folk som kom gående från andra hållet och det var knappt plats att mötas, som synes. Många hade dessutom barn, så det var ett äventyr i sig.
Därefter kom tåget … och överraskade alla som fortfarande befann sig där ute på bron. Det fanns dock små avsatser här och var som man kunde kliva in på. Vi däremot, befann oss då ombord på själva tåget och var tacksamma för att vi inte stod där ute på bron …
. . . . .
Tåglinjen kallas för "The Death Railway" och det p.g.a. det ohyggligt stora antal krigsfångar och tvångsarbetare som dog under byggandet av järnvägen. Japanerna, som då regerade i området, kom på att de behövde en järnväg västerut från Thailand till Burma. Experterna räknade med att det skulle ta runt fem år att bygga järnvägen genom djungeln och den ogästvänliga terrängen. Det klarades i stället av på endast 15 månader - på bekostnad av alla döda.
Byggandet påbörjades 16 september 1942 och järnvägen stod klar 25 december 1943. Den blev 415 km lång och under byggandet dog över 16.000 krigsfångar och 100.000 tvångsarbetare från Indien, Kina, Indonesien, Malaysia, Singapore, Burma och Thailand.
. . . . .
. .
Efter en 90-minuters tågresa, stående mellan vagnarna precis utanför toaletten, drickandes Singha och Chang, trängandes bland turister och thailändare, försäljare och konduktörer, med vidöppna dörrar och med folk mer eller mindre hängande utanför, landade vi i en liten håla vid namn Wangpho. Där fick vi lunch och sedan vandrade vi ner till den väntande longtail-båten nere vid floden Kwai Noi (lilla Kwai).
Efter en 40 minuters båtfärd genom trånga raviner och bedårande vyer kom vi fram till vår slutstation för dagen; en liten by med invandrade burmeser tillhörande Mon-stammen. (Bilden verkar föreställa "vår" by, men huset till höger fanns inte där). Vår guide var en trevlig prick vid namn Sam och överraskade oss med att ständigt använda sig av olika svenska uttryck, såsom "trevligt att träffas', "tack så mycket" och "smaklig måltid". Vi gav honom en svensk enkrona som souvenir när vi åkte …
Vi blev guidade genom byn, dess odlingar, skola och olika former av hantverk. Jag köpte en hopfällbar ryggkliare (fungerar fortfarande 13 år efteråt) och en vackert målad fågel i trä. Vi turister bodde i små rum, med dusch och toalett, byggda på sammankedjade flottar i vattnet. Vi hade t.o.m. en liten balkong. Det var dock ganska primitivt; ljuset inskränkte sig till en fotogenlykta och toaletten rann rätt ut i floden.
Efter middagen blev det sång- och dansuppvisning av befolkningen; vuxna såväl som barn. Det var mycket färggranna kläder och fullkomligt oförståeliga berättelser som spelades upp under en timmes föreställning. Sedan blev det ånyo ett par Singha; denna gång liggandes i varsin hängmatta.
. .
Efter en, åtminstone för undertecknad, knepig natt med svårt att sova p.g.a. orolig mage (turistmagen kom tidigt den här gången) och alla ljud; bland annat mycket vågskvalp direkt under sängen.
Efter frukosten blev det ett underjordiskt besök i en stor grotta. Vi fick gå 530 meter in i densamma och sedan samma väg ut. Det var ganska jobbigt eftersom den inte var så sval som man hade kunnat vänta sig, utan läbbigt varm. Annars såg den ut som grottorna i exempelvis Belgien; stalagmiter och stalaktiter och många rafflande formationer.
Efter lunch blev de (vi) som bara skulle göra en tvådagarstur transporterade tillbaka till Bangkok. Först tog vi båten tillbaka till Wangpho. Där blev vi upplockade av guiden Tony och hans buss. Det lättaste sättet för oss två att ta oss vidare söderut visade sig vara från Bangkoks södra busstation, så vi blev avsläppta där. Därifrån tog vi en buss till den lilla badorten Cha Am, som ligger strax norr om Hua Hin. Bussfärden dit tog dryga två timmar och kostade 113 baht (26 kr) var.
Väl framme tog vi in på Sea Pearl Hotel, som vi hade läst om i Lonely Planets resehandbok. Ett hyfsat rum med TV, air condition, dusch/mugg och balkong med viss sjöutsikt kostade ynka 400 baht (93 kr) per natt. Efter incheckningen hann vi med en sen middag (stekta nudlar med köttsås resp. sweet chili chicken) för en billig peng på en liten restaurant med jättetrevliga och söta servitriser. Vi surfade även på internet i ett snabbköp! En sista öl tog vi på ett ställe där servitrisen väl snarare var en servitör … det är inte alltid så lätt att avgöra i det här landet …
. .
