 En vedertagen klyscha är att rockjournalister är misslyckade musiker. Jag tycker dock att det finns skäl att vända på meningen. För det är så många musiker genom åren som istället för att spela rock, predika om rock. Människor som, åtminstone någon gång i sin karriär, gjort allt för att få världen att älska deras idoler. Jag pratar om Primal Scream, Elvis Costello, Bruce Springsteen men också Paul Weller, Lionrock och Apollo 440. De tre sista tog jag med som exempel på hur illa det kan gå. Och så finns The Clash, Gud, vad skall man säga om dem ? I varannan artikel som har skrivits i 20 års tid har det pratats om det. Och alla håller med: Så fantastiska The Clash var som spelade in Junior Murvins Police & Thieves bara några månader efter att originalet släpptes i Jamaica. Vänta lite nu... har du ens hört originalet ? Hör du inte hur Joe Strummer och hans hejdukar förlöjligar jamaicansk kultur genom att göra en idiotbulldozertolkning av en egentligen fin låt ? När Mick Jones går upp i falsett bidrar han till att göra det största helgerånet mot reggaen någonsin, och Clash tar ovetande klivet upp på ett podium tillsammans med UB40 och Ace of Base. Om det är korrekt att säga att bob hunds musik gör sig bäst live, så gör sig Clash "Sandinista!" sig utan tvekan bäst över en kopp te. Jag skulle kunna prata i timmar om skivan - bara så länge jag slipper lyssna på eländet. När The Clash sedan släppte "Sandinista!" inleddes den med en diskolåt. Så fantastiskt av ett punkband att våga göra disko, att så tidigt uppmärksamma hip-hop. The Clash var ju riktiga visionärer. Problemet är bara det att "The Magnificient Seven" är en ytterst undermålig låt, och direkt pinsam i jämförelse med den gamla skolans giganter Sugarhill Gang och Grandmaster Flash & The Furious Five. Men The Clash var ett vitt rockband och därför är det dem som du kommer att hitta i historieböckerna. På 144 minuter lyckas de effektivt krossa alla mina drömmar om att The Clash verkligen skulle vara ett perfekt band. Det handlar om kritvit ateistgospel. Det handlar om Motownslakter som förstörde Terry Ericssons liv då han (och hans vänner) fick för sig att brittiska popband skulle spela soul. Det handlar om en mängd dubspår som spelades in som utfyllnad i sista stund eftersom man så gärna ville göra en trippel-lp. Det handlar om megalomani och självsvåldighet som gör skivan till punkens motsvarighet till U2:s Rattle and Hum. Det mest irriterande är att de vill så mycket. När man sitter och läser Marcus Grays "Last Gang In Town - The story and myth of The Clash" så träder bilden fram av ett band som var självmedvetna till absurditetens brant. Ett band som byggde upp en självmyt som förblindade dem till den grad att de verkligen trodde att de var världens bästa band. När de träffade rätt var de fantastiska, som på singlar som Clash City Rockers och framförallt på den magiska dubbeln London Calling. Men det är ganska tydligt när man lyssnar igenom deras samlade produktion att de inte hade någon aning om när de gjorde något bra. Men riktiga Clashfans har ingen förståelse för allt det här, de tycker jag hädar som inte står ut med "Police & Thieves". Ibland kommer de med argumentet att man "måste ha varit där" för att förstå. Det måste nog vara bland det dummaste jag hört. Om musiken inte känns för mig just nu så betyder den ingenting. Faktum är att om det argumentet skulle vara riktigt så innebär det snarare att jag sitter och pratar med nostalgiska dårar som bara tar upp min tid. Ett annat klassiskt argument är att skivan är "viktig". Att eftersom skivan förde musiken framåt så skall man uppskatta den. Ah, men är det inte bara så tröttsamt? Det betyder väl ingenting att The Clash var först med att uppmärksamma reggaen (klart de inte var, men...) om man inte lyckas