Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!
-- Bland flanellskjortor, lägereldar och bockskägg --

pearl jam

Seattle i all ära, men allt som oftast låter det mer New Jersey om Pearl Jam. Pearl Jam var ju bandet som tillsammans med Nirvana satte Seattle på världsmusikkartan. När Nirvana exploderade och försvann så fanns inte Seattlescenen längre. Pearl Jam var ett av banden som egentligen inte ville höra dit. De ville hellre sätta på sig flanellskjortorna, åka norrut till bergen och sätta sig runt sin lägereld. Lyssna på "elderly woman behind the counter in a small town" så förstår du vad jag menar. Eller nya singeln 'last kiss' som är en otroligt vacker popsång om en tragisk bilolycka. Ibland låter Pearl Jam som om de var kusiner till Bruce Springsteen och släktingar på nära håll till Neil Young.

Allt började med deras debutalbum "ten" som blev en enorm succé hemma i USA och efter ett tag även här. En helt ny musikstil skapades med kläder, getskägg och allt. De gjorde ett fantastiskt akustiskt framträdande hos MTV i deras "Unplugged" serie. Den går att få tag i på cd och är helt enorm. Punklåtar som kan framföras akustiskt är bra punklåtar. "Ten" är förövrigt ett av världens bästa debutalbum. Men redan på efterföljaren "vs" blev de aviga och visade att de inte ville fastna i nåt fack. Punk och country blandades friskt. Tidigare nämnda "elderly woman behind the counter in a small town" som är skäggig landsbygds pop trängs med manglaren "blood". Albumet är bra, men en inte lika stor framgång som "ten". I många avseenden känns dock "vs" bättre, lite mer levande och själfull.

Sedan kom ännu brokigare "vitalogy" som innehåller den fantastiska vinylhymnen "spin the black circle", klassiskt sköna "courdroy", vackra "nothingman", känsliga "immortality" och avantgardistiska "bugs". Skivan sålde nog inget vidare, men hade ett rätt snyggt omslag. Pearl Jam inledde efter det ett samarbete med Neil Young. De hade redan turnerat tillsammans någon gång mellan "vs" och "vitalogy", och besökte då även Stockholm. De medverkade på Neil Youngs album "mirror ball" och gav själva ut en egen singel, "merkin ball", med Neil Young på gitarr som skulle ackompanjera "mirror ball". Runt tiden för "mirror ball" så var Pearl Jam rätt splittrade, några av medlemmarna agerade kompmusiker till Neil Young under hans turne och några inledde egna soloprojekt. Vad Eddie gjorde vet jag inte, men han dök senare upp tillsammans med numera bortgångne Nusrat Fateh Ali Kahn i två worldmusic präglade och oerhört vackra spår på soundtracket till filmen "dead man walking". "The face of love" och "the long road" (ej samma som på "merkin ball" singeln) är två mycket stämningsfyllda hymner som är väldigt vackra och de skulle komma att sätta en viss prägel på Pearl Jams kommande album.

Nästa singel ut var "who you are" som var väldigt doftade worldmusic med bongotrummor i bakgrunden. Den följdes av ett helt album, "no code", som var rätt ojämnt. De börjar här mer och mer låta som om de kommer från samma ställe som Springsteen och Eddie Vedder sjunger nu bättre än nånsin. Avslutande "around the bend" om någon som tappade förståndet var en av det årets bästa låtar. En stillsam countryballad som knäcker mycket av det Springsteen spelat in. På den senaste skivan har de suttit lite för länge i studion. Välproducerat och snyggt med några riktigt bra spår, men allt för många slätstrukna saker. "wishlist" och "no way" är i alla fall riktigt bra, i samma klass som tidigare saker de presterat.

Pearl Jam har alltid varit aviga mot skivindustri och konsertarrangörer. Det innebär att folk inte får chansen att se dem uppträda. Det är rätt irriterande när band håller på på det viset. Belle & Sebastian är ett annat exempel. Eller när artister envisas med att bara ge ut vissa saker på vinyl. Jag hatar vinyl. Det är bara jobbigt. Det allra värsta är när band lägger på vinylknaster på cd skivor. Tyvärr har Pearl Jam gjort alla dessa saker. Trots det så älskar jag deras musik på samma sätt som jag älskar Belle & Sebastians musik. Antagligen kommer jag aldrig att se nåt av dessa aviga band uppträda och det gör egentligen ingenting. Bara de fortsätter att skriva underbar musik som jag kan uppleva saker tillsammans med. Musik som får mig att stanna upp och lyssna och koppla av till. Musik som får mig på bra humör och ger mig nånting. Pearl Jam har ofta gjort det. Speciellt med vissa sånger, först med "wash", sen med "elderly woman", via "yellow ledbetter", "spin the black circle" och "around the bend" till senaste "last kiss".
Däremellan finns ett stort antal poplåtar att förgås till. Att leva till.
skriv



Gästbok



Emellanåt kommer Anders på sig själv med att inte äga en vinylspelare.
Christian