Lyxade till oss och sov ända till klockan 11, trots att luftkonditioneringen fungerade lite för bra. Intog en sen, nyttig thai-frukost med massor av frukt på samma restaurant som kvällen innan. Samma tjejer var det som jobbade också. De stackarna jobbar visst dygnet runt! Därefter blev det äntligen lite sol och bad. Lufttemperaturen var cirka 33 grader, vattnet någon enstaka grad svalare. Efter att ha bokat varsin solstol för ynka 20 baht (4,50 kr) tog vi en lång promenad längs nästan hela stranden och lyckades i alla fall bränna axlarna, alltid något …
På kvällen blev det först lite internetsurfande igen och ivägskickande av alla mail för att berätta för alla bekanta att vi var ute på resa och var de kunde hitta vår dagbok. Det var inte helt problemfritt; vi lyckades sänka en dator och bli utkastade ur hotmail ett par gånger under själva mailskrivandet! Så vi fick skriva samma brev om och om och om igen …
Därefter blev det dags för lite käk. Vi gick till samma ställe som tidigare … det var ju bra och, som sagt, söta servitriser …
Biff med cashewnötter resp. biff med ingefära inmundigade vi. Servitriserna hade väldigt roligt åt oss och kommenterade bl.a. våra kläder. Undertecknad råkade ha samma skjorta två dagar i rad … "same, same" …
Kvällen avslutades med lite provianterande inför tågresan nästa dag, samt några billiga t-shirts för 99 baht (23 kr) styck. En av dem använder jag fortfarande 13 år senare!
.
I Hua Hin hade vi tänkt stanna, men nu blev det ju inte så. Hua Hin var Thailands första badort, i början på seklet, i och med att kungafamiljen tog sin tillflykt dit under sina semestrar. Fortfarande står deras gamla semesterbostad kvar som museum. Bilden visar kungafamiljens eget väntrum på järnvägsstationen … mycket snyggt.
Från Hua Hin hade vi tänkt ta ett snabbtåg söderut. Tyvärr gick inte det förrän vid 16-tiden och då hade vi inte hunnit så långt innan kvällen, så det fick bli ett tredjeklasståg i stället. Det kändes å andra sidan lite mer genuint och vi fick beblanda oss med ”vanligt” folk i stället. Dessutom hade vi turen att få sittplatser den här gången. Det blev en fem och en halv timmes tågresa som kostade ynka 49 baht (11 kr) per skalle. Bilen som tog oss till stationen kostade 260 baht (60 kr) - oproportionerligt som alltid. Ändå låg bensinpriset runt 15 baht (3,50 kr) per liter, så taxiförarna tjänar nog multum.
Tågresan var underhållande. För det första såg man ju en hel del vackert och intressant passera utanför fönstret. För det andra var det inte en lugn stund på tåget. Massor med små tanter sprang ideligen omkring och sålde dricka och alla möjliga sorters mat; nudlar, kyckling, ägg och annat. Vi vågade dock inte prova på maten utan höll oss till öl och medhavda nötter och kakor. Det var massor av folk att titta på och bli uttittad av, eftersom vi var så gott som ensamma falanger på tåget. Falang är thailändarnas benämning på (vita) utlänningar. Det är dessutom namnet på frukten guave! Mycket varmt var det trots att det fläktade en del genom de vidöppna fönstren och att det faktiskt fanns fläktar i taket.
Vi hoppade av i den lilla staden Chumphon, som enligt resehandboken endast är berömd för att den drabbades av en tyfon 1989 och blev förstasidesstoff i tidningarna då. I Chumphon delar sig vägen söderut och fortsätter längs respektive väst- och östkusten. Vi hade först tänkt ta en buss till Ranong som ligger längs västkusten men upptäckte att sista bussen för dagen redan hade gått och dessutom var vi rätt less på mer resande, så vi beslöt oss för att stanna för natten. I stället fortsatte vi dagen efter längs östkusten till Surat Thani.
Vi blev uppraggade av en tjej från den lokala turistbyrån Infinity. De hade ett eget hotell, men vi hade redan bestämt oss för ett billigt hotell vi läst om i Lonely Planet, så hon körde oss dit i bil för ynka 20 baht (5 kr). Hotellet hette Paradorn och vi fick ett hyfsat rum med dusch/WC, TV, kylskåp och luftkonditionering för 440 baht (102 kr).
På kvällen gick vi ut och hittade en bar som visade FA-cupmatchen Leeds-Liverpool på TV. Vi hann se andra halvlek och bägge målen (0-2) över en Singha. Därefter hittade vi en stor utomhusrestaurant (de flesta i Thailand är nog utomhus när jag tänker efter), som givetvis körde med karaoke, men vi sade till om ett bord långt från scenen och fick det. Utmärkt mat; biff garlic pepper resp. kyckling modell stark och Mittweida öl fick vi i oss där. Sen rullade vi vidare till en ”rock club” med livemusik, där det blev mer öl (Chang) och en glad kille vid bordet bredvid ville nödvändigtvis bjuda på Mekong, den thailändska s.k. whiskyn.
På väg hemåt köpte vi ett kilo rambutanfrukter för otroligt billiga 15 baht (3,50 kr). De är otroligt goda, ser ut som lychée invändigt, men med mjuka taggar utvändigt. Sen satt vi på rummet och knäckte frukter så det stod härliga till. Det blev väl cirka halvkilot över till städerskan …
Anekdot: På natten skulle undertecknad öppna kylskåpsdörren, men tog i lite för hårt så att hela kylskåpet välte på sniskan och åkte ner i sin egen sockel och en väldans massa vatten forsade ur skåpet och orsakade en miniöversvämning. Hasse sov och märkte inget!
. .
. .
