Bilden ovan är tagen (av okänd fotograf) i Saigon och föreställer deras Notre Dame-katedral.
Så var det dags att dra iväg till Vietnam; en vit fläck på vår upptäcktskarta. Lite lustigt är att man måste betala flygplatsskatt när man lämnar landet! 500 baht (110 kr) vill de ha. Ofta har man ju inga pengar kvar när man skall hem. Vi hade dock det, eftersom vi ju inte skulle hem, utan skulle komma tillbaka. Flygresan gick smidigt men maten var inget vidare. Vi blev serverade en intetsägande kycklingrätt, en småläbbig sallad och en ännu läbbigare efterrätt. Man skulle kunna kalla den för kokos-aladåb. Genomskinlig, geléartad, kladdig. Yack! Planet avgick kl 11:15 och väl ombord kom undertecknad på att jag hade glömt att posta de få vykort som ändå skrevs. Nåja, de får väl komma fram en vecka senare, då.
Efter halvannan timmes flygfärd landade vi i Ho Chi Minh City, som alltså är det nya namnet på Saigon, eller Sai Gon som det egentligen hette tidigare. Flygplatsen var kaos. Man skulle fylla i tre olika lappar och lämna till tre olika personer innan man fick komma ut. Såväl pass som bagage skulle kontrolleras. Det fanns ingen bankomat utan bara ett växlingsställe, som dessutom inte tog VISA-kort! Ett berg av taxiförare kom emot oss och vi lät oss raggas upp av en som ville ha betalt i dollar. Han körde oss downtown till hotell Saigon Pink i den delen av staden som faktiskt fortfarande heter Sai Gon, för sju dollar (60 kr), vilket var rätt billigt för den långa sträckan. Då började man undra lite över valutasystemet. Vi hade tack och lov lite dollar kvar från förra årets resa, då det ju visade sig att det inte var några problem att växla in svenska pengar i Thailand. I Vietnam, däremot, visade det sig att dollar var det som gällde i stort sett överallt.
Hotellet var i och för sig rätt schysst, men låg mitt i slummen eller rättare sagt mitt i den lokala grönsaksmarknaden. Folk satt och sålde grönsaker och frukt mitt på gatan och det verkade nästan som de också bodde där eftersom de fanns där dygnet runt! Allt skräp slängdes bara rakt ut på gatan och det luktade för jävligt; typ Roskildefestivalen på söndag morgon, sista dagen. Tack och lov fungerade fönster och luftkonditionering så vi hade det rätt bra för 30 dollar natten, fast det var ju ett överpris visade det sig senare. Eftersom vi behövde pengar så betalade vi hotellet med VISA-kort och fick avrunda notan rejält uppåt. På så sätt fick vi ut knappt två miljoner vietnamesiska dong, så nu var man miljonär till slut! En miljon motsvarar drygt 600 kr. Den lite taskiga växlingskursen gjorde dock att hotellnotan slutade på runt 325 kr natten, vilket var klart överpris.
Vi kilade ut och kände lite på staden, som var rätt stökig och primitiv jämfört med Thailand. Blev smått ilskna över alla rickshawförare som aldrig tar ett nej för ett nej, utan hela tiden cyklar bredvid en och hoppas på att man skall tröttna på att gå och kanske hyra deras tjänster. Bytte vi sida på gatan så följde de efter och cyklade mot trafiken. Vände vi och gick tillbaka så följde de efter. Stannade vi och tittade på kartan skulle de fram och peka var vi befann oss. Gick vi in på ett fik och tog en pilsner så nog fan väntade de utanför på att vi skulle komma ut igen! Suck!
