Mitt projektarbete: Att skriva och läsa noveller

Innehållsförteckning

Sammanfattning
1. Inledning
2. Syfte och frågeställning
3. Metod och arbetsgång
4. Resultat

4.1. Andras skrivande
4.1.1. Kort om Tage Danielsson
4.1.2. Om "Sagor för barn över 18 år"
4.1.3. Ung i Europa - Lilla Augustpriset 2000
4.1.4. Novellerna
4.1.5. Om Isabella Hedlund
4.1.6. Om "Odödlighetens Land"
4.2. Mitt skrivande
4.2.1 Sagan om de två Tornen
4.2.2. Kommentar till "Sagan om de två Tornen"
4.2.3. Grenverk
4.2.4. Kommentar till "Grenvek"
4.2.5. Killar kramas inte
4.2.6. Kommentar till "Killar kramas inte"
4.3. Fakta om novellskrivande
5. Diskussion
6. Avslutning
Litteraturförteckning
Bilagor
1. Bilaga till "Killar kramas inte"
2. Bilaga till "Grenverk"
3. Odödlighetens land
Sammanfattning

Vad är det som kännetecknar en bra novell?
Detta och mycket annat har jag försökt ta reda på genom att läsa några olika noveller, av både kända författare och helt okända, genom att skriva ett antal själv och genom att ha läst lite allmänna skrivråd för novellförfattare.
Av att ha studerat ovanstående material har jag kommit fram till att näst intill vem som helst kan skriva en bra novell, bara man har en bra historia att berätta och kan behärska språket på ett tillfredsställande sätt. Bara man inte hakar upp sig för mycket på de skrivregler som finns, för de bara får en att tappa lusten att skriva, för allt verkar så inrutat.
Att skriva novell är en väldigt bred konstform, den ger utrymme för nästan vad som helst, och i gengäld kan nästan vem som helst utnyttja den. Skriva är bland det roligaste som finns, det är något som alla borde göra mer.

1. Inledning

Vad är det som gör att en novell blir bra?
Ända sedan jag var liten har jag älskat att hitta på berättelser. Sedan när jag blivit äldre har jag även börjat att skriva egna noveller och läsa mycket böcker. Men vad jag aldrig tänkt på var hur man bygger upp en novell. För det måste väl finnas några regler för att det ska bli bra? Det har gått naturligt för mig, jag har fått ihop mina noveller i alla fall. Men genom att lära sig vad man bör tänka på så kan det ju bara bli bättre.
Det finns många duktiga novellförfattare i världen. Men vad är det som skiljer en etablerad författare från en som bara skriver på sin fritid för att det är kul? Vad i sin tur skiljer den som skriver ofta för att det är kul från den som nästan aldrig skriver, men som ibland klottrar ner något när andan faller på?
Detta ska jag försöka ta reda på i denna rapport, och kanske kommer även fler frågor att bli besvarade.

2. Syfte och frågeställning

Med detta arbete vill jag försöka få fram om det finns något särskilt att tänka på när man skriver en novell. Om det finns någon röd tråd som går genom olika novellförfattares skrivande. Är det någon stor skillnad mellan en etablerad författares sätt att skriva och en oetablerad? Kan jag, genom att läsa andras noveller och se på det som jag kommit fram till, själv lära mig något som kan hjälpa mig att förbättra och utveckla mitt eget skrivande?
Varför jag valde detta ämnet, var för att vara riktigt ärligt, av lättja. För jag vet att jag kan skriva, och det är ju mycket lättare att utveckla något som man redan kan än att lära sig något helt nytt. Men jag valde det också för att det är intressant att läsa vad andra har skrivit och försöka analysera det, även om det är svårt.

