Det är den 1 Juni idag. Sommaren börjar på riktigt. Den sista. Jag hade utlovat en Waterboys grej idag men det där funkade inte så bra. Jag kom på att Mike Scott traskat ner i dyngan ett antal gånger och kände mig inte alls intresserad av att skriva den lite lätt ultimata historien om Waterboys men kan ändå passa på att nämna sex fantastiska låtar med honom. "A Man Is In Love" "How Long Will I Love You" "The Whole Of The Moon" "The Pan Within/Because The Night" (live från ett gammalt 'Bommen' band) "What Do You Want Me Do To?" "And A Bang On The Ear" Den bästa låten "Strange Boat" från "Fisherman´s Blues skivan nämner jag ju nu och det är en låt som försiktigt andas in hela sommaren i ett enda stort och rätt vackert andetag. Jag tänker alltid på den låten när jag sitter i min morfars gamla båt uppe i Ångermanland och tittar ut över älven. Då är Mike Scott min bästa vän. Idag sitter jag här med en skiva från ett göteborgsband som vårdar sin skivsamling ömt och kan sina referenser. Naturligtvis kommer The Royal Beat Conspiracys debutskiva att få de största jumbomullvadar som finns för det är en dröm för varenda sann journalistdinosaurie med mer skivor än snygga skjortor. De lyckas på 17 spår packa in allt från varenda Stax-box du hört (och de är många) samt lite mexikanska folksångare, lite sedvanligt boogiegung och några riktiga hängmatteballader för disiga solnedgångar. Alltihop i någon sorts, rätt trevlig, Cramps vs Stray Cats vs Bobby-Gillespie-Utan-Heroin-Snedtändning mix. Alla vet vid det här laget att sångaren med det journalistflörtande namnet L-P Anderson tidigare sjöng i garagerockarna Cry som kanske mest var kända för sina tumultartade konserter. Enligt en gamla SA-intervju så vill han göra det där som av Gram Parson döptes till "Cosmic American Music" och alltså smälta ner allt (rubbet!) i en salig, kryddoftande tex-mex gryta och fläska loss så gott det går. Det är en rockjournalistisk teoretisk dröm som går i uppfyllelse. Jag har ingen aning om när skivan släpps, den skivan jag har ska "inte vara den slutgiltiga mixen" vad som nu menas med det men när den anländer kommer skäggen tala ut om varenda liten sångare från Arkansas som ni naturligtvis glömt bort. Läs gärna. Ta del av denna fantastiska kårs otroliga kunskap men var försiktiga för ni kommer (tro mig) att luras till ytterst omotiverade köp av alla boxar som finns i hela världen. Jodå...varenda en. Rockjournalister tror nämligen att folk har pengar till att köpa ALLA skivor som finns i hela världen. Kjell Hägglund har redan förklarat det där fenomenet. Rockjournalister blir glada när de på posten får paket som väger 13 kilo. De vaknar upp och är bakfulla sedan gårdagens release-party för den kommande Fredrik Norberg-ep´n och är så lyckliga över att ha beskådat en "gyllene svensk lo-fi framtid" och ser en liten postavi ligga i hallen. Tufft. 13 kilo blås- och rockabillyfunk ! och så hjular de tillbaka från postkontoret och innan ens ha hört Den Stora Boxen författar dom galna rader till någon tidning i ren tacksamhetsskuld för gör de inte det så blir det inga mer boxar. Så säger den oskrivna "tigga skivor" lagen. Därför ska man aldrig gå ut och köpa en 10-cd´s-box med Hank The Hat. Det finns alldeles utmärkta små samlingar som räcker långt. Pixies var ett föredöme när de släppte "Death To The Pixies" häromåret. Jag tror det var 17 låtar som klockade in på drygt 45 minuter men det var bara bra låtar som fick den oinvigde att springa och köpa "Surfer Rosa", "Come On Pilgrim", "Doolittle", "Bossanova" och "Trompe Le Monde". Pär köpte till och med den där "BBC-skivan". Så lita aldrig på en rockjournalist för en sådan lever och tjänar pengar på att skriva om musik och han får så gott som alla sina skivor helt gratis och jag har hört massa snack om att "gud, vad jobbigt det är skriva om musik man inte tycker om, tänk dig själv att tvingas lyssna på en skiva 11 gånger som man bara hatar och tänk på alla ensamma nätter med porrfilmer på alla dyra hotellrum." För det första. Tänk på oss som tvingas ligga i urindoftande tält på äckliga festivaler. För det andra. Tänk på oss som inte ens har TV-1000. Men framförallt så är det där också lögn för ingen normal människa lyssnar på en skiva han eller hon föraktar 11 gånger. Det är väldigt lätt att läsa mellan raderna när en recensent inte lyssnat på en skiva för det brukar då pratas mer om referenser än om själva skivan. "Öj, Det här låter