 Ännu äldre veckans låtar Denna veckans låtar ------ *28*29*30*31*32*33 ------ "I Don´t Give a Damn" 990828 "Not Lookin'" - Mary J Blige & K-Ci Hailey (från CD:n "Mary", 1999) Det har sagts att den här duetten är ett bevis på hur kallsinnig och beräknande modern R&B är. Mary J Blige och K-Ci Hailey är inte bara två av de mest karaktäristiska stämmorna inom modern soul, de har även ett stormigt förhållande bakom sig. När de nu återförenas, på skiva, blir det ett explosionsartat möte mellan starka viljor, det handlar om hjärtan och ensamma nätter. Över Phatoonsproducenten Ike Lee III:s smakfullt R. Kelly-doftande beats målas en pricksäker bild av ett förhållande som är i kris innan det ens börjat: "Sit down and let me talk to you for a little while, little sugar, don't be afraid about what you're bout to hear now" säger K-Ci i sångens synnerligen laddade öppning. "We've been talkin' for to long" svarar Mary. Det är en kylig stämning av ord som fastnar i halsen och rädslan över att förlora något som kunde vara så bra gör ont i hela kroppen. Mary har fått nog av lögnerna, Anledningen till att den här duetten inte anses "äkta, att den inte kommer att finnas i historieböckerna, är att sångarna spelade in sina respektive röstpålägg på olika studios. Mary och K-Ci tittade alltså inte varann i ögonen när hon sjöng in "I don't need it, i don't want it, you're not the nigga for it". Men detta avstånd utgör för mig en utökad spänning i låten. Det handlar ju om ett telefonsamtal. Det handlar ju om att de inte kan vara tillsammans och att hon är trött på att sitta hemma medan hon tvingas tänka på vad K-Ci gör i sitt hotellrum i New York. Och med vem. Det är en scen som vi alla varit med i. Man lyfter luren, ringer de första fem siffrorna och lägger på igen. När man säger eller får höra de där orden "Vi måste prata" svartnar allt och det bildas svettpärlor på pannan och kinden. Telefonluren blir alldeles hal och du trycker den mot öronen hårdare och hårdare. Jag har varit där. Jag vet hur det känns. I sången sjunger K-Ci att han inte vill ha det där förhållandet, "I just want to hit you with my groove", han ber att Mary skall respektera hans ärlighet. Svaret kommer obönhörligt och det kan vara de hårdaste ord hon sjungit in, "I'm not impressed with your honesty... I'm not lookin' for no playa shit". Kanske var det precis det här telefonsamtalet som sprakade över linjerna när det tog slut mellan Mary och K-Ci. K-ci var en fjärdedel av moderna doo wopgruppen Jodeci, en grupp som var bad boy-alternativet till slickade killar som Boyz II Men och deras sexuellt vibrerande image gör honom högst tänkbar som aktör i dramat. Och Mary, som enda sedan början av sin karriär drömt om Real Love, är självskriven som den desillusionerade kvinnan. Det här är förstås bara spekulation från min sida men det är spekulation som skapar mycket av popmagin så jag kan inte låta bli. Not Lookin' kommer kanske inte att hamna i historieböckerna, men den kommer att finnas kvar i mitt hjärta. Sebastian "I Know Where The Summer Goes" - Belle & Sebastian (från ep:n "This Is Just A Modern Rock Song") Belle & Sebastian har skrivit några alldeles underbara sommarlåtar ("Mayfly", Ease You Feet Into The Sea" & "My Wandering Days Are Over), och det här är en av dem. Jag köpte ep:n i en liten skivaffär på Köpenhamns bakgator samma dag som den kom ut. Det var ett stort misstag, resten av resan längtade jag bara hem till stereon. Förväntningarna var alltså på topp, och som oftast vad beträffar B&S infriades de också. Första gången jag hörde spår nummer två, "I Know Where The Summer Goes", höll jag på att ramla av predikstolen i ren upphetsning över den geniala melodin. Stuart Murdochs röst har aldrig låtit vackrare och mer sårbar - som hos en oskyldig, vattenkammad korgosse i Glasgow. När sedan den bubblande, vibrerande orgeln tillsammans med blås och stråkar tar över hela ljudbilden faller jag handlöst. Joachim "I Don´t Know What You Want But I Can´t Give It Anymore" - Pet Shop Boys (klassisk singel, 1999) Bättre än "Before" och nästan lika effektiv som "Can You Forgive Her?". David Morales och pojkarna har skapat en deep house-pärla som bara blir bättre och bättre. Det knasiga acidtrollet som förrut kallades sig Felix Da Housecat gör om låten på remix-singeln och förvandlar den till ett magiskt storverk som sätter svettigt sexiga dansgolv, okammade tjurar och pubertetskåta hjärtan i brand. Den snyggaste basgång jag hört sedan den instrumentala Moralesremixen på Mariah Careys "Honey" och när jag hör så sexiga saker får Sebastian gärna fortsätta att kalla mig "paranoida brunstiga hanen!" och det gör ingenting att jag definitivt inte köpte den här singeln samma dag som den kom ut. Christian "Hello