3. Metod och arbetsgång

Från början var det meningen att jag skulle läsa noveller och själv skriva parallellt med detta. Men det blir aldrig som man har tänkt sig. Istället började jag med att skriva den första novellen ganska tidigt, men sen blev det stopp. Jag gjorde ingenting istället.
Efter ett tag kom jag igång med att skriva noveller igen, men med själva teorin hade jag inte börjat än. Skrivande blev på detta sätt utbrett över en ganska lång period när jag skrev när jag kände för det, och tänkte att resten hinner jag med sen, det är lång tid kvar.
Så småningom kom i alla falla läsandet igång. Det var nu meningen att jag skulle läsa tre novellsamlingar och därifrån välja ut några noveller som jag tyckte särskilt bra om och jobba vidare med dem. Detta gick enligt planerna ett tag, tills jag kom på den briljanta idén att ta min systers novell som hon precis skrivit och ersätta den med en av novellsamlingarna. På detta sätt kunde jag spara tiden att läsa en hel bok och istället ägna mer tid åt skrivandet.
När det plötsligt var två veckor kvar insåg jag att tiden började bli knapp och att det var rikligt bråttom. Detta följdes så klart av handlingsförlamning. Men efter några dagar kom jag åter i gång och försökte nu få mig att skriva lite varje dag åtminstone. Detta gick faktiskt hyfsat bra, fastän det mestadels blev skrivet ganska lite varje dag. Och nu sitter jag här som vanligt, när det bara är några dagar kvar, och har alldeles för mycket att göra. Men det löser sig säkert, jag har ju i alla fall skrivit klart novellerna i tid.
För denna sortens arbeten så behöver man ju egentligen inte så många källor. Jag har ju i stort sett bara läst de novellsamlingar jag behövde läsa och lite allmänna skrivråd. Det man behöver använda mest är sitt eget huvud och sitt sunda förnuft.

4. Resultat

4.1. Andras skrivande

Till det här arbetet har jag läst ett antal noveller och försökt att analysera dem. Här följer lite kort om författarna tillsammans med en kommentar till vad de har skrivit.

4.1.1. Kort om Tage Danielsson

Tage Danielsson föddes i Linköping år 1928. Som 27-åring började han arbeta på Sveriges Radio och efter det har han åstadkommit otroligt mycket i det svenska kulturlivet. Bland annat har han regisserat en rad olika filmer som "Släpp fångarne loss" och "Picassos äventyr" och, tillsammans med kollegan Hasse Alfredson producerat flera olika revyer. Till exempel "Lådan", "Gröna Hund" och "Svea Hund". Detta gjorde honom ordentligt etablerad i kulturlivet på 60-talet.
Sin litterära debut gjorde Tage 1963 med boken "Tage Danielssons Bok" och efter det har han givit ut en rad andra böcker som, liksom hans filmer och revyer, kännetecknas av humor och samhällskritik. Boken "Sagor för barn över 18 år" som denna text kommer att behandla, utkom år 1964 och är en samling av noveller, eller moderna sagor.
Tage var en konstnär med språket, jag vet ej om vi sett någon som kunde behandla det svenska språket på ett liknande sätt i Sveriges hela historia. Han kunde verkligen konsten att uttrycka sig både skriftligt och muntligt. Men tyvärr gick han bort i cancer 1985, endast 57 år gammal. En stor förlust för kulturen i vårt land, fast han hann ändå tillföra mycket innan det var för sent.

.1.2. Om "Sagor för barn över 18 år"