göra något bra av det. Det är ju ungefär lika genomtänkt som att tvinga mig att lyssna på King Diamond för att de var först med att använda distad mungiga (vilket de nog inte har gjort, men...). Så innan du kommer fram till mig kan du väl tänka igenom vad du skall säga, jag har inte tid för löjliga argument. Jag har ju Jon Spencer att lyssna på. Men jag kan tänka mig att journalistbandens dagar är räknade. Tidigare var det ett sätt att få uppmärksamhet och respekt genom att till exempel mosa soulklassiker (The Jam), helt och hållet missförstå Bossa Novans sensualism (The Style Council) och göra pissgrå pubrock av New Orleans-ångande Dr John-låtar (Paul Weller solo). Men nu förtiden är det självklart att ett Cure-fan även lyssnar på Elvis Presley, Pet Shop Boys, Public Enemy och Marvin Gaye. Det är inte längre imponerande att säga att Fugees är fantastiska - Det är ju självklart. Det här är naturligtvis bra för musiken, risken är ju mindre att Primal Scream gör en ny "Give in but don't give up". För när det inte längre går att plocka några direkta poäng på musikhistorisk kunskap får man gå en annan väg. Man får helt enkelt lov att använda sina idoler för att göra skivor som för musiken framåt, istället för att bli något som snarare liknar din sönderlästa bunt med utskrivna RSIS-artiklar. 
The Clash förde aldrig musiken framåt. Det är väl ingen som påstår det. Hela problemet med The Clash hur efterkonstruktioner blir till pinsamma argument för att hylla en skiva som i grund och botten är fylld med hemska låtar. Vi snackar naturligtvis om "Sandinista". Denna hemska trippelskiva som The Clash bestämt hävdar att dom spelade in för att bli av med ett skivkontrakt. Joe Strummer (och i viss män Mick Jones) var en fantastisk sångare men The Clash sjöng hellre om gerillasoldater än om kärlek och därför har jag aldrig tagit dom till mitt hjärta trots låtar som knäcker mig totalt. Det finns många exempel på skivor som anses "viktiga" och ska föra musiken framåt och jag har inte heller begripit mig på det där. Jag har alltid lyssnat på exempelvis "Screamdelica" för att den slog ner som en stenad bomb i mitt liv just då. För att jag inte hade hört något liknande men jag kan ju inte påstå att den skivan fört musiken framåt. Det var väl snarare slutpunkten på den tidiga ambientscenen. The Clash kommer hamna i historieböckerna p ga av att dom är vita säger Sebastian och det kommer väl Elvis också för det är helt obegripligt att Elvis kunde bli så stor som han blev, han hade aldrig blivit det idag. Men det där är helt hopplöst att prata med folk om för Elvis & Beatles rör man inte. Det är fel. Allt dom gjorde var ju "så jävla bra". Det är fan dags snart att någon säger till världen hur förbannat överskattad "The White Album" verkligen är. Men det går inte, folk håller med och sätter hjältar på piedestaler där dom förblir ouppnåeliga. "Pissgrå pubrock". Det där hade jag velat komma på själv. Paul Weller...bort...från mitt liv. Sebastian...det har för övrigt väldigt många som inte har en aning om när dom gjort något bra. Neil Young har ingen som helst koll på någonting sånt och mannen som en gång hette Prince ska vi bara inte tala om. "Journalistbandens" dagar är räknade mest med tanke på att dagens mest betydande journalister snart skaffar sig andra sysselsättningar och gör en "häggan" och börjar skriva om söta bebisar istället för att förlora sig själv till popens maniska och kärlekssökande destruktivitet. Alla slutar blöda förr eller senare och då kommer inte Paul Weller betyda ett skvatt. Historieböckerna skrivs om. Igen och igen. Men den som hört "Bankrobber" på högsta volym behöver inga trista föreläsningar i historiskt bevingad jurassic park-pop. Då är det bara kraften som räknas. Den fantastiska basen. Den totala låten. 
|