Sedan blev det minibuss i två och en halv timme för 130 baht (30 kr) per gubbe till den lite tråkiga, stökiga staden Surat Thani. Bussfärden gick väl sådär, även om föraren var en aning slarvig och körde om utan att titta bakåt och så! Det var bra nära att vi smällde vid minst ett tillfälle! Väl framme checkade vi in på hotell Thairungruang, som vi hade hittat i Lonely Planet, där vi fick ett rum för 390 baht (90 kr) natten. Det var det gamla vanliga; två sängar, fläkt, dusch/WC, TV som bara visade thailändska kanaler och fönster inåt gården. Det var bara det att den här gången var det en inomhusgård och vi såg rätt ner i frukostmatsalen. Efter att ha fräschat upp oss lite drog vi ut på stan. Vi tänkte att vi skulle gå ner till hamnen (det måste ju finnas en sådan eftersom det går båtar till Koh Samui härifrån) och började med att återigen gå åt fel håll … ut ur staden.
Vi gick åt nordost och efter att ha ätit en snabb nudelrätt på en japansk restaurant kom vi till en matmarknad och sedan tog staden slut. Nåväl, vi vände tillbaka och började leta efter restauranter/pubar som hade TV eftersom det skulle spelas fotboll mellan Manchester United och West Ham i FA-cupen senare på kvällen. Vi hittade egentligen inte mycket annat än en massa ambulerande ”mopedrestauranter”, men å andra sidan hittade vi den billigaste ölen under resan; en stor flaska Chang kostade bara 35 baht (8 kr)! Det var t.o.m. billigare än i mataffären nere på Phuket! Fick oss också en crèpe utanför ett varuhus.
Tack vare undertecknads intuition och tolkande av väderstreck hittade vi faktiskt vatten till slut. Längs norra delen av staden flöt floden. Vi gick längs strandpromenaden och tittade på en massa tanter som tränade med ”Friskis & Svettis” och ett gäng gubbar som spelade ”fotboll” med en liten bastboll som det gällde att få in i en bur som hängde 6-8 meter ovanför marken. De var mycket skickliga och vi fick se ett par mål! Något för Mammas Pojkar, kanske? En bastboll köpte jag hem redan förra året. Den var rätt hård och orsakade små sår på fötterna! Så småningom hittade vi också en ganska tom inomhusrestaurant med luftkonditionering, satellit-TV, alldeles för stark mat (biff hot chili med basilika resp. halvstark kyckling) men också törstsläckande Singha. Ett tvåmannaband drog strax igång med att spela taskiga coverversioner av kända poplåtar på hemvävd engelska, men lade tack och lov av innan matchen drog igång. Denna blev tyvärr en besvikelse och United försvann ut ur cupen efter 0-1 på hemmaplan och en jättetavla av burväktare Barthez.
Efter att ha betalt den ”dyra” räkningen på 430 baht (100 kr) - vi åt även förrätt (sallad resp nån sorts pastaknyten) och drack en väldans massa Singha eftersom vi var där redan två timmar före matchstart - vinglade vi molokna iväg. Kvällen avslutades med att vi gick åt fel håll (känns det igen?) när vi skulle till hotellet. Det blev något fel där med väderstrecken igen. Kanske bäst att skaffa en karta om ni skall till Surat Thani!
Anekdot: När vi kommit upp på vårt rum och klockan var runt midnatt, ringer helt plötsligt telefonen. Hasse svarar och två fnittrande tjejer frågar om vi vill ha massage. Hasse svarar (dessvärre) nej och vi får aldrig reda på vilka de var, men det var väl förmodligen tjejerna nerifrån receptionen. Vad det var för slags massage fick vi heller inte veta …
.
. .
Steg upp tidigt, kl 8, och åt frukost på hotellet. Te, toast, skinka, ägg och korv kostade 50 baht (12 kr). Halv elva påbörjades en av de värsta bussturer man upplevt; fyra och en halv timme i en fullpackad, bastuvarm buss med mer eller mindre obefintlig luftkonditionering. Som vanligt packar de in mer folk än det finns sittplatser till. Vi hade turen att få de två sista - övriga som klev på fick sitta på golvet och bak i bagageutrymmet - men fick inte sitta tillsammans. Tror att vi fick betala 180 baht (42 kr) per skalle. På bussen träffade vi två unga, trevliga, nittonåriga tjejer från Vänersborg; Helena och Anna, som hade otur att bara få de nyss nämnda golvplatserna. Efter halva resan fick de dock sittplatser. Helena hamnade bredvid undertecknad och vi pratade om ditt och datt och eftersom de också skulle till Patong Beach föreslog jag att vi skulle dela på en tuk-tuk från Phuket Town där bussen landade. 250 baht (58 kr) kostade det till Patong för alla fyra. Förare var en tjej, den första på resan, men inte den sista. Vid 16-tiden var vi framme i Patong Beach för tredje gången på tre år för en knapp veckas sol och bad.
. . . . . .
