2.1
Benji och en väldigt gravid Tony sitte i soffan i sitt vardagsrum och kollar på TV när telefonen ringer. Benji reser sig upp för att svara.
- Hej?
- Hej!
- Joel! Var...
- Jag ville bara höra hur det var med er.
- Jodå, det är bra, förutom att du skrämde livet ur mig precis.
- Inget värre. Vad gör ni?
- Tittar på TV, hurså?
- Bara undrade...Kan du inte gå och öppna dörren?
- Öh, va? Nog för att jag vet att du är konstig men, varför det??
- Jag greps bara av plötslig hemlängtan och om du går ut så kan jag liksom höra hemmaljud. Färstår du?
- Nej, men okej då. Har du tagit någon hallucinerandedgrog eller? Du beter ju dig helt flippat!
- Jag har inte tagit något! Är du på väg?
- Jaja, lugna ner dig!
Benji går ut ut vardagsrummer och ut till dörren i hallen, som han öppnar, fortfarande mumlande något om att Joel har blivit helt galen. Tony sitter kvar i soffan, men tittar inte längre på TV:en, utan ut mot hallen och sin pojkvän. Plötsligt hör han ett förvånat skrik som avbryts av ett skratt ute i hallen. Han reser sig klumpigt upp och går även han ut i hallen. Där ser han Benji stå lutad mot dörrposten, omväxlande stirradnes på telefonen han har i handren och personen som står framför honom. Han ser ut som om han inte vet om han ska skrika av skräck, skratta av lycka, eller bara svimma och låta någon annan ta över känslorna åt honom. Killen på andra sidan dörren bara flinar lyckligt, samtidigt som han nyfiket låter sina ögon kolla in hela hallen tills de stannar på Tony som nu står i dörren in till vardagstummet.
- Tooonyyy!!! utropar Joel och springer fram till honom och slår armarna om honom. Tony flinar nu med och kramar hårt den oväntade gästen tillbaka.
Benji har nu samlat sig lite och lagt ifrån sig telefonen på hallbordet och gått fram till de andra två.
- Jag vill faktiskt med ha en kram, säger han med spelad butterhet.
- Såklart du ska få, svarar Joel och släpper tagenm om Tony för att istället omfaman sin bror.
- Hemlängat! Det var den sämsta ursäkt jag har hört på år och dar! muttrar Benji för femtielfte gången, fattar inte att jag gick på det!
De sitter nu alla tre runt köksbordet och dricker te. TV:en står fortfarande på i bakgrunden, ingen har orkar bry sig om att stänga av den.
- Hade du planerat det där? avbryter Tony Benji’s mumlande.
- Planerat och planerat, vi försäkte ju hela tiden få tag på tidigare biuljetter. Men när jag fick tag på den här och skulle ringa och tala om det så var inte ni hemma. Så då bestämde jag mig för att överraska istället.
- Men Paul då, har du lämnat kvar honom helt själv?
- Inte helt själv, han och Steffi stannar kvar tills den dagen vi egentligen skulle åka hem. Så det är ju bara några extra dagar. Han blev jätte trjurig när vi bara kunde få tag på en biljett till nu! Haha, han ville följa med som bagage!
- Stackarn...
- Mmmm....Hur känns det nu då Tony? Det är ju inte långt kvar!
- Det ska bli skönt att bli av med den här! han knäpper demonstrativt sina händer som sin stora mage.
- Men jag kommer att sakan den, flinar Benji.
- Verkligen?
- Nah, inte så mycket...han lägger med sina händer på magen.
- Aaah, kän Joel, den sparkar!
Joel skyndar sig fram till Tony för att även han känna på hans mage.
- Jag känner inget!
- Kän här, Benji tar Joel’s hand och flyttar den så att den hamnar på rätt ställe.
- Wow, vad coolt! Hallå där inne, hur har du det?
- Är det verklgien så fantastiskt? Det är bara en unge som sparkar!
- Ska su säga, som är ett med den! Jag har aldrig träffat den innan!
Tony suckar och och återgår till att dricka sitt te och äta av sockerkakan som Benji bakat dagen innan, medan Joel och Benji fortsätter att mumla, fnittra och peta på hans mage.
Benji vrider på sig i sömnen. Hans huvud säger åt honom at det inte är dags att vakna än och hela hans kropp vill bara fortsätta sova. Men ändå är det något som puttar på honom och försäker få honom att komma upp ur sömnens rike.
- Benji! kvider Tony färtvivlat. Nog för att han brukar vara svårväkt, men inte så här! Varför kan han inte vakna någongång, han måste ju vakan nu!
- Benji, vakna!
- Mmmm?
Äntligen lite respons.
- Benji, baranet...
- Va? Benji sätter sig sömndrucket up, inte vaken nog för att färstå vad som händer, men tillräckligt för att förstå att något inte är som det ska.
- ...det kommer!
- Nu!?! plötsligt är sömnen som bortblåst.
- Jaaaa! Tony böjer dig dubbel i en våg av smärta.
Benji flyger upp ur sängen och griper de närmaste kläderna han kommer åt för att klä på sig så fort han kan. Men det har bara till följd att lampan på bordet bredvid hans säng faller i golvet med en ljudlig smäll.
- Fuck!
- Benji...?
- Ja?
- Jag vill inte vara med längre!!! Benji slänger ifrån sig tröjan han precis försöker få på sig och kravlar upp bredvid Tony i sängen och slår armaran om honom.
- Du kommer klara det här, vi kommer klara det här! mumlar han lugnande.
- NEJ! hysteriska tårar börjar rinna utmed Tony’s kinder.
- Det är klart du kommer, älskling! Kom igen nu, vi måste åka...
Tony reser sig motilligt upp och låter Benji hjälpa honom på med kläderna. Det hörs en lätt knackning på dörren och Joel’s huvud kikar in.
- Vad händer? Eller brukar ni skrika och välta saker mitt i natten?
- Det är dags nu, baranet är på väg, svarar Benji.
- Fuck! Nu!!
- Ja nu! Tony nästan skriker, paniken bärjar stiga i hans röst igen.
- Kan du ringa sjukhuset, så fixar jag det här?
- Visst...
Men Joel står bara kvar i dörren och stirrar på de två männen framför honom. Han har knappt vaknat än, och det här är för mycket att ta in, trött som han fortfarane är efter den lång flygresan tidigare på dagen.
- NU!!! skriker Benji och Tony i mun på varandera. Joel hoppar till och skyndar sig iväg.
En kvart senare sitter de alla tre i bilen på väg till sjukhuset. Benji sitter i baksätet och försöker fortfaraden lungna Tony som sitter och snyftar tyst att han vill dö. Joel försöker köra samtidigt som han håller ett öga i backspeglen för att se vad som händer där bak.