Utmärkande för denna novellsamling är att näst intill alla novellerna är mycket korta, författaren använder inte ett ord mer än vad som behövs. Det är nästan som om han själv har drabbats av ordransoneringen som novellen "Sagan om den stora ordransoneringen" handlar om. Där Gud blir trött på att människorna pratar för mycket, och därför ransonerar orden, så att det ska bli lite tystare. Fast det är inget dåligt att de är så korta, det är faktiskt bara ett plus. Det får dem att se väldigt proffsiga och välgjorda ut.
Alla sagorna är totalt olika, de behandlar helt olika ämnen. Allt från "Sagan om den fule Manfred" som är en modern Askungesaga "Han (Manfred) bodde hos sin styvmor tillsammans med sina elaka styvbröder", till "Busschauffören som tänkte att va fan" som handlar om busschauffören Hugo Berglund som får för sig att ta sin buss och åka till Paris istället för att köra sin vanliga runda.
Alla sagorna är skrivna med humor, Tage får in humorn i dem alla väldigt smidigt. Till exempel i "Sagan om Nicke och Jonne" som är en politisk satir i Kalla krigets anda. Nicke och Jonne är presidenter i Sovjet respektive USA och de är även bästa vänner. De flyttar från Jorden, som nu börjat bli ganska överbefolkad, till Mars. Där säger de detta, som är ganska kul med tanke på de då rådande politiska ställningarna. "- Kom Lady Bird så går vi och förökar oss och uppfyller Mars! – Åja, sakta i backarna, säger Nicke. Kom nu Nina, vi måste tänka på maktbalansen."
Sagorna är oftast inte särskilt djupa psykologiskt, men de har alla något att säga. De är nästan pedantiskt exakta och fruktansvärt bra och välskrivna.

4.1.3 Ung I Europa - Lilla Augustpriset 2000

Lilla Augustpriset är en tävling för skrivsugna ungdomar som funnits i Sverige sedan 1994. Den riktar sig till ungdomar mellan 16 och 20 år. För att delta ska man skriva en novell, essä, diktsamling eller annat. Vinnaren vinner 10 000 kr, plus att vinnaren och några av de hedersutnämnda verken publiceras i en pocketbok.
År 2000, då jag själv deltog utan större framgång, blev resultatet av tävlingen boken "Ung i Europa". När jag läste denna samling fastande jag för novellerna "Berättelsen om Benjamin", skriven av Maria Katerine Larsson, 19 år och "Ingen fara alls" av Moa-Lina Croall, 18 år. Ingen av dess noveller vann, de fick "bara" hedersutnämnelser, men de tilltalade mig mest.

4.1.4 Novellerna

Dessa två noveller är lika, men ändå väldigt olika. De är båda skrivna av amatörer, men det märks inte, det kunde lika gärna vara etablerade författare som skrivit dem.
"Berättelsen om Benjamin" handlar om Benjamin och Maria. De lever helt skilda liv, men de går på samma skola. Maria iakttar Benjamin och upptäcker snart att de är lika, att de passar ihop. Så småningom växer en skör vänskap fram mellan de två sargade själarna. Benjamins pappa har nyss dött och han bär omkring på sorg som tynger och skaver på hans själ tills bara ilskan finns kvar, "vredens förtvivlade vanmakt lyser som en gloria runt hans kropp". Maria styrs av tvångstankar och av sin Syster Beskyddaren. Hon utkämpar ständigt ett krig i sin tanke mot och med sig själv. "I huvudet hennes är det alldeles tomt av tankar som tar för stor plats.
Dessa två personer skildras med värme och med ett språk som fastnar som en tagg i själen. Författaren hoppar mellan första och tredje person på ett mycket effektivt sätt, utan att det för den delen blir förvirrande. Novellen är kanske aningen lång, men det tycker inte jag gör något.
"Ingen fara alls" äger rum under bara några timmar i ett ungt pars liv, till- skillnad från "Berättelsen om Benjamin" som utspelar sig under nästan ett halvår. Det unga paret har nyss flyttat ihop, de ska snart få sitt första barn och vet nu inte rikligt hur de ska handskas med varken livet, varandra eller det kommande barnet. Noveller är som ett lugnt kaos någonstans i mellanlandet mellan dröm och medvetande, mellan tanke och verklighet. Författaren har fått grepp om ett mycket effektivt upprepande, när samma sak händer i slutet och i början av novellen, fast tvärtom. "Jag vet att du nästan hela tiden känner dig som rälsen som blev kvar sedan tåget gått, att du känner dig som en tidsinställd bomb, att du har klockor överallt för att inte lossna ur tillvaron," säger killen till tjejen i början av novellen. I slutet utspelar sig nästan samma sak, tjejen säger det här till killen: "Jag vet att du nästan hela tiden känner dig som tåget som alltid lämnar räls kvar, att du har klockor överallt för att du inte ska missa, komma för sent till livet, komma när allt redan har börjat, bli efter...”
Denna novell är mer kort och koncis, men den berör ändå på djupet. Skrivandet i den är lite som att skriva om saker utan att nämna dem, men det sker inte på något förvirrande sätt. Man bara får lite hjärngymnastik och när man kommit till slutet så har det mesta klarats upp. Båda novellerna är psykologiska och väldigt verklighetstrogna. Det är två skilda sätt att skriva på, men båda fungerar lika bra. Det skulle inte förvåna mig om båda dessa skribenter gör sig karriär inom skrivandet.