väldigt mycket Tim Hardin möter sorgsna unga män med tidiga Pavement i blicken, så står det i senaste Mojo och då måste det vara så..." Förresten så är det sunt förnuft. Jag skulle naturligtvis ge Levellers kommande skiva sämsta betyg. Varför skulle jag tvinga mig själv till att lyssna på den. Jag vet att Levellers är och förblir ett riktigt skräpband. Jag behöver inga mer bevis på det faktumet. Jag recenserade en Ozric Tentacles box i SA en gång. De var så snälla på skivbolaget och skickade en box som var förpackad som ett Corn Flakes paket och på den tiden gillade jag flingor. Jag la mig ner i soffan och satte i den mittersta av alla cdskivor. Den lät rätt flummigt, rätt ambient, rätt mycket "stora-keyboard-berg-från-sjuttiotalet". Det lät hasch så in i helvete. Så jag skrev kryptiska rader som "wow...vi flyter i rymden och älskar nästan varannan sekund". Det lät rätt bra. Jag gav boxen 3 av 5. Det är rätt ok. Jag har fortfarande bara lyssnat på cd 3 av 6 men jag stoppade in den första en gång men möttes av ett flöjtsolo bra mycket längre än det intro Spiritualized leverade på kullen i Roskilde 1995 och blev livrädd, tänkte ringa mamma och berätta vad som hänt men lät bli. I dessa The Beta Band tider borde man kanske försöka ge sig på den där boxen igen. Eller jag kanske skulle skicka den till Andres. Det verkar vara läge nu. Bered er förresten också på en Lee Hazlewood-revival snart. Den gamla fine pojken (som kan ses alldeles ovanför min "Cover 09" grej) har äntligen börjat ge ut sina gamla skivor på cd. Skivorna kommer att ges ut på Steve Shelley´s "Smells Like Records" och det låter ju rätt bra men för er som inte känner till Lee kan berättas lite kort att han sjöng behagliga popduetter med Nancy Sinatra (och det finns många bra samlingar, jag äger "Greatest Hits" och på den finns 20 låtar i bra ljud med alla klassiska duetter samt b la "Things" med Dean Martin och den incestuösa duetten med "Old Blue Eyes" själv) och världen tyckte om den söta duon ett tag men sedan fick väl Frank reda på att duettparet hade helt andra saker för sig när lamporna släcktes och blev lite arg. I sådana lägen är det bra att känna maffian och Lee blev ju lika rädd som jag hade blivit och stack från det stora konstiga landet därborta. Han bodde i Sverige ett tag och den första av återutgivningar heter "Cowboy In Sweden" och minns jag inte helt fel står Lee på omslaget och är nästan omringad av vackra blonda svenskor. Det kan vara en häst på omslaget också. Jag minns inte riktigt. I vilket fall som helst så har ju Tindersticks spelat in den, eh...tragiska, lilla visan "The Girl On The Death Row" och i Red House Painters kretsar pratas det ofta om mannen med den mörka, ensamma rösten. Jag tycker någon vettig person kunde ge ut en bra samling istället för att pumpa ut varenda ett av hans soloalbum men jag vet inte...jag borde kanske höra på skivorna först. Det var den 31 Maj igår och världen höll andan ett tag. Det var äntligen dags för den omsusade "Going For Gold-The Best Of Shed Seven" skivan. Vi hade väntat hela Maj och det finns vänner i mitt umgänge som tog flyget till London och ställde sig utanför Tower Records och skrek "Rick Witter Is God, Please Bring The Disco Down". Shed Seven kan mycket väl vara det där bandet ni glömde att älska. Jag gjorde det definitivt. Gudskelov. Såg ni hur glad Liam var när Manchester City gjorde det omöjliga och vände 0-2 till 2-2 mot Gillingham den sista minuten och sedan dessutom vann straffarna och följdaktigen tog steget upp i ettan. Det var den klassiska Liam-apan. Oemotståndlig. Säga vad man vill men han är Rocknroll. Noel talade visst ut i NME om den kommande skivan. "Den bästa skivan sedan Pink Floyd´s 'The Dark Side Of The Moon'". Amen. Jag kanske borde återgå till att hypa The Royal Beat Conspiracy och det gör jag genom att säga att det låter ännu bättre än Caesar´s Palaces "Youth Is Wasted On The Young". Det låter MER helt enkelt för Caesar´s lät bara i tre veckor sedan blev det helt tyst i min lägenhet. Årets mest underskattade skiva som jag ännu inte hört (men det ryktas om att Anders ska skicka den till mig) är naturligtvis Hurricane #1´s senaste. Det är en skiva som fick den samlade fyllekåren att ta fram stora yxan och bjuda in allmänheten till en offentlig halshuggning. Jag kan skriva det här för jag vet från rätt seriösa indie-källor att det inte alls är en dålig skiva men det var ju Hurricane #1´s tur