Vi tog en riktig långpromenad och tittade på de sevärdheter som finns. Såg den berömda ”Onkel Ho-statyn”, som föreställer den ofantligt älskade ex-ledaren Ho Chi Minh, dit halva stan går med hela familjen när det är helg. Såg också den Notre Dame-inspirerade katedralen (byggd 1900), samt stadshus och teater och diverse andra kända byggnader i mer eller mindre franskinspirerad barockstil, vilket inte riktigt passar in i gatubilden. Vad vi missade av intresse var väl egentligen bara den gamla amerikanska ambassaden som tydligen står kvar orörd, förfallen och övervuxen. Överallt kom det fram folk, mest unga pojkar och flickor, som sålde tuggummin, vykort, språkparlörer, Graham Greene-böcker (han skrev en som utspelar sig i Vietnam), bröd och fågelägg (!) eller helt enkelt tiggde pengar. Alla önskade hela tiden gott nytt år och förklarade att om man handlade något så skulle man bli lycklig! (På planet hade vi förresten läst om en man som för att bli riktigt lycklig hade blivit rekommenderad att köpa sex!!!). Man köper sig tydligen lycka även här. Det kändes lite lattjo med alla ”gott nytt år”-önskningar i den säkert trettiogradiga värmen.
Middagen intogs på en hyfsat fin restaurant där vi hamnade en våning upp som kvällens första gäster. Vi fick oss ett utmärkt skrovmål för en hyfsad peng. Här inträffade dock nästa olyckshändelse när undertecknad bet av en tand. Ändå hade jag varit hos Folktandvården veckan innan avresan för att kontrollera en tand som kändes lite konstig, men de hade inte hittat något speciellt. Så fick man gå med en vass tand i munnen i ett par veckor. Som tur var så fick jag inga obehag av det.
Vi shoppade lite i den lokala mataffären där man, precis som i Italien, fick kolor och karameller när växelpengarna inte räckte till. På kvällen satt vi sedan på rummet med en kasse pilsner framför TV:n och såg Liverpool-Leeds (3-1); ett mycket bra resultat för vårt favoritlag Manchester United.
När vi drack öl drack vi givetvis alla lokala sorter vi kunde hitta. De vi fann var Saigon Beer, Bia Há Nôi, Sông Hàn, Halida, Huda, Bivina, BGI, LaRue och 333, samt Tiger Beer, som väl är från Singapore?
Vädret i Ho Chi Minh City? Klicka här!
Här en länk till en sida som en engelsman (amerikan?) har lagt upp med en massa bilder från en resa i Vietnam. Han har gjort precis samma rutt som vi gjorde. Ta en titt där och se lite av vad vi såg och en hel del av vad vi missade. Klicka här!
Sedan var det dags att ge oss ut på stan och fixa dollar, som är den rådande valutan i Vietnam. Det var dock inte det lättaste, eftersom det var både söndag och nyårsfirande. Vietnameserna firar alltså även det kinesiska nyåret. Portieren beskrev vägen till en bankomat som skulle finnas ute på gatan och inte inne i själva banklokalen (vilket annars verkade vara standard). Efter att ha irrat runt lite innan vi hittade rätt konstaterade vi att en ny lag, som portieren uppenbarligen inte kände till, gjorde att man inte längre kunde få ut dollar i bankomaterna! Rickshawförarna stod som spön i backen runt omkring oss, men var inte till någon hjälp och vi hade ju i alla fall inga pengar att hyra dem för! Efter att ha slunkit in på ett lyxhotell för att fråga om man kunde få växla där, blev vi dirigerade till ett söndagsöppet växlingsställe i en souvenirbutik en bit bort. Så fick vi då äntligen tag på dollar.
Efter en pilsner (en dyr sådan på en ”fin” restaurant), där vi pratade med en vietnamesisk kille som bodde i USA men var hemma på besök, tog vi en taxi och åkte bort till Cholon, som är stadens Chinatown. Där gick vi runt och tittade lite. Vi såg gatuteater i form av två unga killar som dansade/balanserade på tunna pelare en bit ovanför marken, utklädda till en drake. Vi var också inne i två tempel, som var mycket rörigare och kändes mindre heliga än de thailändska. En massa kommers verkade pågå där inne och barn och djur sprang omkring bland de som bad. Rökelse var verkligen något de gillade där inne! (Se den egenhändigt tagna bilden - klicka på den så blir den större). De spettekaksliknande girlangerna som hänger uppe i taket är rökelse !!! Och alla brinner !!!