Tog in på samma "hotell" som förra året. Vi hade förbokat via e-mail eftersom det är ett väldigt populärt ställe som alltid är fullbokat flera månader i förväg. Madame et Monsieur Gires (Nadine och Rémi) som driver Le Jardin Bungalows hade till vår stora glädje än en gång överträffat sig själva. Förra gången fick vi en dyrare ”barre” än vi hade betalt för; en 1600-bahtare i stället för en 1000-bahtare. Nu fanns det bara den allra dyraste varianten (2000 baht) kvar att boka; ändå fick vi snäppet bättre! De har två lägenheter som är större än de andra; de två i mitten av bilden; och vi fick den med nedfällda parasollet. I lägenheten bredvid bodde en kille från Gällivare, hans thailändska fru och dotter samt hans pappa. Far och son hade förresten tidigare bott 27 år i Vendelsö; bara ett par stenkast från Trollbäcken där undertecknad bor.
För lite dyra 2.000 baht (463 kr) per natt fick vi nu en tvåvåningsbungalow med ett stort vardagsrum, takfläkt, TV, pentry med kylskåp och gasolkök, varsitt sovrum med dubbelsäng, dusch, toalett, tvättfat, luftkonditionering, fläkt (två av allting, alltså). Vi hade varsitt våningsplan också. Jag fick övervåningen, med en liten ranglig rund metalltrappa upp. På utsidan fanns en egen uteplats plus deras ordinarie faciliteter, såsom fri ångbastu med jacuzzi, swimmingpool (dock ur funktion) och service i form av buteljerat dricksvatten och nya lakan varje dag. Kan det bli bättre? Dessutom lite franskalektioner emellanåt … trés bien! Därtill fixade de tvätt och hyrmoppe. Kanon!
Efter välkomstdrink och lite småprat med Nadine och Rémy lämnade vi in vår smutstvätt och drog ner till stranden för ett dopp i det blå innan solen gick ned. Därefter gick vi och käkade. Det blev vitlöksbröd och en sweet’n’sour fläskkött resp. en kycklingrätt, plus Singha, på ett ställe vi ätit på tidigare. Vi köpte varsin pikétröja för ynka 130 baht (30 kr), vilket förvånade oss eftersom vi aldrig lyckades pruta under 180 baht (42 kr) tidigare år. Nu handlade vi av en liten rolig tjej med tandställning som kunde en massa svenska fraser (tjejen, alltså … inte tandställningen). ”Hondrafämti baht” inledde hon själv köpslåendet med. Innan vi hann säga något sänkte hon själv priset till ”hondratreti baht”. Så skall affärer göras! Och CD-skivorna tog hon bara 100 baht (23 kr) för, trots att andra affärer med fasta priser tog 180!
Kvällen blev relativt lugn. Efter en Mekong + apelsinläsk på rummet gick vi ut på byn och tittade efter vad som var sig likt från förra året. Vi uppdaterade hemsidan och läste lite nyheter på ett nytt internetcafé. Priset var överallt 2 baht per minut. Om man går till Telegrafverket blir det betydligt billigare (se inledningen på förra årets hemsida). Vi konstaterade att vår stambar Blue Note hade förvandlats till nån slags sportsbar med fotboll på TV och hade flyttat upp en våning. Kvällen avslutades med en Irish coffee på Viking Bar, som så många gånger förr, och lite chatt med den norske ägaren, som är inne på sin 15:e säsong i Patong! Det blev även några Singha på diverse barer, gamla såväl som nya. På det hela en ganska lugn kväll som avslutades med en pannkaka hos en ambulerande försäljare. Trots att det blev lugnt blev klockan halv fyra innan vi var tillbaka ”hemma”.
Klicka här så får du se hur vädret är på Phuket just nu.
Efter att ha sovit ut ordentligt; vi gick inte upp förrän vid 11; blev det enkel frukost på altanen i form av en yoghurt och lite vykortsskrivande. Sedan gick vi upp till Madame et Monsieur och intog lite ”riktig” frukost.
Vi smorde in oss ordentligt med solkräm och gled ner till stranden. Termometern vi hade med oss gick bara till 34 grader och den räckte inte till, så det blev till att ligga och slappa under parasoll. Efter en stund tog vi en promenad norrut längs stranden för att hitta en ny restaurant, Victoria, som norrmannen på Viking ägde och som skulle ha svenska tidningar. Efter en öl och lite Aftonbladet drog vi längst söderut på stranden till ett av favorithaken, dit man måste vada sista biten eller vid högvatten påkalla uppmärksamhet med en gummituta så de kommer och hämtar med båt. På vägen dit mötte vi Vänersborgsbrudarna från bussen och snackade en stund med dem. De hade hittat ett skruttigt rum första natten och sedan bytt upp sig till ett bättre.
Väl framme vid restauranten åt vi en sen lunch i form av tonfisksallad resp. sweet’n’sour pork och Singha så klart. På himlen började det dyka upp oroväckande mörka moln så vi drog oss tillbaka till våra handdukar och hann precis packa ihop innan de första dropparna föll. Det blev ett kort bad i alla fall och f.ö. ett kort regn också. Vi gick ändå upp från stranden och gjorde några nya inköp hos tjejen med tandställningen. Vi köpte varsin piké-tröja (Phuket-tröja?), några CD-skivor och undertecknad även thaiboxningsbrallor. CD-skivorna kostade alltså bara 23 kr/st och de hade även det nyaste nya! Kan det vara piratkopior, månntro …? Kvaliteten visade sig vara helt OK och själva skivorna hade t.o.m. relieftryck och måste väl vara fabrikstillverkade. Ove köpte John Lennon, Jimi Hendrix och Vanessa Mae, samt Santanas och Enyas senaste. Hasse köpte Creedence Clearwater Revival och Guns’n’Roses.