4.1.5. Om Isabella Hedlund

Isabella Hedlund är min syster, hon är 15 år och går nu sitt sista år på Särlaskolans högstadium. Hon är född och uppvuxen i Borås. Det som är hennes stora talang här i världen är att rita11, men hon är också duktig på att spela fiol och elbas. I vanliga fall brukar inte hon skriva så mycket, det är jag som får stå för skrivandet i familjen och hon som läser det jag skriver. Fast hon kan skriva lite då och då och det hon skriver brukar bli bra.
För ett litet tag sedan skrev hon en novell vid namn "Odödlighetens Land". Den blev väldigt bra och det är den som detta kommer att handla om.

4.1.6. Om "Odödlighetens Land"

Med bidragen från Lilla Augustpriset så gick det ju knappt att se att det var en oetablerad författare som hade skrivit novellerna, men med denna syns det att författaren inte är etablerad. Ändå skulle jag inte heller gissa på att det var någon som inte brukar skriva som skrivit den.
Den utspelar sig någonstans i drömmen, någonstans som inte finns. Men ändå är det verklighet och det finns. Huvudpersonen är Isilnen, som i ett mellanting mellan verklighet och dröm får komma till Tolkiens Midgård och följa med alverna till de odödligas land, Valinor.
Språket är enkelt, men väldigt effektivt och vackert. Hela novellen är uppbyggd av korta meningar, som ökar känslan av att det är något drömskt och overkligt med den. "Allting blir mörkt. Tiden står stilla, ingenting händer. Det är bara mörkt, mörkare än svarta natten."
Men den är inte perfekt rakt igenom. Jag gillar inte slutet, för där försvinner lite av den drömska känslan, men den håller sitt mystiska drag rätt igenom. Ett annat minus är också att det utspelar sig i en värld som någon annan kommit på. Även om författaren tolkar den på sitt egna sätt. Det är ju väldigt roligt att läsa för en som känner till Valinor, Galadriel och allt annat som Tolkien skrev, men har man inte läst det så kanske man inte kan få det där extra djupet i novellen.
Jag håller med Isabellas svensklärare, Berit Johansson, som bedömde novellen så här: "Ett konstverk, som ett klassiskt musikstycke målat med ord i skön poesi." Språket är verkligen målande, man vet precis hur det känns att var ombord på båten. Kanske är det så att Isabella innerst inne är en konstnär som ska måla, så därför målar också hon med sina ord.

4.2. Mitt skrivande

Tre noveller har jag skrivit. Här kommer jag att presentera dem tillsammans med en kommentar och lite bakgrundshistoria till varje novell.