att bli avrättade. Alla rockjournalister går hand i hand och sover i samma sovsäckar på konserter. Tänk om vi fått sett Bjurre utan sitt kollegieblock någongång. Tänk om vi får se Kjelle dyka från scenen under en Chemical Bros. konsert i sommar. Tänk om vi äntligen får se Christian bevittna en hel konsert igen. Sådana där saker händer väl bara i mina drömmar. Jag brukar ofta spekulera i vad som kommer att bli "sommarens låt", "sommarens album", "sommarens Bobby Gillespie-klyscha" och så vidare och jag har redan varit ute och härjat och gapat mig fullständig hes över munspelsonanin i "Vivid" och jag älskar fortfarande låten men naturligtvis blir den någonting helt annat. Det blir som vanligt någon låt som Daft-Punk-Rune tar med upp på någon oväntad fest för det blir ju alltid en poplåt. Halva Ronneby såg ju på när herr Rickard och jag steppade längs tågperrongen i Ronneby och sjöng "Jag håller dig vid liv" från Kents "747". Vi var naturligvis hur pinsamma som helst och det var ljust för på sommaren är det ljust då man ska åka tåg till Karlshamn och gå omkring och flumma på någonting som kallas "Östersjöfestivalen". Frida Jonasson har aldrig varit snyggare än hon var då. I am not much of a man when i´m too much in love sjunger L-P Anderson och visst är det ynkligt men det är ju så sant. Jag vet att Thomas kommer att älska The Royal Beat Conspiracy för det är sådan musik som han börjar ropa efter då han öppnar sitt legendariska barskåp. Det är musik som bländar en totalt vid det där första ögonblicket, musik och texter som får oss att bli patetiska och börjar lira luftgitarr och drömmen om att bli rockstjärna lever kvar inom oss. Jag har själv ramlat omkull med ett tennisracket för 9,90 men det var till Bossens "Sherry Darling" och "Cadillac Ranch" och det var nog 14 år sedan. Det känns som att vi alla blir raggare när vi blir gamla. Morrissey blev det. På fredag slutar skolan och det blir "Boom Boom Boom" igen och folk tar studenten och är lyckliga i alla sina dagar. Jag tänker inte köpa en box till någon jag tycker om. Men jag vill gärna att någon jag tycker om spelar in det definitiva Arab Strap bandet till mig för jag vill ju så gärna tycka om Arab Strap. Till helgen tänker jag lyssna på Royal Beat, Springsteen, Spacemen 3´s "Playing With Fire" och kanske någon gammal samling med härligt slemmig italo-house. Det är väl sommar nu. "The Sunnyside Of The Street". Som vanligt kommer ingenting att bli som man tänkt sig.  5 orsaker till totalt ofullständig exstas. Folk som dödar varandra. Thomas Wernersson som "expertkommentator" i fotbollskväll. Shed Seven. Likgiltighet. Mygg. (För Mike Scott, Sommaren, Bobby Schlager och Dig) How long will I love you? As long as stars are above you and longer if I can How long will I need you? As long as the seasons need to follow their plan How long will I be with you? As long as the sea is bound to wash upon the sand How long will I want you? As long as you want me to and longer by far How long will I hold you? As long as your father told you As long as you are How long will I give to you? As long as I live to you However long you say How long will I love you? As long as the stars are above you and longer if I may (Mike Scott, Waterboys, 1990) Sist och på allmän begäran; Veckans mest överskattade DM-B-Sidor "Work Hard" (från "Everything Counts") you gotta work hard, you gotta work hard känns inte direkt som den mest angelägna textraden i dessa tider. Dessutom anar jag att de där ljuden av plåt och skrot har åldrats en aning. "Flexible" (från "Shake The Disease") Nej. "Flexible" var aldrig någon "Shout" precis. "I ask myself".... Lägg ner... "Stjarna" (från "Little 15") Alan Wilder ville nog innerst inne var Ludvig Van istället för den tuffa enstöringen i läderjacka som han verkligen var. Det blev naturligtvis helt fel. "Slowblow" (från "It´s No Good") När DM förgäves försökte bege sig in i technodjungeln hamnade man på en bakgård och Aphex Twin skickade varenda en av sina små dvärgar med basebollsträ på denna stackars låt som klubbades sönder och samman. Darren Price försökte mixa om den. Det lät inte bättre. "Black Day" (från "Stripped") Det finns regler som säger att band som DM inte ska spela in något fåfängt (och taffligt) försök till någon sorts prärieballad. Vi vet att Martin L Gore mådde rätt illa just under "Black Celebration" tiden men att pracka på oss hans bakfylleångest var inte alls snällt. |