Väl uppe på rummet sölade vi så länge så vi nätt och jämnt hann in på ”Paul und Gisela's Reisebüro” för att beställa flygbiljetter till Koh Samui kommande lördag. Biljetterna gick totalt på 3.605 baht (835 kr) för bägge två, så det var ju väldigt billigt. Sedan blev det en utmärkt middag på ett gammalt favvohak; Nid's Restaurant. Där åt vi varsin soppa samt gula nudlar resp. räkor. På väg till nästa ställe öppnade sig himlen och vi hamnade på det ”slemställe” vi alltid brukar hamna på när det regnar; det utan namn. Sidan som hade en bunt svenska artiklar om vardagen på Phuket och speciellt en som hette ”Laan Sukaproks Gyllene Timme” om det ovan nämnda stället är numera (2014) borttagen. Måste leta hemma om jag möjligen har den utskriven, så jag kan knappa in den igen!
Sedan blev det den vanliga ölsvängen i ghettot även om undertecknads mage fortfarande inte var i kapp riktigt så det blev en och annan läsk emellanåt också samt några traumatiska toalettbesök här och var. Trångt och småskitigt är det på restaurantmuggarna - städning är ingenting de prioriterar direkt. Taggtråden undveks den här gången … (se förra årets berättelse). Den enda incident som egentligen hände under resans gång var väl att en snubbe lyckades pricka in undertecknads armbåge med sin tända cigarett när vi var på disco! Och inte glömde vi några prylar som förra året heller. Givetvis hann vi med även en Irish coffee på Viking och några pilsner ”inne i smeten”. Klockan var nog närmare fyra innan det blev bingen igen …
Sov ännu längre denna dag. Vaknade till under förmiddagen och konstaterade att det regnade, så i stället för att stiga upp kröp man ner lite längre mellan lakanen. Strax efter 12 steg vi upp på riktigt och drog ner på stan.
Pinsamt nog blev det frukost/lunch på McDonald's … tänkte att en rejäl hamburgare med bröd skulle lugna magen lite … och det blev faktiskt lite bättre. Sedan gick vi till ett internetställe och uppdaterade hemsidan medan regnet strilade ner utanför fönstret. Därpå hämtade vi våra flygbiljetter och drog oss tillbaka till Le Jardin och törnade in ett par timmar igen, eftersom vi planerade sen utgång till kvällen. Det var nämligen TV-fotboll på gång igen …
När undertecknad gick upp till hotellbaren för att fråga hur man fick igång gasolköket stötte jag på en gammal bekant; affärsmannen Björn från Göteborg, som vi mötte redan förra året. Nu hade han fru och son med sig, samt en kollega, den tidigare nämnda norrlänningen, med fru, dotter och far. Björn är en hejare på att berätta om sina kulinariska äventyr från affärsresor i Thailand, Kina, Macau och Hong Kong. Hans sällskap var dock inte lika roat att höra om maskar, kackerlackor och annat eftersom de strax skulle ut och äta …
Själva gick vi och åt på ”No 6”, ytterligare ett gammalt favorithak från tidigare år. Tyvärr var det inte samma charmiga familj som drev stället den här gången så effekten förtogs något. Efter det blev det som sagt TV-tittande halva natten igen. På en bullrig (TV-ljudet var avstängt och rockmusik spelades i högtalarna) flickbar på ökända Soi Bangla (Banglagatan) tittade vi på Sunderland mot Manchester United (som United vann 1-0 efter mål av Andy Cole). Matchen startade 03:00 thailändsk tid så man var lite pömsig när matchen (och ligamästerskapet?) väl var i hamn framåt femsnåret …
Det blev frukost på altanen i form av yoghurt, te och kakor med duriansmak. En märklig upplevelse. Durian är den berömda frukten som är söt och god men luktar i stil med surströmming och brukar vara förbjuden att ta ombord på flygplan och in på hotellrum! Tyvärr har vi ännu inte smakat själva frukten. Kanske lika bra det, förresten. Å andra sidan har vi inte heller prövat på rostade kackerlackor, skorpioner eller andra udda läckerheter heller. Vi måste ju spara något till nästa resa också …!
Sol och bad blev det inte mycket av denna dag p.g.a. det mulna vädret. Det blev ut att käka lunch och göra lite inköp innan vi trots allt satte oss i några solstolar nere på stranden en timme eller två.
Träffade återigen Björn och hans fru och nu var Hasse med också. Vi tjötade en stund med dem och Björn berättade mer otroliga berättelser från sina resor; bl.a. om hur han ätit skrovmål på andra exotiska asiatiska resmål för någon enstaka krona och förmodligen ändå blivit uppskörtad eftersom han var utlänning …
På kvällen drog vi från krog till krog som vanligt. Låter dock värre än det var. Vi tappade tyvärr bort varandra så jag satte mig vid en bar som hade utsikt över Soi Bangla eftersom vi alltid brukade gå samma väg hem. Denna gång valde uppenbarligen Hasse en annan väg för jag såg honom aldrig. I stället satt jag till stängningsdags och pratade med en australiensare och två trevliga tjejer på sportsbaren Gonzo's. Jag blev både bortgift och adoptivfar på en gång … till samma tjej, hur nu det gick till! Fick t.o.m. en ring av henne; gjord av staniolpapper från en tuggummiförpackning. När hon fått höra min ålder kallade mig sedan omväxlande för "daddy" resp. "husband" resten av kvällen! En mycket kul kväll! Synd att Hasse missade den.