4.2.1. Sagan om de två Tornen

Läs den här

4.2.2. Kommentar till "Sagan om de två Tornen"

För länge sedan hörde jag att filmen Sagan om de två Tornen (The Two Towers) inte skulle heta det den idag heter, bara för att det för tankarna till World Trade Center-olyckan. Då tänkte jag inte så mycket på det, förutom att det var otroligt dumt. Men sedan när konflikten mellan USA och Irak har blivit mer och mer aktuell och USA:s desperata jakt på terrorister gått vidare har jag retat mig mer och mer på USA:s handlingar.
Efter ett tag märkte jag att Sagan om de två Tornen och World Trade Center faktiskt hade mycket gemensamt. Egenskapen av att vara torn och viljan att dominera, till exempel. Detta tillsammans med att jag blev mer och mer irriterad på USA gjorde att denna novell sakta men säkert växte fram.
Det är den första politiska och samhällskritiska novell jag skrivit. Den är en parodi på det amerikanska sättet att sköta sin utrikespolitik, och ihopkopplat och sammansvetsat med en saga som även den har betytt mycket i världen, men på den litterära scenen. Men eftersom den, liksom "Odödlighetens land", ger reflektioner till Tolkiens verk, så kan det nog vara svårt att få en djupare dimension i den om man inte känner till historien som där berättas. Men å andra sidan så kanske man kan hitta andra saker i den även om man inte känner till historien. Fast jag tror att jag har klarat det ganska bra, att man förstår utan att ha läst böckerna, det är i alla fall mitt mål. Men att förstå den utan att känna till USA och 11 september-olyckan är nog svårare. Men å andra sidan så har väl knappt någon levande varelse här på jorden som är läskunnig lyckats undgå den.
När jag skrev den här så tänkte jag mig den nästan som en saga vid lägerelden, och därför ska språket inte vara för komplicerat. Om jag har lyckats med detta är väldigt svårt för mig att avgöra, det är alltid svårt att analysera sina egna verk om det inte gått över ett år från skrivtillfället, tycker jag. Från början ville jag ha den ännu mera som talspråk än vad den nu är, men jag kom fram till att det inte var så bra, för då skulle det bara se slarvigt ut.
Tyvärr blev den en aning lång, men jag kunde inte finna något ställe att kapa av den på. Alla stycken behövs. Kanske att jag skulle kunna göra det om ett halvår eller så, men det är alldeles för nära skrivtillfället nu. Allting skrivet går alltid att förbättra.

4.2.3. Grenverk

Läs den här

4.2.4. Kommentar till "Grenverk"

Träd är något i vår värld som är väldigt vackert och väldigt underskattat. Anledningen till att jag skrev denna novell var helt enkelt att jag ville skriva något om ett träd. Ett vackert, stort och mäktigt träd.
På sätt och vis är även denna novell nyskapande, eftersom jag aldrig tidigare har lyckats skriva något som är så kort och som ändå går ihop. Det har även kommit in mer handling än bara trädet i den, det finns en handling och det blir med ens någon mening med den.
Detta är en novell där man ska tänka själv, man får själv skaffa sig en uppfattning om vad som egentligen sker med flickan. Jag vet vad jag har tänkt mig händer, men det är inte mer rätt än vad läsaren tror. Det ska vara så att man inte vet om flickan är gammal eller inte förrän precis i slutet .
När jag skrev novellen försökte jag få språket att bli vackert och målande, så att man verkligen känner vad trädet betyder för flickan, att man känner vilket underbart träd det är. Men också att man känner vemodet och flickans sorg över att behöva lämna sitt älskade träd, för att aldrig återvända.
Som en förstärkelse av denna novell bad jag min tidigare nämna syster att rita ett träd utifrån min text. Det enda hon hade att gå på var novellen och, mot slutet, några hänvisningar från mig (att trädet skulle vara lövlöst). Så med tanke på teckningen som blev, som jag tycker passar perfekt till det jag såg för min inre syn, så antar jag att jag har lyckats beskriva det hela riktigt bra.

