Bilden ovan är tagen av okänd fotograf och visar Ho Chi Minhs mausoleum i Ha Noi. Själv ville ”Onkel Ho” bli kremerad och utströdd och inte bli föremål för någon slags dyrkan. Inte fick han som han ville, inte!
När vi kommit fram till Da Nang och passerat bagageutlämningen sist av alla och fått vårt bagage ordentligt kontrollerat (tänk om vi hade fått fel bagage, våjne, våjne) blev vi uppraggade av en tjej som suttit vid informationsdisken. Hon fixade fram en taxi och följde sedan av någon anledning med själv. Vi ville åka till busstationen och vi tänkte att hon kanske också skulle med någon buss. Vi skulle ju åka till den gamla kejserliga huvudstaden Hué och det var en resa på 105 km, så vi hade ju inte direkt tänkt oss att åka taxi dit, men vi blev övertalade av den rätt trevliga tjejen, som dessutom var bra på engelska. 40 dollar (340 kr) skulle det kosta och då skulle vi även bli guidade runt i Hué när vi kom fram och om vi ville åka tillbaka med samma bil skulle det visst bara kosta 15 dollar till. Sagt och gjort; men det där med att åka bil hela vägen tillbaka verkade onödigt, även om chaffisen kunde vänta till nästa morgon, som det verkade.
Bilturen var lite småbumpig p.g.a. de tämligen dåliga vägarna och hela tiden tutade chaffisen på alla bilar, cyklar och mopedister och allt som över huvud taget gick att tuta på. Värdinnan från flygplatsen hängde med hela vägen. Hennes roll i det hela blev vi inte riktigt kloka på. Chaffisens engelska var inte speciellt dålig så vi hade gjort oss förstådda ändå. Vi stannade till på några ställen och beundrade utsikten och tog några bilder och så. Vi stannade också till vid något som förmodligen var den gamla gränsstationen mellan Nord- och Sydvietnam, högt uppe på en klippa. Bitvis åkte vi på väldigt smala vägar uppe på bergssluttningarna ut mot havet, så det var lite pirrigt. Ibland var vägen erbarmerligt dålig med stora hål i vägbanan. Här och var syntes det dessutom att det hade varit stora ras och tjejen berättade att det hade varit en häftig översvämning för inte så länge sedan. Annars var det bitvis väldigt vackert och temperaturen var rätt så behaglig. Flygkaptenen hade sagt att det var 22 grader men det blev kanske några grader varmare mitt på dagen.
 |
 |
 |
Efter incheckningen lät vi chauffören köra oss till det gamla palatsområdet; Citadellet. Därefter kunde vi klara oss själva så vi betalade honom och lät honom sedan åka - han skulle ju köra tillbaka till Da Nang redan samma kväll! Citadellet och den där innanför liggande ”förbjudna staden” (det var tydligen populärt bland gamla asiatiska kejsare att ha en förbjuden stad) var mycket intressant att besöka, även om närvaron av såväl fransmän som amerikaner har gjort att mycket blivit förstört under krigen. Fransmännen var onödigt elaka och förstörde mycket under sin reträtt, medan de gemena jänkarna bombade mer direkt, så att säga. Detta gjorde att av många byggnader fanns det inte mer än grunden kvar.
Den vänstra bilden ovan föreställer själva ingången till Citadellet, sedd inifrån en stor samlingssal. Som västerlänning blev man rätt uttittad där inne och alla människor vi mötte, såväl äldre som ungdomar och barn, skulle absolut heja på oss med käcka ”hello”. Så vi var ju tvungna att ”helloa” tillbaka. På det hela taget var det ju rätt kul egentligen. Vi blev över huvud taget vänligt bemötta hela tiden i Vietnam.
För att komma in på själva palatsområdet fick vi betala hutlösa 55.000 dong (33 kr) i inträde, vilket kändes lite mycket när allt annat var så billigt. Där inne stötte vi samman med en skolklass småtjejer i tolv-trettonårsåldern. En av tjejerna, en liten söt och oblyg tjej, kom efter lite tvekan fram till oss och frågade på sin allra bästa skolengelska var vi kom ifrån (”where are you from?”) och om vi älskade Vietnam (”do you love Vietnam?”). Sedan skyndade hon tillbaka till kompisarna och så fnittrade hela bunten. Det var jättekul att de ens vågade sig på att försöka prata engelska! Lite senare kom hon fram igen och ville ha pengar (”give me money”), men då blev hon uppläxad av sina kamrater som tvingade tillbaka henne en gång till för att be om ursäkt (”sorry”) … och så fnittrade de igen. Därpå fick hon syn på en ensam amerikan och gick fram och frågade honom om han var gift. Trots att han svarade ja påpekade hon käckt: ”I am single!”. Mycket kul och charmig tjej! (Se bilden på henne här till vänster - klicka på den så blir den större).