Kitten" - Hefner (från "The Sweetness Lies Within" ep) Denna b-sida fick verkligen en nytändning när Hefner spelade den som extranummer på den där ängen i Småland. En av Hefners mest raka och lättillgängliga sånger. Egentligen är det en typisk vårlåt, men jag tänker förmodligen lyssna mer än en gång på den i höst. Mest för att minnas klassfesten och sommaren. Pär "The Dark Side Of The Town" - G.W McLennan (från cd:n "Fireboy", 1993) Efter The Go-Betweens sorgset bortglömda karriär fortsatte McLennan att göra vemodigt vacker pop någonstans i det dimmiga gränslandet mellan Beatles, Velvet Underground och Belle & Sebastian innan vi ens visste att de spelade in musik i någon gudomlig Glasgowkyrka. "The Dark Side Of The Town" handlar om rädslan över att vara ensam, om att sakna någon som man tycker om. "i would never go to the dark side of the town without you". Om rädslan över att säga fel saker till henne. Saker som gör henne rädd och istället för att besvara kärleken flyr hon. Det är bättre att säga att man tycker om någon en gång för mycket än att aldrig säga det och jag tycker om både G.W McLennan och dig. Christian "I Dont Want To Get Stoned" 990913 "Where Did You Sleep Last Night" - Nirvana (från "Unplugged" 1994) In the pines in the pines you´re shivering the whole night through och Kurt Cobain satt i sin beigea kofta och skrek sig igenom den gamla Ledbetter-bluesen och i slutet så är det ren desperation som skär genom den färgglada MTV-studion. Det är en junkies förtvivlade rop på hjälp som han aldrig kommer att tvinga sig själv till att få. Nirvana blev, kanske inte oförklarligt men, hopplöst förknippade med en generation dagdrivare som gick omkring och trodde sig äga världen i fula, slitna kläder. Idag har många glömt bort hur förbannat jävla explosiva deras tre skivor är. Nevermind var allt man önskade av en bra rockskiva och den framstår fortfarande som ett skrik och en lika välbehövlig spark i magen som den en gång var. In Utero var svartare, en förlorad själs nakna skrik om att hans värld är ett helvete. Ingen förstår nog hur dåligt Cobain egentligen mådde. De hjälplösa, skakande nätterna i svett och den obegripliga ångesten och saknaden över det enda det enda som gjorde honom frisk. På Unplugged hörs det hur mycket blues, hur mycket upprorisk och smärtsam nakenhet det fanns hos Cobain. Det är Nirvanas bästa skiva och avslutande Where Did You Sleep Last Night kryper av ångestframkallande Cold Turkey-neuroser och är nästan kliniskt befriad från allt som kan kallas hopp. Kurt Cobain kunde tagit sig ur eländet. Han kunde rest sig som Neil Young en gång gjorde och visat alla vilken stor man han i grund och botten var. Nirvanas genombrott tolkades som ofattbart men dårar och Billboard-krönikörer förstod inte den där pirrande känslan av det absoluta rockbandet. Ett av de bästa. Någonsin. Christian "Baby, it's you" - The Shirelles (från "Anthology (1959-1964)", utgiven av Rhino) The Shirelles var en av det tidiga sextiotalets mest kända "girlgroups", och deras stora hit, Will You Love Me Tomorrow?, fick fattiga tonåringar landet runt (antagligen också dina föräldrar) att slänga sina sista slantar i bensinstationernas jukeboxar. Allt för att få höra den där låten ännu en gång, den som handlade om deras liv och deras förälskelser. Will You Love Me Tomorrow? utövar inte samma lockelse på mig 1999; visst är det en fantastisk låt, men i min värld är den för evigt förknippad med Polisskolan 4 och tät pardans på bögklubben The Blue Oyster. Snacka om sorgligt. It's not the way you smile that touched my heart It's not the way you smile that tears me apart But baby, it's you Baby, it's you skrevs av Bacharach/David, men den låter snarare som om tidiga Velvet Underground skulle försöka sig på att tolka 50-talets allra bästa doo-wop. Samma sugande atmosfär som på Velvet's första, samma hypnotiska sång och spöklika tamburiner. Texten handlar om kärlek (vad annars?), olycklig sådan. Några månader efter det att singeln släppts spelade ett engelskt popband vid namn The Beatles in den på nytt, och covern hamnade på deras första album, Please Please Me. Låten går faktiskt att lyssna på ändå. Joachim "I Don´t Want To Talk About It" - Rod Stewart (Från "Atlantic Crossing", 1975) I can tell by your eyes that you probably been crying forever Neil Young hade känt Danny Whitten länge och när Whitten valde de kära fixarna som bästa kompis och enda vän och så småningom inte ens gick att kommunicera med så var Neil Young tvungen att ta det svåra beslutet och säga åt en gammal vän att han inte längre var välkommen i kompbandet The Stray Gators. Han skar mer eller mindre av Dannys enda livlina men vad skulle han göra? Dannys ögon blev alldeles tomma, ungefär som hos ett barn som