4.2.5. Killar Kramas Inte

Läs den här

4.2.6. Kommentar till "Killar Kramas Inte"

Detta är nog den av novellerna som betyder mest för mig. Det var liksom viktigt att den blev skriven.
Jag tar här upp en gammal tråd och skriver på ett sätt som jag gillade för några år sedan. Ett slags "gå som katten kring het gröt-skrivande". Det vill säga att centrala ord som egennamn och i det här fallet homosexualitet är strängt förbjudna. Den är även på sätt och vis verklighetsbaserad då den bygger på en del bilder jag sett och några verkliga händelser jag tolkat på mitt eget sätt.
Denna novell är, liksom "Sagan om de två Tornen", ett inlägg i en debatt, men kanske inte direkt politisk, utan mer att alla ska få vara som de är, vad de än sysslar med och oberoende av att allmänheten inte gillar det. I Hollywood borde man inte var så rädd för alla som sticker ut.
Idén till denna fick jag av att en tredjedelskusin till mig sa, när vi tittade på en film där det såg ut som om två killar skulle kramas:
- Kramas då! Nej, jag glömde, killar kramas ju inte. De kramades inte heller i filmen, men jag fick direkt en novellidé.
När jag tänker på den här novellen känner jag ett sting i hjärtat av sorg för de två berörda killarna och att de måste leva i sitt "osynliga fängelse" men också en ömhet för dem. Med språket i novellen vill jag att båda dessa känslor ska gå fram till läsaren. Att novellen ska ge ett lugn, för att man ska veta att de jämt har varandra, men ett vemod för att man också vet att de kanske aldrig kan leva som de vill.
När jag har fått kritik för den här novellen har det oftast varit att det inte är bra att jag har kändisar som huvudpersoner, för att är overkligt. Men jag tycket att det var helt naturligt att skriva om dem som kändisar, antagligen för att de riktiga personerna, som det bygger på, är kändisar. Men även, i motsats till kritiken, så tycker jag att det blir mer verkligt så. Men den verkligheten beror väl helt på vilken bakgrund man har.
Som jag nämnde innan är det fruktansvärt svårt att ge sig själv kritik och särskilt när det är en novell som betyder mycket för en själv och det var nyss som man skrev den. Men som en bra måttstock för att se om det man skrivit är hyfsat bra är att när man läser igenom det sedan ska man känna att "detta är en berättelse jag skulle vilja läsa!" eller "den här författaren vill jag läsa mer av!". Kan man tänka det, så är det med all sannolikhet ganska lyckat. Jag känner att det kan jag göra med alla de tre noveller jag skrivit här, och jag hoppas att ni som verkligen läser dem kan känna på samma sätt.

