...och de stackars journalisterna buntade ihop Popsicle med hemska band utan melodier som kom från norr och hette saker som This Perfect Day men Popsicle fanns alltid i sin alldeles egna sfär. De blev bättre och bättre men tiden tog över och lämnade Fredrik åt lo-fi mässande och Andreas åt någonting annat. Jag fick en cd med en ko eller get på och jag hade ju inte hört någonting av detta band och jag tror det var 1992 och i samma sekund som den intensivt spruckna avslutningen av "Hey Princess" slutar ler jag sådär fånigt igen. Några veckor senare lyckas jag komma över minicd-debuten "Template" och det är högstadiepop så kärleksfull och nynnvänlig att man började tro på den svenska popmusiken igen. Det var länge sedan och på "West Side" och allt vad skivbolagen hette samlades grupper med sorgsna blickar och för stora Sonic Youth skivsamlingar men i Popsicles samlades all den lycka som kan finnas i bra popmusik. Popsicle karvade aldrig med stora fällknivar, de ville nog helst av allt vara ett sorgset band som sjöng vemodiga Jimmy Webb-visor vid pianot på den där krogen där de evigt sorgsna männen samlades eller tårögda skildringar över kärlekens ofta miserabla kamp som i Townes Van Zandts "If I Needed You" och "Kathleen". Längtan... Men det där är kanske bara något jag och andra gamla popskribenter inbillar oss själva för att det ska låta bra. Innerst inne var ju ändå Popsicle ett popband och inte Bruce Springsteen trots att man lyckades pricka in "Born To Run" på någon låt från "Abstinence". Jag tänker ofta på Dinosaur Jr och J Mascis evigt brinnande Neil Young hjärta och kanske allt den främsta av alla de där sorgsna sånger som söker efter kärlekens förbannade och förtjusande låga, "Like A Hurricane". "Abstinence" var en skiva som bara blev bättre och bättre och jag kunde inte sluta lyssna på den. I "Sunkissed" är det sommar och i nästa sekund ramlar det norrländska vemodet över oss igen. Hur mycket pojkarna än ville bli trendiga popmänniskor på Hannas så försvann aldrig arvet från skogarna, från det ändlösa vägarna och månskensstrålarna från de ensamma sjöarna. Ep´n "The Power Ballads" som släpptes redan 1993 innehöll fyra låtar som lät som en åldrad tall som stod på alldeles egen hand och vinden sjöng sånger för en ungdom som vuxit upp och på något underligt vis accepterat vardagen. Det är Popsicles egna "Popscene" fast på ett helt annat vis. Man ville här visa att man inte längre gick på gymnasiet och sjöng sånger för flickor man ville bli ihop med. Det är vuxen musik men det är varken bittert eller fullt av självömkande hat. Det är värdig musik. När grupper mitt i en blomstrande karriär ska döpa skivor till samma sak som de själva heter så tyder någonting på förändring. Charlatans gjorde det men deras funkiga post-madchester rock förändrades inte. Mick och Keith stod och fånlog över Tim Burgess söta lugg och tur var väl det. Popsicles självbetitlade skiva från 1996 inser Fredrik Norberg själv att han aldrig kommer bli den "American Poet" han så gärna skulle vilja vara men det går att skriva vackra visor för någon braseld ändå. Jag blev naturligtvis väldigt besviken när den här skivan kom. Popsicle hade blivit gamla och försökte charma in sig hos en gråhårig journalistkår och visst gjorde de det också men jag missbedömde också skivan som idag låter hur bra som helst, åtminstone om vi räknar bort några småmissar. "Third Opinion" är i min bok om Popsicle en ständigt föränderlig låt och jag kan inte låta bli att bli lite smått patetiskt tårögd av det evighetslånga mantrat i slutet. Det är ju sånt jag tycker om när jag vill höra gitarrer som älskar den uppgivna söndagskvällen. Det sista skivan hette "Stand Up & Testify" och fick strålande kritik men det var inte många som köpte skivan som var precis sådär bra som folk aldrig förstår att Teenage Fanclub verkligen är. Jag såg några pojkar stå på en scen i Ronneby sommaren 1998 och det var mitt i skogen och byfånarna i stan ojade sig om att det minsann var dyrt med 30 kronor i inträdet och spritångornas dumskallar samlades utanför staketet och begrep ingenting. Det var ingen rasande popattack som den där kvällen i Hultsfreds saliga "Sahara-tält" men det var en fin kväll som fick oss att glömma mygg och det faktumet att sommaren började ta sina sista trevande steg mot slutet. Det var värme som nästan gick att ta på och anna log när de spelade "Sandy" och jag tyckte att hon var en av de sötaste människor jag någonsin sett.  Högberget, Ångermanland 990731, 04.49 "Hey Princess" (Från "Laquer" 1992) Sommarladdad euforisk glädje med en sorgsen bitter eftersmak. Har gett ordet explosion en klassisk innebörd och slutet är ungefär lika makalöst som det klimax Dinosaur Jr avslutar sin "Just Like Heaven"-cover med. "Power Ballad #1" (Från ep´n "Powerballads", 1993) Oväntad ep som visade pojkarnas inneboende längtan över att vara äldre än de egentligen var men yngre än vad journalisterna trodde de var. Den bästa Pavement låten som kommit från Norrlands stolta tallar. "Sunkissed" (Från "Abstinence", 1994) 2 minuter pop. Behöver inte förklaras. Det räcker med namnet. "Summer" (Weekend-remix) (Singel, 1998) På sista skivan var det här en rätt trist gubblåt och en av de sämsta låtarna men på singeln förvandlades den till en gryningshymn för de där som stannade kvar vid brasan och som ville se solen gå upp ännu en gång. Om att längta tillbaka utan att ha en aning om varför. Stort vackert vemod. "Third Opinion" (Från "Popsicle" 1996) För att man aldrig vill att den ska ta slut. "By The Time I Got To Understand You" (Från "Stand Up & Testify", 1998) Någon gång ska även hon förstå. Jag räknar dagar och nätter tills jag träffar rätt, tills hjärtat stannar och jag ler lite försiktigt igen. Hon finns där och hon vet... -------------------- Saras Popsicle -------------------- Pärs Popsicle -------------------- Gustavs Popsicle -------------------- Gästbok |