inte riktigt förstår vad som händer: I´ve got nowhere else to go, man" How am i gonna tell my friends? Neil gav honom pengar till en flygbiljett till L.A men om man ger en heroinist pengar så väljer han andra resor än de med flyg. Han sköt upp rent pulver och fanns inte längre. Neil tog det det hela väldigt personligt och gick in i en förvirrad och självrannsakande period. Danny Whittens egna version av I Don´t Want To Talk About It spelades in på 1971 års Crazy Horse som Neils klassiska kompband med samma namn spelade in då vedhuggaren själv turnerade med egopojkarna Crosby, Stills, Nash & Young men det var Rod Stewarts version som fick en värld att älska den enkla texten om det aldrig tillräckligt behandlade ämnet som alltid kretsar kring kärlek som blöder och oftast gör väldigt ont. I don't want to talk about it, how you broke my heart If I stay here just a little bit longer If I stay here won't you listen to my heart, to my heart Det är en visa om det som känns allra mest när söndagskvällen övergår i tyst och ensam natt och det är mörkt men du ser henne hela tiden. Hon försöker inte ens le längre men du saknar henne ändå. Det går inte över. Christian "The Way"/"The Deep" - The Global Communication (Singel, 1996) - Hej, Sebastian har du hört The Global Communications gamla geniala och stundom rätt underbara trippeltolva The Way/The Deep? - öh, Chrillo Floyd...jag lyssnar inte på atmosfärisk hissmusik. - Men du...salsadipp är disko! IFK Göteborg! Tom Middleton och Mark Pritchard är kungar. De lyckas mutera sig till nya elektroniska gudar hela tiden. Det här är fat phonky disco med flamberad fläskfilé för fan. - Du ljuger! Snart så börjar du säkert mumla om Latin Kings Salsakungen igen. öh, det är Crippe från Alby... Öh, Baby....vakna...det är 1999. Ser du inte vad som händer. Compay är på listorna, The Clash ska återförenas för en kinesiska muren-turné, Petter levererar sylvassa rhymes som den mest uppkäftiga Slick Rick du aldrig legat med och du pratar som en pilsk 14-åring om en grupp som gjort lika futuristisk som föråldrad bossanovamuzak. - Pixies Bossanova! Rockmusik! Det är ren och oförfalskad jävla punkglädje. Gustav säger att house & popfestivaler är kärlek. - Men...fan#1 säger att vi är patetiska klyschmänniskor och vi vill så gärna att du ska ta på dig pyjamasen och nämna Music Sounds Better With You ännu en gång. - Housemusik låter nästan lika bra som en Paul Weller nedmald i en blandfärskvarn. - Wow...ännu en klassisk "Ch-mening"! Ska du inte säga att det är en irriterande "pump the bass"-sampling som löper likt en ilsk strävhårig tax rakt igenom hela den 13 minuter långa Deep Dish-remixen av The Deep? - Nej. Måns har svårt för Deep Dipp Dish. Strävhåriga taxar sticks. Deep Dish är inte min vaselinsmorda flaggstång precis. Bomba såsiga New Jersey-kollektiv! On Top Of Old Smokey! Andres älskade Deep Dish men när han senare inte fick bli kompis med Arkan & Bogdan så fick man inte längre bära hästsvans och vara icon medialab-hipp till patenterad gunghästhouse. -Visste du att en av Dennis Uprocks favoritsinglar är just The Way? Kallinge-pojken...jag har ingen aning om vem Dennis Rock Da Aveny är men jag vet att det finns "dj-spotters" som gillar att äta glass direkt från Sashas gylf. Dennis Uprock är antagligen en sjukdom som landsortsbor får när de tvingas leva i en celibat värld som endast består av legitima horhuslekar med tolvtumssinglar utan omslag. - Dennis är från Köpenhamn men du pratar väl om Martin-syndromet? - Ja, The funk-soul-white-label-Gelin Brothers! - Higher Than The Sun! Primal Scream...know what I mean? - Vet du, jag har träffat folk som på fullaste allvar hävdat att Andres är "hipp". - Öh, Gus Van Sants Psycho är ingen bra film. Vem har sagt det där om Anton? Little Louie Vega-possen? Ashley Xylofon? Jon Skolmenkollen? - "Psycho Killer"! Talking Heads! The Great Big Gradvall-Swindle! The 80´s! Du...någon tant sa det där. Linda Bluff-Skugge. Hon skriver matrecept i Expressen. - Har du sett Gökboet? - Jacko är ju helt rubbad i den filmen. - Jag tycker faktiskt att han är nästan lika schizofren och söt som i The Shining. - Världens längsta indian med talproblem är tuffast. Han tar livet av Jacko. - Bara sådär? - Kudden! Jacko skriker men indianen är stor och stark. - Kuddar är mjuka. Indianer och kuddar är bättre än vilken Roy Davis Jr-tolva som helst. - Åh fan! Det visste jag inte. Men du...man lär så länge man är "hipp". - Ray Parker Jr! Who you gonna call?..