4.3. Fakta om novellskrivande

Att skriva noveller är en väldigt fri konst. Fast som med allting annat så finns det såklart en del saker som man bör tänka på.
En av dessa saker är längden. En novell kan vara allt från en halv sida till uppåt 50 sidor (fast det är ovanligt). Det finns egentligen inget bestämt mått på hur lång novellen ska vara, bara den inte blir för lång så att den blir en roman. Jag skulle rekommendera något mellan en halv och tre sidor, det är en ganska så vanlig längd på en novell.
Vad som mest kännetecknar en novell, förutom att den oftast är kort, är att den handlar om en händelse. En roman kan beskriva flera olika händelser eller ett lång händelseförlopp med olika sidospår i en persons liv och sedan hur det förändrade personen och kanske dess omgivning. Romanen gör utsvängningar och tar upp saker som kanske inte är så relevanta i sammanhanget. En novell däremot handlar oftast bara om en specifik händelse och hur den löser sig eller får huvudpersonen att gå vidare på något sätt. Novellen tar bara med det som är relevant för händelsen som beskrivs. Om novellen handlar om hur Pelle lärde sin katt prata så står det inte att Pelles farmor lider av cancer eller vad Pelles alla klasskamrater heter. Det är sådana här saker som många ovana skribenter faller på i början. Det har jag märkt när jag läser kompisars första utkast till berättelser och även på det jag skrev själv för ett antal år sedan. De vill gärna ta med allt. Konsten att kunna skriva en novell är att kunna begränsa sig, men bara så mycket att texten inte blir tom och avskalad. Man kan till exempel inte ta med hur många personer som helst, för det blir förvirrande när de alla ska presenteras på de få sidor man har till sitt förfogande. Men man kan inte ta med för få personer heller, så att det känns tomt.
Det finns inga regler om vad en novell ska handla om, det är helt upp till författaren att komma på. Det kan vara allt från en läskig deckargåta till en tårdrypande kärleksberättelse eller en sorglig mobbningshistoria. Den kan utspela sig i dåtid eller nutid, mitt i händelsernas centrum eller i pausen efter allt, när huvudpersonen tänker över allt som har hänt. Det behöver inte ens handla om människor, huvudpersonen kan lika gärna var ett djur eller ett träd. Fast då drar sig novellen mer över till genren saga. Men skiljelinjen mellan dess två former är nästan ännu svårare att urskilja än den mellan roman och novell. Eftersom en kort saga lika gärna kan räknas som en novell.
Det som är viktigast att tänka på innan man sätter igång med att skriva sin novell, eller vad det nu är man ska skriva, är att man har en idé och att man vet hur det hela ska sluta. Skriver man bara på utan att ha något utstakat mål så är det lätt att bara mala på i all evighet. Om man vet hur det ska sluta är det mycket lättare att binda ihop hela novellen på ett vettigt sätt.
Det finns mycket mer att skriva om hur man ska skriva saker och ting. Men det är viktigt att inte haka upp sig för mycket vid reglerna som någon dammig gammal professor har kommit på, för då är det lätt att helt tappa suget att skriva ner sin idé, eftersom hela skrivprocessen blir en lång rad med strikta regler. Det bästa är egentligen att bara skriva på och lära sig av sina misstag.

5. Diskussion

När jag började skriva det här ville jag se om jag kunde finna någon röd tråd i hur i hur en novell byggs upp. Av de noveller som jag har läst har det varit väldigt svårt att hitta någon sådan tråd, ja där finns ingen tråd alls nästan. Det enda de har gemensamt är att de är korta. De är alla skrivna på olika sätt, det finns inget gemensamt i språkbruket förutom att de använder sig av svenska.
En sak har jag i alla fall lärt mig, en novell går att skriva på fruktansvärt många olika sätt. De kan vara humoristiska, allvarliga, hemska, glada, ledsna eller mystiska. Allting går, och allting fungerar bra.
Jag har heller inte kunnat urskilja några skrivregler som binder de lästa novellerna samman. Men medan jag läste novellfaktan fanns där flera stycken. Men de var alla allmänt tråkiga och förstörde själva skrivglädjen. Regler är till för att brytas. Kanske att det är bra att ha dem i bakhuvudet när man skriver, men man ska inte haka upp sig på dem. Skrivande är en fri konst och om man bara hänger upp sig på reglerna så blir det nästan som en slags spärr som motverkar yttrandefriheten och nyskapandet.
För att återgå till de ursprungliga frågorna så undrade jag också om det fanns någon skönjbar skillnad mellan etablerade och oetablerade författares sätt att skriva. Denna linje var väldigt svår att dra mellan Tage Danielsson och de två finalisterna från Lilla Augustpriset. De skrev alla väldigt professionellt och utvecklat. De utnyttjade språkets och fantasins alla hörn och visste hur de kunde sammanföra allt detta till en novell. Men det fanns en skillnad mellan dem och min systers novell. Hon har inte riktigt kanaliserat allt det som de hade gjort. Fantasin lyckades hon med att fånga och få ner på papperet, men hon kan inte alla språkets vinklar och vrår än.
Det finns också något i tonen i de olika novellerna som jag inte kan sätta fingret på. Den säger mig att "Odödlighetens land" är skriven av en yngre person och att "Sagor för barn över 18 år" är skriven av en man. Men skillnaden mellan mäns och kvinnors skrivande är en helt annan historia som jag kanske kan fördjupa mig i en annan gång.
Av att läsa novellerna utvecklar man alltid sitt eget skrivande, men det tar oftast en tag innan denna nya kunskap sjunker in så att man kan använda den. På grund av detta så märks det säkert inte på de noveller jag har skrivit här om jag har lärt mig något av användning nu. Men jag känner att jag har fått djupare kunskaper i skrivandet och kommit ytterligare lite framåt bara genom att skriva. Personligen tycker jag att "Grenverk" och "Killar kramas inte" ligger på en högre nivå skriftmässigt än "Sagan om de två Tornen". Det är ju förstås personligt vad man tycker om, man jag tycker att jag har fångat språket bättre i de två sistnämnda.
Den inledande och största frågan var vad det var som gör en novell bra. Det är väldigt svårt att besvara, men jag tror att jag har börjat få en aning om vad det är nu. Det allra viktigaste är att man har en bra historia att berätta. Det är ju väldigt individuellt vilken sorts historier man gillar, så näst intill vilken historia som helst kan bli bra.
Vad man mer bör tänka på är att man behöver kunna fängsla läsaren med sitt språk. Har man en bra historia men inte lyckats med språket är det lätt hänt att läsaren bara tänker "detta kunde jag ha skrivit mycket bättre själv" och bara blir irriterad för det.
Har man kläm på dessa två saker så kan nästan vem som helst skriva en bra novell.