Framåt tresnåret stängde Bangla-distriktet och det blev dags att dra sig hem. Försökte få moppeskjuts hem av den ena tjejen, men hon tyckte att det var nära för mig att gå hem. I stället hittade jag nästa område, Tai Pan, som Björn och hans polare hade snackat om, men som vi aldrig hade stött på. Jag letade mig in där och precis som på Phi-Phi året innan öppnade sig en helt ny värld. Det var liverockband som lirade covers och ett jädrans hålligång. Tröttnade framåt halv sex, intog en hamburgare och knallade sedan hem.
Vi tog vår vanliga promenad till restauranten på andra sidan vattnet och de låg och väntade med båten när vi kom. Vi käkade lunch i form av både det ena och det andra; Hasse tog glasnudlar, sandwich och öl. Undertecknad tog tomatsoppa, sandwich och två stora shakes (cocos och ananas). Efter detta låg vi och solade tills solen gick ned. Sedan splittade vi på oss och undertecknad gick till telegrafen och surfade medan Hasse jagade pikétröjor.
Kvällen skulle bli rätt lugn, eftersom vi skulle checka ut dagen efter, men det blev väl inte riktigt så lugnt som vi hade planerat. Efter den sedvanliga duschen lullade vi ut på stan vid 22-tiden för att titta på Liverpool-Leeds på den australiska sportsbaren. Tyvärr var vi en dag för tidiga så vi gick och käkade indiskt i stället och det var ju inte helt fel, även om jag tyckte att jag inte riktigt fick det jag beställde, förståss …
Vi gick uppför den ökända gatan Soi Bangla när vi blev inropade på en bar. Det var Vänersborgsbrudarna igen. Vi kramades och ölade och hängde med dem på disco. Där inne var det lite väl bullrigt för vår smak men i alla fall svalt. I inträdet på låga 100 baht (23 kr) ingick en drink, så det blev en Rusty Nail. Publiken var mycket blandad; falanger, ladyboys och thaibrudar om vartannat. Så småningom hamnade vi på dansgolvet med Helena och Anna, som de hette. Efter en kvart tröttnade vi dock på den enerverande technomusiken och lämnade dem och discot åt sitt öde.
Vi hamnade i stället återigen hos de trevliga och roliga flickorna på den städade sportsbaren Gonzo's. Min "dotter/fru" (se gårdagen) var på ett strålande humör och skrattade förvånat när hon såg att jag hade staniolringen kvar. Hon gick raskt och tillverkade en ny, av nå'n sorts plast, vilken jag många år senare fortfarande hade kvar i plånboken! Tjejerna bakom disken skojade hela tiden med varandra och oss falanger. En av tjejerna knöt fast en lång toapappersremsa bakom ryggen på sin polare, och det var ju rätt kul bara det, men sedan tände hon eld på papperet också! Vi hade köpt med en knep-och-knåp-pryl från en gatuförsäljare och hade väldigt roligt åt att tjejerna misslyckades med att lösa den. Ett trick med en vanlig gummisnodd gick också att roa dem med. De kontrade med ett trick med en tejprulle som man skulle få bort från ett snöre utan att lossa snöret i ändarna. Tror att jag kommer ihåg hur man gjorde. Tjejerna fortsatte hela tiden att busa med gästerna och Hasse blev drabbad på så sätt att han blev fastbunden vid sin stol, utan att märka det. Ägaren satt och skrattade så han höll på att trilla av stolen.
Vid tretiden lullade vi hemåt, troligen främst p.g.a. att de stängde. Gav lite extra dricks till min "fru" och tog en taxi hem och välte i säng. Zzzzz! Tyvärr glömde jag ta med kameran denna sista kväll så det blev inga bilder på vare sig Vänersborgbrudar eller de trevliga tjejerna på Gonzo's.
. . . .
Tog det lugnt på förmiddagen, packade, gjorde lite ärenden nere på stan i ösregnet, checkade ut från Le Jardin och tog en förbokad taxi ut till flygplatsen. Där hittade vi en hotellbokning och fixade därför boendet på Koh Samui och bordade sedan planet dit. Tog lite för god tid på oss på väg till "gaten" och blev lite milt utskällda. Vi blev transporterade ut till planet i en personbil eftersom bussen redan hade åkt och vi var de sista. Planet skulle avgå kl 16:30, men gick enligt vietnamesisk standard 10 minuter för tidigt!!! Den 45 minuter långa flygturen kostade 1.803 baht (418 kr) per gubbe. Ombord blev vi serverade någon slags minipajer med blandat innehåll. Uppe i luften var det dåligt väder och väldigt svajigt och gungigt. Dessutom var det ett propellerplan, vilket undertecknad inte tycker är speciellt roligt.
. . . .