Vi gick runt på området och i de små museiliknande husen i några timmar innan vi tog en promenad in mot staden. Hela tiden kom det folk och ville sälja vykort och annat krams till oss. Till slut köpte vi en bunt (10 för 1$) av en tjej bara för att bli av med henne. Vi hade i alla fall tänkt att skicka något enstaka kort från Vietnam.
Vi blev lite hungriga och hamnade på en sjaskig utomhussylta där vi dock fick en väldigt hyfsad nudelrätt för ynka 10.000 dong (6 kr). Två danska ”backpackers” kom in, tittade på matsedeln, kommenterade det hela som ”för dyrt” och gick! Man undrar hur liten reskassa de hade! Med tanke på att syltan bjöd på odiskade glas och sydostasiens vidrigaste toalett, så sade vi till oss själva att om vi överlever det här så överlever vi vad som helst … och det gjorde vi ju! Stället verkade också vara den lokala spelhålan, med storsatsande kortspelare vid bordet intill. Den lite sjabbigt kostymklädde "farsan" som ägde stället berättade att han kände några svenskar i Uppsala och Malmö och visade deras visitkort och var väldigt pratsam och trevlig.
Efter en dusch på hotellet gick vi ut på stan igen och tog några pilsner här och var; bl.a. på en restaurangbåt som var fruktansvärt dekorerad med blinkande julgransbelysning längs relingen. Blinkande lampor är något som är väldigt populärt överallt! Sedan gick vi vilse och stötte på ett internetställe så vi gick in och uppdaterade hemsidan. Slutligen lyckades vi bygga upp lite hunger igen och gick och åt på ett lite finare ställe, som ägdes av hotellet och därför fick vi 10 % rabatt. Vi åt lite halvdyrt så notan slutade på hela 90 kr! Trots ett nytt namn på maträtten visade det sig bli samma sesampanerade köttbitar som dagen innan för undertecknad. Hasses biff med citron var nästan också repris för honom.
Sedan blev det tidig hemgång och i säng redan före kl 23 eftersom vi skulle iväg med buss till Hoi An redan kl 8 morgonen efter. Taxichaffisen hade hotat med att bussresan skulle ta hela sex timmar, vilket vi tvivlade på. Till Hoi An, strax söder om Da Nang, är det ju bara 105 + 28 km. Häromdagen åkte vi ju 373 km på 8 timmar, vilket i och för sig var rätt uselt. Tyvärr visade det sig att han hade rätt! Bussen var dock bra mycket billigare än taxin, bara 3 dollar per skalle. Somn!
Därefter åkte vi en knapp halvtimme innan det blev ett lunchstopp på en timme i en liten håla som uppenbarligen var berömd för sina stenhuggerier och det kändes lite märkligt att vi skulle stanna just där. Det var ju inte riktigt läge att släpa med sig ett halvtons lejon eller Buddha av sten på bussen. Det fanns även mindre smycken, armband, halsband m.m. i alla de butiker som låg en efter en på bägge sidor av gatan. Dessutom sprang små påfrestande tanter omkring och försökte sälja halsband m.m. och man behövde inte ens pruta; de sänkte priserna undan för undan och det var inte ens speciellt dyrt från början. Men som de stenhårda (!) snåljåpar vi är köpte vi ingenting hur mycket de än försökte. Man blev smått förbannad på att de aldrig kan ta ett nej för ett nej! En av tanterna sålde små smycken i form av både ”man Buddha” och ”lady Buddha”! Visste inte ens att han var gift!
När vi väl kom iväg så var det inte mycket mer än ytterligare en halvtimmes körning så var vi framme i Hoi An. Då hade klockan redan passerat två och det hade tagit sex timmar för 13 mils körning - inte speciellt effektivt!
Vi blev avsläppta vid ett hotell som verkade lite väl flådigt och dessutom låg i stadens utkanter. Vi som inte ville stanna där blev fraktade vidare med en minibuss till ett annat hotell som såg lätt kinesinspirerat ut, hette Vinh Hung och kostade $15 natten. Rummet var mycket fräscht och sängarna var omgärdade av moskitnät. Mycket käckt! De såg ut som små bröllopssängar. I övrigt hade hotellet en öppen innergård med swimmingpool så vi tog ett omedelbart dopp och en avkopplande solstund med varsin pilsner.