(whaaaaaaaaaaaaa)...g h o s t b u s t e r s! - Tung låt! Bästa fettosvänget någonsin. - Bill Murray! Eld och djupa vatten! Ugly Kid Ken & den jättelika bebisen! - Ja. Ok! Allt är så självklart. I Saw The Light. - Hank the Hatman! Men ok då...nuff said, Compay!...puss......ayo.... Christian "Fake Plastic Trees" 990923 "Hell" - The Jon Spencer Blues Explosion (från "Acme-Plus" cd 1999) Rocknroll eller vad du vill. Svänger gör det så ända in i helvetet. Jag tänkte först att det skulle vara dumt med en skiva innehållande överblivna låtar från "Acme", men det visade sig att så inte var fallet. Överblivna låtar är sällan nåt att ha, men här fanns det massor med godsaker. Inledande "Wait A Minute" är en gammal Pussy Galore låt i ny, mycket mer passande och glansig Las Vegas-kostym. Några av låtarna och remixarna är väl kanske inte så värst märkvärdiga, men just "Hell" är en ny favorit. Avskalat sväng med avspelade strängar och tajta otrendiga skinnbrallor. Långt ifrån dagens plastsamhälle. Anders "Busa Rhyme" - Missy Elliot & Eminem (från Da Real World, cd 1999) Väldigt nära dagens plastsamhälle. Att Eminem gästar Missy på en version av "Play That Funky Music, White Boy" är både bra och väldigt roligt. Som ni kanske minns byggde även Vanilla Ice uppföljare till "Ice Ice Baby" på den låten. Missy fortsätter att stepdansa på kretskorten, och så länge hon kan leverera en lika funkig jig som den här tänker jag fortsätta snöra på mig dansskorna. Sebastian "Plast" - Just D (Från "Plast", cd 1995) Willie har aldrig kunnat sjunga men han har skrivit texter som faktiskt måste ses som underskattade. "Plast" handlar om kärlek. Ni vet sådan där kärlek som var väldigt perfekt men som naturligtvis sprack likt en spegel som trillade nerför ett hyreshus i Alby. Den träffade hennes huvud, blev tusen skärsår i hennes ansikte och du log. Allting kan gå i tusen bitar sjöng proggräven innan han fastnade för gott i sin sax och Vilda Wille pratsjunger Vi lurar oss ständigt, men att inget e beständigt, e d enda som består, å visst e d klantigt men man e ju så romantisk, att man tror att d ändå går. Skivan "Plast" var Just D just när plastgubbarna kände att de lekt färdigt. De fanns en värld bakom fyllorna och krogspyorna. Någon blev soulcrooner, en annan blev Povel Ramel och den tredje ligger säkert och sover i någon rännsten än idag. Det här var den avslutande (och bästa) låten på en skiva som aldrig nådde upp till den lekfulla tyngden på "RocknRoll"-dubbeln men som var just den partyskiva vi hade önskat ända sedan "Välkommen Till Förorten" sommaren innan. Det mesta som är guld och "nu" stelnar förr eller senare och blir en dag lika mycket plast, oigenkännlighet och "då". Christian "Grey Motorcycle" - the make up (från cdn "I Want Some" 1999) Ett grymt stycke musik som har ett väldigt skönt och infekterat komp som inte vill försvinna ur mitt huvud. Jag vet inte så mycket om The Make Up förutom det som Julia skrev om den i en gammal artikel. Jag köpte cdn utan att ha hört nånting och är kanske inte så imponerad av deras revolutionsteorier men musiken är otrolig. De jämförs ofta med Blues Explosion och det kan kanske i vissa fall stämma men, de är rätt långt ifrån den bluesinfluerade rocknroll som herr Spencer pumpar ut. Det här är mer avskalat och lite mer Beach Boys, eller vad fan... det är The Make Up, inget annat. Tack, Joachim, för att du mer eller mindre talade om för mig att jag måste köpa The Make Ups "I Want Some" där på den där gröna ängen nere i Emmaboda. Nu kan jag bara rekommendera Er andra att också göra det om ni inte redan gjort det. Jag påbjuder att ni upptäcker The Make Up. Anders "Transient Truth"/"Why Don´t You Take Me" - One Dove (Från "Morning Dove White", cd 1993) Vill du veta sanningen? One Dove är nittiotalets mest bortglömda band. Dot Allison har påbörjat något som kan liknas vid en comeback men det fanns en tid efter "Screamdelica" då vi väntade på en popskiva som förenade sena nätters dekadenta leverne med morgonens diskussioner om hurvida "hon aldrig någonsin kommer att förstå". Andrew Weatherall producerade själv skivan tillsammans med Jagz och Gary från Sabres Of Paradise. "Transient Truth" var från början en extremt limiterad tolva men mixades om med trummor från yttre rymden och ljud från en KLF-session med de vackraste röster och Elvis-samplingar du någonsin hade hört. Det är i grund och botten samma lägereldshymn som Primal Screams originalversion av "Higher Than The Sun". Det är samma uråldriga countryvisa som tagit på sig en mäktig dubkostym och Andrew Weatherall maskerar bra men inte tillräckligt. "Transient Truth" är febriga bongotrummor och änglaröster från en annan tid och vi är inte där ännu. "Why Don´t You Take Me" är lika mycket Phil Spector, Chris Isaak-gitarrer, Joachims samlade Shirelles-boxar och bada bubbelpool med alla vackra människor i "Being Boring"-videon samtidigt som den sötaste tjejen viskar fina saker i ditt ena öra. Minns du känslan när du höll hennes hand den allra första