Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Grenverk

Relaterade lšnkar: Kommentar | En bild

Det står ett träd utanför mitt fönster. Det är en gammal och knotig ek. En gång sträckte det sina mäktiga grenar upp mot skyn så att den nästan snuddade vid molnen, men nu vid ålderns rand drar den ihop sina skrumpna leder. Trädets stam är full av visdom, barken är tjock av erfarenhet, det har sett världen förändras runtomkring, generationer av människor födas och dö, men själv har den alltid stått kvar på samma ställe. Orubblig och stolt. Dess dagar börjar nu gå mot sitt slut, men ändå kommer den vara kvar här långt efter att jag försvunnit.
När jag var liten brukade jag leka i det gröna gräset under trädet, den tjocka stammen och de vida grenarna gav en känsla av trygghet i en egen värld. Ibland kunde jag sitta i timmar och bara titta upp i det komplicerade lövverket med min favoritmjukiskanin bredvid mig. Andra dagar klängde jag omkring bland grenarna och lekte Tarzan med mina kompisar. Jag fick jämt vara Tarzan för jag kunde klättra högst. Men det var bara för att trädet tyckte om mig, det ville att jag skulle klättra, så därför fanns det jämt grenar där det passade mina fötter. Men försökte någon klättra efter så drog trädet tillbaka sin välvilja och det blev omöjligt att hitta fotfäste som förde förföljaren på rätt väg. Så Tarzan lyckades jämt fly undan och det goda vann.
Trädet tappade sina löv och fick nya flera gånger om, jag blev äldre, men fortfarande kunde jag sitta i timmar under det och filosofera. Det hade blivit som en gammal kär vän, som alltid stod där och fanns till hands när jag behövde lugna ner mig. Genom sitt susande återgav det sin egen livserfarenheter till mig, jag lärde mig allt det som var viktigt i livet, lärde mig att inse vad som var värt att ta vara på. Mitt sinne åldrades och var snart lika gammalt och vist som trädets, men min kropp var fortfarande ung och sprallig.
Trädet har alltid funnits där och stått utanför mitt fönster.

Det hörs en lätt knackning på dörren och mamma kommer in i rummet. Allt annat är tyst i huset, det är bara hennes lätt knarrande steg som hörs.
- Det är dags nu, säger hon lågt. Hon tar tag i handtagen och kör iväg mig. Det bultar och trycker som om något vill ut innanför tinningen, det växer. Det är inte långt kvar nu. jag vänder på huvudet med en kraftansträngning för att fånga en sista glimt av trädet. Är det något som jag kommer att sakna i detta jordelivet så är det det. Trädet som gjort så att min korta tid här ändå har varit innehållsrikt som ett helt liv.
Så faller dörren igen bakom oss. Det kan ta kortare tid, eller längre innan jag försvinner helt, men jag kommer aldrig att komma tillbaka.