. . . . .
Sedan var det dags att gå ut och kika på stan. Hela den lilla charmiga staden är som ett stort museum. Man köper ett biljetthäfte, för 60.000 dong (36 kr), som berättigar till diverse attraktioner.
Vi började med att besöka den berömda japanska träbron från tidigt 1600-tal som då delade staden i en japansk och en kinesisk del. (Se de tre bilderna här intill - den tredje, snett nedanför, är egenhändigt fotograferad - klicka på den så blir den större). Bron går, som synes, över ett litet vattendrag och fyller alltså även en funktion. Innanmätet, som en gång förmodligen var någon slags tullstation, inrymmer numera ett litet museum.
. . . . .
Inträdet berättigade även till besök i en av fyra tempelanläggningar (assembly halls), ett av fem museum (vi valde det arkeologiska) och ett av tre gamla bostadshus (vi valde det kinesiska, från 1700-talet) som fortfarande används som bostad! Där berättade en liten kinesisk tjej om husets historia. Hennes engelska var nog hyfsad, även om det hon sa lät mekaniskt inrepeterat, men hon kunde inte uttala bokstaven "s" och hon pratade med väldigt pipig röst så hon var lite svår att förstå. Dock var hon vänlig nog att bjuda oss på en kopp te. Trevligt!
Ute på gatan blev vi ”uppraggade” av en tjej som tog oss med till sin syfabrik där vi blev erbjudna att få i stort sett vad som helst uppsytt för en billig peng och levererade till vårt hotell morgonen efter. Tyvärr var vi inte så intresserade att köpa några finare kläder så där drog hon en nitlott.
. . . .
Efter lite uppfräschning på hotellet gick vi ut och åt. Sedan gick vi ner till floden (se bilden till vänster - egenhändigt fotograferad - klicka på den så blir den större). Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med den bilden!
Där letade vi oss fram till restaurant Du Port som vi hade läst om i DN. Det var alldeles förträffligt gott och dessutom otroligt billigt. Vi åt satay (fläskkött och jordnötssås) resp fisk. Bägge rätterna hade tillagats inlindade i stora blad och serverades också på detta vis. Hasses fisk var hel och orensad. Maten, samt pannkakor till efterrätt och två pilsner, kostade bara 88.000 dong (53 kr)! Rätt enerverande var dock den ”karaokebåt”, med levande musik i form av synth och sång, som låg parkerad precis intill. Därifrån fick vi höra all möjlig populärmusik mördas, till och med Roxette. Tack och lov åkte den ut på vattnet efter ett tag. Restaurantpersonalen log generat.
Kvällen blev ganska ung. Vi skulle ju upp tidigt morgonen efter, som vanligt.
Under Vietnamresan drack vi oss igenom det vietnamesiska ölsortimentet undan för undan. De mest kända sorterna heter Tiger Beer, Bia Ha Noi, Bivina, 333 och Saigon Beer. Dessutom finns licenstillverkad Heineken, Carlsberg, Tuborg och Foster’s.
. .
Steg upp redan halv sju! Vadå semester? Till frukost blev det te, baguette och omelett! Sedan for vi i vår förbeställda taxi till flygplatsen i Da Nang. 45 minuter tog färden och den kostade $10. Planet till Ha Noi (Hanoi) avgick kl 10:10. Vi slapp propellerplan den här gången. Det blev en gammal hederlig Airbus 320. En dryg timme senare, efter den gamla vanliga mackan (korv denna gång) och drickan, var vi framme. I Ha Noi var det ännu svalare. Vi tog en minibusstaxi till centrum för $3 per skalle. I den träffade vi en danska som var bosatt i Ha Noi. Hon rekommenderade hotell Hung Diep; helt OK för 18 dollar (153 kr) utan frukost; och gav oss dessutom några andra små tips. Sedan gav vi oss ut på stan. Blev tvungna att ta ut 1.250.000 dong i en bankomat eftersom banken inte ville växla in våra svenska pengar! Och de har vi hjälpt med biståndsprojekt och annat!! Och nu duger inte våra pengar!!! De uttagna pengarna lyckades vi bränna till sista dongen!
Vi tog en femtimmars promenad och hann se en hel del. Vi besökte den berömda enkolonnspagoden (bilden till vänster), den flytande pagodan i en sjö känd för sina sköldpaddor (bilden nedan - som är egenhändigt fotograferad - klicka på den så blir den större), litteraturens palats som grundades redan år 1070, gamla stan, tuppfäktning på gatan och Ho Chi Minhs mausoleum. Det sistnämnda var dock helgstängt, men var bara en rätt anskrämlig cementkoloss (se överst på sidan) och inte mycket att missa. Dessutom var det, som ovan nämnts, inget som Onkel Ho själv skulle ha uppskattat.