gången? Jag gör det. Christian "Seventeen Seconds" - The Cure (Från den sparsmakade skivan med samma namn, 1981) Time slips away And the light begins to fade The Cures rykte som "goth-band" har alltid varit varit ute och cyklat i medvind på öjäveln som i folkmun kallas för Gotland. När Robert Smith var som mest inåtvänd och avtrubbad på grund av droger, stress, Siouxsie Sioux och diverse ytterst konstiga fobier gjorde han först "Pornography" och några år senare "The Top". The Cures i särklass sämsta skivor. Men på "Seventeen Seconds" är mörkret tilltagande. Det märks för vi snackar inte om "Bingoberra Boys" precis men det är ett sent sommarljus på något vis. Det blir aldrig riktigt kolsvart såsom det blir i oktober. Titellåten från en skiva som markerade en början på en karriär fylld av sanslöst besatta fans och alltför mycket dregel och smink är en av The Cures kanske 11 bästa låtar. Inte riktigt lika bra som "3 Imaginary Boys" eller ens hälften så bra som den svidande Dire Straits-hyllningen "Apart" men faktiskt i samma klaustrofobiska kärleksgarderob som "How Beautiful You Are" och det fullständigt makalösa Roger Waters-eposet "The Same Deep Water As You" på måttligt (och märkligt) bortglömda "The Dark Side Of The Disintegration". Här finns inga spindlar, inga apelsiner som växer i Roberts huvud, inga nattliga uppgörelser med insekter förklädda till barbröstade skönheter på stadshotell i Visby. Här finns bara en text om någon som har förlorad någon. And the girl Starts to sing Seventeen seconds A measure of life Christian We Will Not Let You Go 990928 Como Ves – Ozomatli (från Ozomatli, cd 1998) Det största som hänt inom latinfunken sedan Cypress Hills första. Ozomatli marscherar in i våra liv med hejaklacksramsor och visselpipor. Låten bygger i princip på samma groove som gjorde Markoolios Sola & Bada till en megahit men Ozomatli tar det hela en nivå längre. Det är samba, merengue, bomba och allting däremellan laddat med hiphopkänsla. Ozomatli är politiska, men det är inte slagord som gör verkan, det är den stolthet de har när de visar upp sina latinorötter. Det är den bästa world music-fest du varit på. Sebastian If You Wanna Dance - Lil’ Mo (singel 1999) Flickan må ha arbetat i skuggan av Missy ett tag men nu är hon på väg ut för ett ordentligt genombrott. Hon dyker upp på Missys platta och gör en konstig blueslåt på nya Ol’ Dirty-plattan men ingenstans låter hon så bra som här. Det är ännu en av de där fantastiska dansgolvsrökarna som kommer att fylla Northern Soul-klubbarna om 20 år, tillsammans med Toni Braxtons klassiska You’re Makin’ Me High och Biggies Mo’ Money Mo’ Problems. Det här är den bästa discofest du varit på. Sebastian Same Old Scene – Roxy Music (från Flesh + Blood, lp 1980) Här har man gått och trott att det bara är tidiga Roxy Music som är något att ha – och så visar det sig att de var ännu bättre på slutet. Roxy var världens klyftigaste band. Först är de ett glamrockband och när glamtrenden tar slut gör de ett uppehåll på tre år för att sedan komma tillbaka som The Godfathers of New Romantic. Same Old Scene är grunden till Duran Duran och tidiga Depeche Mode i en och samma låt. Det är den bästa 80-talsfest du varit på. Sebastian I want pussy – Ol’ Dirty Bastard (från Nigga Please, cd 1999) Helt otippat är det en RZA-produktion som skakar väggarna mest på nya Ol’ Dirty-plattan. Det här är Dirt Dogs gospel. Det här är James Browns ”There Was A Time” med alla danssteg utbytta mot samlagsställningar. Big Baby Jesus har sett den brinnande busken och den fanns precis över en flickas könsorgan. Det här är bättre än Rick James. Det här är bättre än Kool Keith. Det här är den bästa porrfest du varit på. Sebastian Mariciela - Los Lobos (från Colossal Head, cd 1996) Någon dag runt 1990 insåg fetknopparna i Los Lobos att de tagit den där rotrockgrejen så långt de kunde komma. Så de slängde ner alla sina låtar i en rostig köttkvarn, kramade ihop allt och förenade klassiska rockriff med Bombas Y Plenas och Salsa och de skitigaste latinfunkgroove du någonsin kommer att höra. Sedan var de flygande burritobröderna redo att äta igen. Vargar är hungriga. Det här är den bästa grillfest du varit på. Sebastian No Diggity – Blackstreet (singel, 1996) 90-talets näst bästa låt. Än så länge. Över Bill Withers Grandma’s Hands berömmer pojkarna i Blackstreet en flickas förmåga att arbeta med ”det”. Att både Dr Dre och Queen Pen lägger helt fantastiska skrytverser som inte alls behandlar den där flickans förmodade fantastiska dansgolvsteknik gör liksom inget. Det här är den bästa east-coast–möter–west-coast–och-alla-överlever-fest du varit på. Sebastian Vibrant Thing – Q-Tip (från Violator, cd 1999) Q-Tip har varit vuxen omänskligt länge. Om man som jag