Flygplatsen visade sig vara en liten överraskning; en lång asfaltsraka utslängd mitt bland palmerna. Vi blev hämtade ute vid planet av ett fordon som såg ut som en spårvagn på rymmen från San Francisco. Den körde en kort bit och släppte sedan av oss vid några stora hyddor där en stor handtextad skylt sade: "Samui Airport" (se bilden uppe till vänster). När man sedan klev "in" visade det sig att flygplatsterminalen bara var ett par hyddor, modell större, med lite buskar och rabatter emellan. (Terminal ett och två syns på bilden till vänster). Mycket charmigt! Mitt i allt det enkla hade de i alla fall telefoner, datorer och röntgenutrustning för bagaget.
. . . .
Vi blev hämtade av en bil och körda direkt till hotellet. Det var en bungalowby som låg direkt i anslutning till vattnet vid den sex-sju kilometer långa Chaweng Beach och hette Chaweng Cove Hotel. Kan dock inte rekommenderas på något sätt. Mer om detta senare. Det kostade 1.700 baht (394 kr) och var väl inte riktigt värt sitt pris (tråkiga kala rum, med byggarbetsplats mot gatan) men det var ju nära havet och de hade swimmingpool och bar och frukost ingick. Dessutom hade vi faktiskt en liten veranda där vi satt och drack Bowmore på kvällarna. Nere vid stranden var det mycket vågor och vi hann med ett kvällsdopp innan solen gick ned. Sedan var det happy hours i baren så det slank ner några Piña Coladas.
Klicka här så kommer du till en webkamera som visar hur det ser ut på Koh Samui just nu (fungerar bara på svensk förmiddag p.g.a. tidsskillnaden).
Klicka här så får du se hur vädret är på Koh Samui just nu.
Klicka här för lite info om Koh Samui.
Pilsner och hålligång på kvällen … gick bygatan så långt vi orkade … den var väl lika lång som stranden, d.v.s. sex-sju kilometer … tog sedan taxi tillbaka och glömde att förhandla om priset innan … när vi kom fram blev vi avkrävda 100 baht och prutade ner till 90 (21 kr) som vi hade löst i mindre sedlar … detta accepterades alltför snabbt vilket vi tolkade som att vi blev lurade ändå …
På kvällen blev det tämligen lugnt med lite mat och några pilsner … samma taxiresa som kvällen innan kostade nu bara 40 bath (9 kr) …
Tog en båt över till grannön Koh Pha Ngan för 150 baht (35 kr) per skalle. Väl där visade det sig vara väldigt svårt att hitta boende, p.g.a. den kommande upphaussade fullmånefesten (som vi själva struntade helt i). Tog en taxi från landstigningsplatsen Haad Rin (där festandet skulle ske) till öns enda lilla stad; Thong Sala. Där fick vi ett medelmåttigt rum hos miss Annabelle, på Kled Kaew Park Hotel, för 750 baht (174 kr) natten. Duschvattnet luktade och smakade bensin. Kylskåpet stängdes av när man lämnade rummet. Märkligt …
Vi fick också lite ofrivillig sight-seeing när vi missade hotellet och gick i säkert 15 minuter ut ur staden innan vi insåg att vi gått för långt. Men när någon säger att det är fem minuters gångväg så börjar man ju inte titta efter 30 sekunder, vilket var närmare sanningen. Thailändarnas uppfattning om tid och avstånd får man ta med en nypa salt. När det gäller båtfärder brukar det heta att det skall ta en timme, även om det tar två eller tre timmar …
Vi köpte även flygbiljetter till Bangkok, från Koh Samui, på lördag.
Nattlivet i Thong Sala var ganska begränsat. Hamnade på diverse underliga ställen; karaokebarer som var upplysta som de värsta bordeller och dylikt. Sent och ganska kul blev det i alla fall … Fick även en kort massage för 20 baht (4,50 kr) av ägaren (?), herr Jeerawan Inkong (som han hette enligt visitkortet), på en av karaokebarerna … Han kramade om oss och pussade oss på kinden när han var klar … man undrar ju …
Efter mörkrets inbrott tog vi en taxi tillbaka till stan och fortsatte festandet där. Pratade med en väldans massa olika, trevliga människor … ett ungt par från Stureby/Fridhemsplan, en rödhårig irländska, en trevlig argentinare, en pigg 40-årig brud från Canada (Karen - som hela tiden kallade Hasse för Sid!), en blaskig äldre gubbe från Alaska och givetvis en och annan thailändsk tjej … Sent i säng igen med andra ord …
. . .
Efter en Singha tog vi en taxi därifrån för 400 baht (93 kr - men då betalade vi dubbla priset för att slippa dela bilen med andra) till den norra sidan av ön, vilket tog en dryg halvtimme att köra och Big Buddha Beach (Hat Bang Rak). Den kvinnliga chauffören släppte av oss på Nara Garden Beach Resort där vi fick ett rum för ganska dyra 1.300 baht (301 kr) natten, men då var det ett stort och fint rum, med träpaneler invändigt, swimmingpool, frukost och så bodde vi praktiskt taget på stranden. I övrigt var hela stranden/bukten väldigt lugn och något nattliv existerade knappt. Det fanns några restauranter, några internetställen och en mataffär, men inte mycket mer. Inga klädes- och souveniraffärer eller andra turistfällor. Vi hittade en liten enkel restaurant som serverade jättegod mat för en billig peng och mycket fick man också. Efter maten försökte vi hitta en bar eller pub, men det gick inte. Hotellets bar stängde redan kl 22, så det gick inte heller. Nåväl, en sista öl lyckades vi få på en liten restaurant i alla fall.