. . . . . . .
Efter att ha gått lite vilse (och hårdnackat fortsatt att tacka nej till alla jobbiga rickshawförare) hittade vi så småningom tillbaka till hotellet bara för att omgående gå ut och äta middag på en rolig och trevlig restaurant vid namn Le Cyclo, där man fick sitta och äta i stolar byggda av rickshaws (cykeltaxis) med hjul och allt. Så då fick vi till slut sitta i en sådan! De hade också en liten fin trädgård inomhus. Det var lite finare och lite dyrare än normalt där, men ack så gott. Glädjande nog behärskade de faktiskt den ädla konsten att göra goda Irish Coffees. De var så goda att vi t.o.m. gick tillbaka dit och tog en till efter att ha tagit en kort promenad och köpt några fler billiga t-shirts/pikétröjor. De vietnamesiska pikétröjorna var förresten av klart sämre kvalitet än de thailändska och året efter hade jag nog bara en kvar. De thailändska har alltid hållt i flera år trots regelbunden användning och tvättning.
Vädret i Hanoi? Klicka här!
. . . .
Eftersom flyget inte skulle gå förrän kl 12:00 trodde vi att vi skulle hinna ut en sväng på stan innan vi åkte, men så blev det nu inte. Vi hade funderat på att besöka Ho Chi Minhs mausoleum, men det visade sig vara helgdag nu igen, den sista dagen på nyårsfirandet. Den mycket söta och trevliga tjejen i receptionen fixade i stället en rejäl frukost åt oss för dyra pengar, men vi hade ju massor av dong kvar. Vi betalade hotellet ($18), en förbeställd bil till flygplatsen ($12) och frukosten ($6) i vietnamesisk valuta och det blev hela 504.000 dong (14.000 dong per $). Då hade vi kvar 122.500 dong och det skulle väl räcka till flygplatsskatten, trodde vi … Hej, vad vi bedrog oss! Vi blev tvungna att i en liten shop köpa två par, i och för sig snygga, ätpinnar i nysilver, eller vad det kan ha varit, betala ett överpris med VISA-kort och få en massa dong i växel.
Ett ord om chaffisen också; han såg ut som en kinesisk hallick med lång rock, röda skor, rakat huvud och sliskig skägg/mustaschdesign. Bilens klädsel matchade förresten honom perfekt; röd plysch. Han körde dock rätt bra den långa vägen till flyget.
Flygturen till Bangkok, nu med Thai Air igen, gick bra fast de bjöd på märklig mat; en hyfsat kötträtt, men en direkt läbbig sallad och nån konstig bakelse till kaffet.
Eftersom vi skulle vidare söderut, spenderade vi drygt två timmar på Bill Bentleys pub, på muggen och i vänthallen för den lilla bussen som tog oss ut på flygplattan. Flygresan till Trang tog en dryg timme och vi landade där vid 17-tiden. På denna resa snålade de in och gav oss bara ett glas juice eller en kopp kaffe.
Väl framme i Trang lät vi oss raggas upp och tog in på ett lyxhotell som var delvis byggt som en båt. Vi bodde i en annexbyggnad för bara 350 baht (77 kr), med TV och badrum (dock utan frukost). Middagen blev en utmärkt buffé med mat från tre länder (Thailand, Vietnam och Kina) i lyxmiljö med servitörer som fjäskade och drog ut och sköt in stolar och passade upp i tid och otid. Dessutom var det live-uppträdande av lokala sångerskor. Trevligt! Trots lyxen kostade det bara 190 baht (45 kr) per skalle för maten. Med några stora öl och varsin Irish Coffee efteråt steg det dock till 920 baht (202 kr) totalt. Irishen misslyckades de dock med. Hade de smörkräm i stället för grädde? Efter att ha kollat runt i hotellet och konstaterat att biljardborden var upptagna så hamnade vi i baren. 80 baht (18 kr) för en stor flaska Singha lät ju bra, men sedan lade de på 6 % skatt och 10 % serveringsavgift och det var ju lite fräckt. Serveringsavgift i en bar!? Sedan blev det promenad tillbaka till vår annexbyggnad via den märkliga ”landstigningsplattformen” à la Vikingterminalen. Efter lite whisky på rummet blev det go’natt!
Vid tangenterna: Ove Ström.