Sedan var det dags för lite lunch. Vi konstaterade ganska snabbt att restauranterna inte var mycket mer än ett hål i väggen och att vi ingenstans såg skyltar på vare sig engelska eller franska så det fick bli lite lotteri då. Vi slank in på ett ställe där en motorcykel just släppte av en hyfsat fräsch tjej som vinkade till oss att vi skulle komma dit. Sagt och gjort! Därefter hade vi en mycket märklig lunchupplevelse. Stället verkade drivas av en kinesisk madame med fyra bystfagra, giftasvuxna döttrar. De lassade fram öl och någon mysko frukt som utanpå inte såg bekant alls, men innanför såg ut som jättestora grapefruktklyftor. Det visade sig vara pomelo. De var söta och man doppade dem i en blandning av salt och chilipulver eller något liknande. Intressant mix! Ingen av damerna kunde något känt västerländskt språk men de slog sig ner och pratade och fnittrade och satt sedan kvar och kladdade på oss under hela lunchen och bitvis även matade oss! Maten beställde vi genom att helt sonika peka i matsedeln och hoppas på det bästa. Vi hade med en resehandbok där några få ord stod med så att vi visste att vi i alla fall skulle få fläskkött. Den dotter som hamnade bredvid undertecknad tyckte det var kul att titta i handboken och pekade och ville att jag skulle uttala orden som stod där. Hela tiden klappade hon mig på knäet för att väcka min uppmärksamhet. Hon var rätt söt och trevlig och lite annorlunda än de andra. Hennes pappa var helt uppenbart indier, så hon hade ett lite eget utseende. När vi ätit upp den alldeles utmärkta maten kom kockan/morsan själv ut och satte sig bredvid oss. Vi förstod aldrig riktigt vad hon ville. Förmodligen ville hon gifta bort döttrarna med oss för hon visade på alla sätt att vi skulle ta och klämma lite på flickorna och känna efter på varorna! Hon var till och med själv framme och tafsade på Hasse och tog ett riktigt skamgrepp om man säger så … och så fnittrade allihopa …
På det hela taget var det ganska trevligt, men när notan kom in höll de på och kladdade och justerade den fram och tillbaka så att det blev mycket dyrare än den var från början. Fast vi hade ju råd ändå, även om den blev högre än kvällen innan, utan att riktigt förtjäna det. När de sedan började plocka fram små kuvert som de förmodligen ville att vi skulle ge dricks åt tjejerna i, tyckte vi det blev lite jobbigt. Eftersom det ju uppenbarligen var en familjerestaurant så gick väl alla pengar till familjen ändå så vi låtsades inte förstå utan drog oss så sakteliga iväg. De kramades och pussades när vi gick så de verkade inte stötta på något sätt i alla fall. Tvärtom ville de ju att vi skulle komma tillbaka på kvällen, men det ingick inte i våra planer …
Vi hade ursprungligen tänkt oss någon form av flodtur men det blev i stället en promenad hela vägen tillbaka till hotellet, någon kilometer. Hela tiden alla dessa rickshawnissar … Tog en öl på ytterligare en kinessylta och de tog bara 10.000 dong (6 kr). Gjorde även lite klädesinköp direkt på trottoaren; några billiga t-shirts (en dollar styck - drygt åtta kr!) och pikétröjor (en och en halv dollar). Otroligt! Hasse har otroligt nog nu gått över till storlek XXL !!! Då kan ni förstå att vietnameserna är små …
Sedan blev det ett storköp i den lokala affären inför kvällens fotbollsstittande på TV och morgondagens åttatimmars bussresa; floder av öl, vatten, chips, kakor och choklad - hela kostcirkeln - för en smärre förmögenhet på 105.000 dong (63 kr). Framför TV-matcherna; Parma-Inter 1-1 och Wimbledon-Everton 0-0 i paus (orkade bara med en halvlek); prövade vi på lite lustiga och exotiska snacks; söta och salta ”majspopcorn” och ”lök-barbecue-ribs”. Delicious! Varning dock för de vietnamesiska chokladkakorna!!!