tycker att A Tribe Called Quest var som bäst när de sjöng om Bonita Appelbum och att kunna sparka på saker sitter man bara och fånler när man hör Vibrant Thing. ”Move your little thing, move it around and shake that little thing” stönar han fram och han verkar väldigt kär i den där flickan som han måste ha med sig till bion eller hem till ”the crib”. Det här är den bästa hiphopfest du varit på. Sebastian Backstreet’s Back/5 Minutes Alone – Pantera vs. Backstreet Boys (kommande mix, snälla?) Det börjar med de bombastiska trummorna från Backstreet’s Back. Ungefär där då de brukar göra riktigt avancerade koreografiövningar på scen. Fast istället för de sedvanliga rockriffen som Denniz och Max knåpat ihop kommer tjockisen i Pantera in och lägger in groovet från 5 Minutes Alone, den allra svängigaste Panteralåten. Det är hårdrock på hög nivå och den når dit eftersom ingen i bandet har några anspråk på att spräcka 100-gränsen på IQ-skalan. Det är möjligt att bara jag och Peter Svensson från The Cardigans kommer att dansa, men det blir ni som förlorar på det. Det här är den bästa aerobicsfest du varit på. Sebastian Say Hello Wave Goodbye 991008 "Under The Rotunda"- The Lucksmiths (från "a good kind of nervous" cd 1997) Jag spelade in ett band som jag kallade Rubbersoulinspace#3: cement mixer. Vet inte varför jag kallade det för "Cement mixer". Jag gillar industriområden och betong. Därför kanske. Sen är det en tuff låt med Clinic också. Där fanns i allafall den här låten med. Jag ville ha med en låt som var så mycket gladhet. The Lucksmiths var nog gladast på Emmaboda, åtminstone näst efter Darren då han upptäckte hur mycket publiken älskade honom. "Under the rotunda" är en mycket trevlig bekantskap, speciellt nu på hösten. Inte krävande, stajlad, rätt eller nåt sånt jobbigt. Bara ren glädje rak igenom. Lekfulla takbyten och lekfull text direkt från Australien. Den handlar om fotbollsplaner, rubiks kub, järnvägar och vad man kan hitta på en fredagskväll. Vilken fredagskväll som helst faktiskt, speciellt om man inte har nåt annat planerat. Anders "Från En Annan Värld" - Ratata (från "Ratata", 1982) Ett ord och jag ser dig aldrig mer du sa att vi var vänner men jag ville ej förstå Mauro Scocco fortsatte att sjunga "samma gamla sång" gång på gång. Det var ju det vi ville att han skulle göra. "Från En Annan Värld" från den elektroniska debuten är naken och lätt naiv popmusik som handlar om kärlekens fall. Vad annars? Mauro är fortfarande ung och har allting framför sig men det låter som han varit med ett bra tag och det här är alltså ännu en en sorgsen popsång om hur allting förändras i ett enda andetag och oftast genom bara några få ord. Christian "Jungleland" - Bruce Springsteen (från skivan "Born To Run", 1975) Kalla det musik från andra sidan. "Born To Run" är ett evangelium som har följt mig sedan tidiga tonåren. Först ville jag inte erkänna hur mycket jag älskade farsans slitna vinylexemplar, men när jag märkte att jag inte längre kunde koncentrera mig i skolan utan istället längtade hem till stereon och det rullande piano-introt i "Jungleland" var det bara att kapitulera. Till klasskamraterna sade jag inget, de skulle ändå inte förstå, de hade ju säkert redan hittat sin tröst, i flaskan eller i flickan. And the kids 'round here look just like shadows Always quiet, holding hands From the churches to the jails Tonight all is silence in the world As we take our stand Down in Jungleland "Jungleland" är som en film; de smekande stråkarna och plötsliga saxofon-improvisationerna målar upp en amerikansk storstad i ständigt strilande regn, där neonljusen speglas i den regnvåta asfalten och polissirenerna aldrig vill sluta tjuta. En prostituerad kvinna kommer fram till mig, frågar om jag har eld, och trots det nekande svaret skiner hon upp i ett blygt men varmt leende. Hennes ögon vittnar om någonting bortanför stadens elände, om någonting bortanför livets alla bekymmer, och vi behöver inte säga något mer. Där orden inte räcker till, där tar musiken vid. Bruce Springsteen tog mig till ställen jag aldrig någonsin skulle ha fått se på egen hand. Joachim "What Can You Do For Me?" - Utah Saints (Singel, 1991) - Tjena, herr skivdirektör. Du vill ha det bästa och du ska fan få det bästa. - Vem i helvete är du och varför har du ful indianfrisyr? - Jag är en av två finniga Utah Saints-pojkar och jag har samplat den där kossan som sjunger i Eurythmics. - Är det disko? KLF? Altern 8? Pet Shop Boys? "So Hard"? - Vi är bättre. Vi är smarta. Vi bränner inte pund på skotska bergsöar. - Vi gör smetig kommersiell disko med lättillgängliga samplingar, vi vill nå ut till midjekavajernas problemfria vardag. - Ok. Ni får ett kontrakt. - Groovy, Billy, Groovy... Christian Party Line - Victoria Silvstedt (från "Girl On The Run", cd 1999) Att "Rocksteady Love" är catchy vet ju alla redan. "Party Line" är inte lika bra men det är hypereffektiv 071-nummer-euro (ingen linje med anspråk på "hetta" skulle tacka nej till en Victoria sjungandes "c'mon join the party line" på deras linje). Produktionen påminner om något från Pandoras beryktade "Basement Tapes" men melodin och ackorden är klassisk "Please"-pop rakt igenom. Det är, för att parafrasera Neil Tennant, "disco-lyrics and disco-music to a disco-beat". Sebastian "Slam" - Onyx (Från "Bacdafucup", lp 1993) Fyra rakade och obetalbart korkade hjässor kan aldrig ha fel. "Slam" var en fläskdallrig nervkollaps mellan fyra pojkar med onda blickar som aldrig blev de basketspelare de ville bli. Men de gjorde en skiva som innehöll den imponerande mängden av 4 riktigt bra låtar. "Slam" och "Shiftee" är bäst. "Slam" är jättebäst. Det här är inte D´Angelos silkesrena stearinljusromantiska soulpop. Det är mer som när Dennis Learys tokiga gängledare i "Judgement Night" klättrar ner i underjorden för att ha ihjäl folk som ser så fåniga ut som Emilo Estevez faktiskt alltid gör. De är dallrande järnrör och trubbade spikklubbor och det är inte mycket hjärna. Men som sagt...det skakar ju sönder Fat Joe-fettet. Och det räcker ett tag. Christian "Humanoid" - Stakker Humaniod (synnerligen rubbad singel från 1988) 1988. The Fucked Up Generation. Whiiiiiiiisselpipor. Ögon stora som flygande hönsburar. Människor som dansade genom nätterna och var lyckliga och som senare blev tokiga och paranoida uteliggare med en drogkärlek som aldrig sinade. Det var tider som vi aldrig glömmer. Vi dansade på havrefält och tyckte om varandra. Droger gör nämligen så att man inbillar sig själv att hela världen kramar en hårt. "Drugs Don´t Work"...Sure, Ashcroft.....Vi ser ju hur du ser ut. tsch...tsch...tschh...(robotröst)....HUMANOID....auuhh...auuhh...auuhh. Lite senare så bytte Brian Dougan namnet till The Future Sound Of London och blev flytande elefanter på ryggsim i en Nilen fylld med psykofarmaka men här är det bara frågan om ren och skär jävla CP-Acid med sirener som gnager sig in i huvudet och får dig att vilja kräkas av glädje. Det är trevligt. Det är bra. Det är dansmusik som trummaskinsdunkar in det nya milleniumet för dig som fortfarande lider av grav abstinens sedan de galna nätterna i allmänt saggiga lagerlokaler. Men kom ihåg att det gör jävligt ont att få en svettig batong i huvudet. Woop woop! It's the sound of the police! Woop woop! It's the sound of the beast! Men det är en helt annan liten saga. Godnatt. Christian The Days Of Pearly Spencer 991017 "All Along The Watchtower" - Jimi Hendrix (Från skivan "The Ultimate Experience") 8 år gammal, sittande på golvet i vardagsrummet framför tv:n, skedde mitt kanske första "seriösa" möte med musiken. Jag zappade mellan de två kanalerna - vi snackar alltså 80-tal och svensk kommunism - och fastnade i en dokumentär om den för mig då okände gitarristen Jimi Hendrix. På skärmen syntes en enorm folkmassa med konstiga frisyrer och mitt ibland dem en liten, liten scen. Och på den stod Jimi med en cigg (förmodligen marijuana, röken täckte i stort sett hela ansiktet) slött hängande i mungipan och gitarren på nacken bakom huvudet. Han lirade utav bara h-e, det förstod jag, men att se charmen i dessa tiominuters friformsjazziga fuzzbox-explosioner var något svårare. Endast hans fräcka kläder och den till synes entusiastiska publiken fick mig att stå ut där framför tv:n. 10 år senare lånade jag en Jimi Hendrix-samling på biblioteket, och fortfarande kände jag mig inte helt tillfreds med de ändlösa gitarrsolona. Då upptäckte jag hans enorma cover på Bob Dylans "All Along The Watchtower", där han håller fingrarna någorlunda i styr och lyckligtvis spar på de värsta effekterna. Rösten brinner av passion och inlevelse, som hos vilken annan svart sångare som helst. Det finns många s.k. "supergitarrister" i världen - Yngwie Malmsteen, Sebastian Suarez-Golborne och Eric Clapton - men ingen av dem har spelat in en låt så totalt självutlämnande och full av själ som "All Along The Watchtower". Ingen. Joachim "The Night" - Dj Tonka (Singelspår, 1997) Thomas R. Gerlach är inte bara väldigt bildskön. Han är också döpt efter en tonka-truck. I hans värld är det alltid 1985 och Madonnas "Dress You Up". "Jag tror inte på förändring, jag tror bara på saker som är bra" lär han ha sagt, och han brukar dyka upp lite då och då för att hjälpa polare med glada uppåttjack till houseremixar. Daft Punk gillar honom. Jimmy Somerville älskar honom. Salt´n´Pepa ville att han skulle fixa till redan geniala, "Push It", och det gjorde han, och det blev en dansgolvsbomb för människor som verkligen uppskattar