6. Avslutning

Det har varit mycket roligt att jobba med det här arbetet. Speciellt för att jag har fått göra det jag gillar mest, att skriva egna noveller. Det har även varit intressant att studera hur andra skriver. Jag hoppas att mina nya kunskaper kommer får mitt framtida skrivande att bli ännu bättre.
Det är roligt när andra läser mina berättelser och kommenterar innehållet. Kritik, antingen den är positiv eller negativ, är alltid utvecklande. Min högsta önskan är att få något publicerat och att nå en större läsarkrets. Jag hoppas att detta är ett steg på vägen.

Litteraturförteckning

+Augustsson, Lars Åke, Att skriva romaner och noveller, Ordfronts förlag, 1993, första upplagan
+Danielsson, Tage, Sagor för barn över 18 år, Wahlström & Widstrand, 1964, andra upplagan 1968
+Erland, Sigbritt, Skrivsätt. Handbok för unga skrivare, Alfabeta, 2001
+Tolkien, J.R.R, Sagan om ringen, Pan, 1959, fjortonde upplagan 2002
Sagan om de två tornen, Pan, 1960, fjortonde upplagan 2002
Sagan om konungens återkomst, Pan, 1961, fjortonde upplagan 2002
+Ung i Europa - Lilla Augustpriset 2000, Opal, 2002
+Wernström., Sven, Skrivandets hantverk, Gidlunds, 1979, tredje upplagan
+Nationalencyklopedin, Bra böcker, 1990, "Tage Danielsson"
+Informationsblad om Lilla Augustpriset 2002
+ http://www.bagendinn.com/decemberpics.htm 2002-21-18

Tack till: Josefin, Karin, Linda, Mamma Annika, Pappa Torbjörn och Ulla för konstruktiv kritik till det jag har skrivit och hjälp med stavningen.
Isabella för din novell och din underbara illustration.

Bilagor
1. Bilaga till "Killar kramas inte"

Detta är en av de bilder som novellen "Killar krams inte" är inspirerad av.
Den föreställer, vilket framgår av novellen, två manliga skådespelare, som kramas. Jag känner inte för att säga vilka de är, för det förstör det roliga, vet man det så märker man det av novellen i alla fall.

2. Bilaga till "Grenverk"

En liten illustration till novellen "Grenverk" som min syster Isabella Hedlund har gjort.

3. Odödlighetens Land

Av Isabella Hedlund

Läs den här