Vi var inte speciellt sociala under resan men under lunchstoppet (då vi enbart intog varsin Tiger Beer) pratade vi i alla fall lite med det vietnamesiska paret som satt på raden framför oss. Åtminstone killen var bosatt i USA och var hemma och hälsade på släkten och turistade en gång per år. Det verkar visst vanligt att man kommer hem ofta om man har flyttat ifrån.
Vad finns att säga om Nha Trang? Inte så mycket. Vi kom fram vid halvsextiden på kvällen och då hade det hunnit bli mörkt så vi såg ju inte speciellt mycket. Ändhållplatsen var ett hotell som ägdes av bussbolaget så det var ju bara att checka in; ett rum med dusch och fläkt för 10 dollar inkl frukost. Helt OK. Vi gick omedelbart ut på stan för att få i oss lite riktig mat. Vi tog en restaurant i mängden nere vid strandpromenaden med utsikt över det mörka havet. Det var bara de stora vågorna som slog över stranden som syntes. Måltiden var, som oftast, en märklig historia. Soppan vi beställde som förrätt kom in samtidigt som huvudrätten och det var dessutom så pass mycket och mättande att det hade räckt med det. Undertecknad fick in ”bitter melon soup” och det var buljong med någon slags skumma skivor som såg ut som en blandning av gurka och kiwi och som mycket riktigt var beska. Dessutom var det små köttbitar som verkade innehålla små ben, kanske någon form av fågel. Hasses soppa innehöll räkor och kål. Till huvudrätten fick vi äggris och små skålar med soja och den berömda jästa fisksåsen som heter ”nuoc mam”. Undertecknad lyckades beställa sesambeströdda köttbitar som grillades vid bordet. Mycket spektakulärt! Tyvärr hann maten svalna innan den rejäla soppskålen var avverkad. Vi lyckades också f.f.g. få ölet Saigon när vi beställde Saigon! Det lyckades vi inte ens med i självaste Saigon!
Efter att ha vandrat fram och tillbaka på strandpromenaden och blivit erbjuden att köpa både ”det ena och det andra” (i valfri ålder dessutom) tyckte vi det var dags för den första Irish Coffeen sedan Patong. Vi halkade in på en bar som hade schysst musik i högtalarna. Efter att ha fått förklara för ett par servitörer vad vi ville ha gjorde de ett tappert försök. Vi såg ingen Jameson på hyllorna men den innehöll i alla fall både whisky, kaffe och grädde. De ville peta i lite Bailey’s också men där hann vi stoppa dem! Den frusna grädden kylde snabbt ner kaffet och bildade små klumpar, men nåja, de försökte ju i alla fall … och det kostade inte mer än de 50.000 dong (30 kr) som de tog för vanliga drinkar. En liten trevlig tjej bakom disken kunde lite engelska och frågade var vi kom ifrån och så, så vi hade det ganska trevligt. En ny öl hann vi pröva på också; BGI.
Efter en liten promenad blev vi törstiga igen och tog en Heineken för 11.000 dong (7 kr) på en mycket märklig, mörklagd uteservering med trädgård, tror vi. Klockan var då närmare 23 och de skulle väl just till att bomma. Det blev en Tiger Beer i hotellreceptionen tillsammans med nattreceptionissan som satte sig ner tillsammans med oss och käkade melonkärnor (!) i en rackarns fart och spottade skal till höger och vänster. Vi tog det lite lugnt eftersom vi skulle med ett plan som inte skulle gå förrän kl 10:10 trodde vi, men efter att ha dubbelcheckat visade det sig att Hasse hade läst fel och att det gick redan kl 08:15, så det blev bara sex timmars sömn den natten.
Vid tangenterna: Ove Ström.