Middag på samma ställe som kvällen innan. De hade även en TV som stod på och visade en långfilmskanal så man fick underhållning också …
Från varuhuset var det sedan promenadavstånd till Suphachalasai Stadium, även känt som National Stadium, där fotbollsmatchen mellan Thailand och Sverige började kl 18:30. Det var förvånansvärt många svenskar på plats. Vi såg väl ett hundratal i blandade åldrar … de flesta lite löjligt utspökade i blågula tröjor … och några dessutom pruttfulla … så dock icke vi …
Biljetterna kostade 200, 300 eller 400 baht och givetvis tog vi de dyraste (93 kr). Det visade sig att priset inkluderade två matcher; Kina och Qatar spelade 1-1 precis innan, men vi hann bara se sista minuten ungefär. En annan negativ överraskning var att det inte serverades någon öl där inne och ingen tog vi med oss. Öken …
. . . .
Sverige slog Thailand med 4-1 utan att imponera, men med tanke på antalet mål så får det väl anses vara rätt underhållande i alla fall. Svenska målskyttar var Stefan Selakovic (straff), Anders Svensson, Fredrik Berglund och Martin Åslund. På läktarna gick det lugnt till. Thailändarna (och de kvarvarande kineserna och eventuella qatarerna - heter det så?) applåderade artigt de svenska målen och verkade ha rätt trevligt ändå. 20.000 åskådare påstås ha varit på plats … mycket tveksamt …
Matchstatistik och det svenska laget:
Thailand-Sverige 1-4 (0-2)
0-1 (25) Selakovic, straff, 0-2 (39) Svensson, 1-2 (49) Tawan Sripan, 1-3 (72) Berglund, 1-4 (90) Åslund.
Magnus Kihlstedt, Brann - Karl Corneliusson, AIK (Christoffer Andersson, Helsingborg 89); Teddy Lucic, AIK; Klebér Saarenpää, Ålborg; Mathias Florén, Norrköping - Tobias Linderoth, Stabaek; Håkan Mild, Göteborg - Magnus Svensson, Bröndby; Anders Svensson, Elfsborg; Rade Prica, Helsingborg (Martin Åslund, AIK 66) - Stefan Selakovic, Halmstad (Fredrik Berglund; Elfsborg 64).
Flera av spelarna var på den tiden ganska okända för oss.
Klicka här så kan du läsa referatet från matchen på Svenska Fotbollförbundets hemsida (vet inte hur länge det ligger kvar).
Klicka här så hittar du en artikel om alla Sveriges matcher i den här turneringen; King's Cup; som ju i slutändan vanns av Sverige efter oavgjort mot Kina (2-2) och Qatar (0-0) och slutligen final mot Kina igen (3-0).
Efter matchen blev det direkt taxi tillbaka till flygplatsen, trots lite strul med chauffören som inte riktigt förstod vart vi skulle. Det är noga med etiketten ibland. Vi klev in i taxin och sade "Don Muang international airport". Han hälsade oss välkomna med ett "sawadee khrap", varpå vi svarade med samma sak och först då började han förmodligen att lyssna. När han då förväntade sig att vi skulle berätta vart vi skulle försökte vi i stället berätta att vi hade sett fotbollsmatchen och frågade om han var intresserad av fotboll, men det verkade han inte förstå någonting av utan kliade sig i huvudet och såg väldigt konfunderad ut. Under tiden körde han planlöst omkring och vi undrade varför han inte hittade motorvägspåfarten. Så anropade han ledningscentralen och gav oss mikrofonen. Då lyckades han slutligen uppfatta ordet airport och så ordnade det sig och vi kom iväg. Denna gång kostade resan bara 240 baht (56 kr).
Väl på flygplatsen blev det dels lite hemsideuppdatering, dels TV-tittande på puben Brewhouse i form av matchen Chelsea-Manch Utd (1-1) samt drickande av diverse okända engelska importerade draught-öler. Matchen slutade strax före midnatt och då var det dags att gå och checka in.
. .
Sista biten av färden var lite märklig. När de skulle väcka upp oss efter några timmars obekväm sömn och servera frukost så visade det sig att belysningen inne i planet hade kapsejsat. Kaptenen skrattade lite desperat när han meddelade att vi skulle få "breakfast in the dark". Endast ett fåtal nödbelysningar och TV-skärmarna som visade färdrutten lyste upp planet. Dessutom var det säkert mörkt även ute i köket för de hade bryggt te och kaffe i samma kanna, så det smakade vedervärdigt!!!
Skönt att vara hemma igen … NOT!!! Kvällen innan hade vi runt 28 grader varmt och nu var det en minusgrad … huuu!!!
Tur att det inte var minus 21 som några dagar tidigare …
Tja, det var väl allt för den här gången … Tack till våra sponsorer Ulf Karlsson och Melker Ström för transporter och till alla er som läste och kommenterade/uppmuntrade via mail. Vi hörs igen samma tid nästa år!
Vid tangenterna: Ove Ström
Några bra sidor vi använde oss av under resan
Föregående sida (slutet på reseberättelse 2000)
Nästa sida (reseberättelse 2002)
Tidigare sida (början på reseberättelse 2000)