den där Jellybean-discon som drabbade oss i mitten av 80-talet. This is the night. This is the time. We got to get it right. Det behövs fler textmakare som förstår det uppenbart smarta i att skriva texter alla förstår och som alla rastlösa nattugglor kan identifiera sig med. Som Bob Stanley skrev i en gammal pop: "Det här är musikens esperanto." Glädjefull legodisco som lever sitt alldeles egna liv utanför kristdemokraternas insnöade nittiotal. Christian "Swastika Eyes" - Primal Scream (Singel 1999) Nya singeln med The Scream Team är här. Och det är inte dåligt det. Förra gången blev jag inte besviken. Blev jag det nu då? Nej, fast det här skulle egentligen lika gärna ha kunnat vara en låt på Chemical Brothers senaste album. Det här är ren dansmusik, tung, pumpande, monoton, hypnotisk och alldeles underbar dansmusik. Ett långt stycke sådan. Det är ingen ny "Kowalski", men varför skulle man vilja ha nåt som redan finns? Det här är nåt helt annat. Och Bob G's röst är lika skön som vanligt. Fast jag hoppas nog att Tom & Ed inte styrt och ställt lika mycket på resten av den kommande skivan. Det låter lite för mycket Chemical. Men bra är det. Skoningslös musik att pumpa sönder hjärnceller med. Anders "This Girl, That Girl" - The Go-Betweens (Från skivan "1978-1990") I found myself in a tent three hundred miles from the nearest bookshop. My relatives asked med to play the guitar for them but I knew it was impossible to dance the gypsy tap to "I Need Two Heads" so I wrote this song. Grant McLennan var inte bara The Go-Betweens John Lennon. Han var ett smått missförstått geni som i sina bästa stunder gjorde naken och vemodig pop som doftande sommar och ödslig ödemark. Det här är en bsida från 1983 men likväl en juvel som glänser och som sprider små tårar av ångestladdad längtan omkring sig. Christian "The Greatest Romance Ever Sold" - Prince (Från kommande albumet "Rave Un2 The Joy Fantastic" 1999) Ja. Han har gjort det. Han har tagit sig i kråsskjortkragen och skrivit en vacker soulmelodi som bara går ut på att vara bra. Ingenting annat. I samma anda som "The Most Beautiful Girl In The World" skiner den här på som en otroligt vacker kvällssol som är på väg ner i horisonten. Det är avskalat och snyggt. Inte överarbetat som så ofta varit fallet. Många av hans bästa låtar bygger just på enkelhet. Ta tex "Kiss" som har en otrolig hook, men i själva verket är avskalad till max. Från allra första början var "Kiss" förresten ett kort bluesstycke på 1:15 som låter oerhört olik den version som senare släpptes. Detsamma gäller underbara "Alphabet St." som också var ett akustiskt bluesnummer i början. Tyvärr så irrade mannen bort sig efter "Sign o' The Times" och orkestrerade så otroligt mycket i onödan. Några ljuspunkter återfanns dock på "Emancipation". Bla "Right Back Here In My Arms" och "Sleep Around". Oj, nu irrar jag iväg mig i källargångarna. Jag hade nästan räknat ut Prince iochmed förra skivsläppet, men nu blir jag nyfiken på kommande skivan som släpps i början på november. Det här känns riktigt bra. Anders "The Model" - Kraftwerk (Från "The Man Machine", 1978) Med risk för skoningslösa attacker från den hänsynslösa Golborne-falangen hävdar jag härmed att det här är perfekt popmusik. Kraftwerks enda englandsetta är knappa fyra minuters bedårande skönhet som Ralf Hütter sjunger med torr brytning men med ungefär samma tidlösa elegans som vilken Bryan Ferry som helst. Christian "Michael" - Red House Painters (från "Down Colorful Hill", 1992) Michael, where are you now (...) I got a lead from your old triple ex-girlfriend She said I heard he lost his mind again Again, I said, I didn't know that you ever did Helt utan omskrivningar, rakt och direkt, talar Mark Kozelek till barndomsvännen han sedan länge tappat kontakten med. I minnesbilder som bleknade fotografier minns han första gången de åkte tunnelbana, deras första heavy metal-frisyr, de långa morgnarna de sov sig igenom. Och han minns Michaels ansikte i solen, leende, innan allt förändrades. Det är oändligt vemodigt, men blir aldrig sentimentalt. Och i textens allra sista rad låter Kozeleks metalliska, nästan döda röst plötsligt som ett barns: My best friend. Hanna "Jump" - Kris Kross (Från skivan "Totally Krossed Out", 1992) Kris Smith & Kris Kelly lunkade omkring i bakvända byxor. De var väldigt unga och mina Public Enemy-vänner tyckte de var gulliga men naturligtvis helt värdelösa. I dag dansar jag hellre till Jermaine Dupris perfekt producerade partydänga. Det dånar. Det rör på sig. Det är inte sterilt och inte "hey, nigga...you gonna fight for ya right". Det är bara okomplicerad och ruggigt svängande danspop. 1992 års "Gettin´Jiggy Wit It". Christian Ännu äldre veckans låtar Denna veckans låtar |