 Ta-da-da-da-da-boom-boom. Det snackas om covers, de sjunger Islands In Da stream om och om igen. Vi orkar inte mer. Vi dansar till Kung Fu Fighting när det blir sommar och vi börjar klä av oss för att bli sådär fyllejobbiga. Men det gick 10 år. Folk blev äldre. Klokare. Började spela in covers som kändes rätt in i den där benmärgen vi brukar tjata om. Det blev hösten 2009 och allt och inget hade förändrats. 6 covers vi lyssnade på sommaren 2009. Till näktergalars svanesång och fiskmåsarnas midnattsmässa. Äkta covers. Vi snackar soul här. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Så mycket kärlek att Jimmy La Bomba kommer att bli helt tokig. Nina Cardigan - I Was Made For Loving You (Hut, cdspår) Nina bytte namn någongång. Vi tappade greppet om när. Det var den hetaste sommardagen i juli säger några. Hon var trött på att inte förknippas med Cardigans och efter den olidliga skilsmässan med Dregen Dregel så spelade hon in den fatalt (jodå...) missförstådda plattan Blood On Da Paus-Trax som producerades av Dogge Doggelito men som ingen riktigt förstod. Jag med mitt sår och du mitt ditt jävla spjut sjöng hon på Halva Inne och det kändes. Det värmde. Vi förstod. Vi hade alla varit där på samhällets botten och krupit. Vi hade alla känt smärtan. Vi hade alla behövt det där spjutet. I Was Made For Loving You var från comebackskivan, If Loving You Is Wrong, I Will Love You Over & Over, som dök upp som en ilsken majbrasa våren 1999. Smäktade stråkar. Ni vet sådana där slemmiga saker som vi lyssnade på när WuTangClans RZA förpestade samtiden i slutet av 90-talet. Det är för övrigt bara stråkar och så Ninas hesa röst som berättar att hon är som gjord för att älska dig och allt känns som en skev karatespark rakt i solar plexus på ex-maken som inte förstod, som lämnade henne för en liten tös med stjärnor i ett tält på Hultsfredsfestivalen som luktade kräk och gammal avslagen folköl. Men Nina glömde inte. Hon kom igen och spelade in sin bästa låt sedan ELO-influerade Erasure and Forget Me på 2005 års Cardigans trippel, The Cardigans. New Order - Bobby Jean (factory-2000, ep-spår) Bernard och skägget tog en resa till amerikanska södern för några år sedan. Ni minns inte eller rättare sagt ni tror att ni inte minns men "Nike" hade ju ett reportage därifrån och Bernard hade fina kortbyxor och såg forfarande ut som en skolpojke och han förklarade för oss varför det aldrig blev några skivor under 2000-talet. Vi ville så gärna rocka fettet. Vi ville knäcka de jävla popnördarna. Peter Hook la sig i, mumlade obegripliga saker om Jesus återkomst och att essänsen i all popmusik finns i Revenges tidiga b-sidor. "Hey man...smell the sound of popmusic..." Allting hände när Bernard och Kapten Krok träffade Jim Dickinson och denna grånade man förklarade att det räcker med 568 kanaler och 12 kanyler. Jag lovar och svär, jag är gud...det blir bra, det blir mycket, det blir orglar, det blir George Clinton på munspel, dragspel och bakgrundssång och det blir den bästa resan du varit med på, det blir en alvedontripp till helvetet. Bernard lyssnade och spelade in två nya låtar med Dickinson samtidigt som Hook försvann med sin bas och sitt Revenge In The Hood - projekt. Det blev en soloresa som aldrig tog slut. Det blev det stora eposet och Dickinson lyckades prångla in ytterligare 46 kanaler. Det märkliga var att allt förstördes en natt då Bernard, Dickinson och Dr John satt och lyssnade på den färdiga 77 minutersskivan. Da future, da fuckin phonky future sa Dr John men alla visste att han var full, pilsk och mest irriterad över att han aldrig fick spela orgel på Redemption Song. Studion brann upp. Dickinson tog med sin hemlighet i graven. Dr John lyckades däcka någonstans och minns ingenting av kvällen. Det är vad han säger iallafall. Bernard stämde honom för ärekränkande förfall och allt som återstod var Bobby Jean som man la ut på en ep tillsammans med 3 nya mixar av Temptation (The Brothers Will Never Work Things Out Remix), The Perfect Kiss (The Mad Bez Kiss Of Death Mix) och Love Vigilantes (Kris Needs Burn The Motherfucker Jimbo Down and Kiss Johnny Cash Goodbye Mix). Men Bobby Jean är så perfekt. En slipad diamant. Ett mästerverk i kubik och känner man till att Bernard sjunger direkt till Ian Curtis blir allting så innerligt. Ian ! Kom tillbaka. Jag tänker leta upp dig igen. Sjunga en sång för dig. Du och jag var menade för varandra. Jag älskar dig så. Du var min vän. Du och jag hade allt men du försvann och jag önskar jag bara fick säga att jag saknar dig. Lycka till och hej då. Pär Jonasson på Anarki&Sallad beskrev Bernards tappra försök till försonig med ett spöke som "idiotiskt". Han borde sagt det där 1980 istället. Punk är bäst. Skicka honom till Galgamarken. Själv älskade jag varenda ton. Det var ju henne han sjöng om. HENNE. Hon den där jäveln som försvann. Dom gör ju alltid det. Och nu förstår jag ju varför... Det finns visst en Frankie Knuckles mix också och missar ni den missar ni I Want a Dog-pianosolot som är något ännu större än Farley/Heller-solot på Regret-mixen. Vi snickar stor housemusik. Vi snackar kärlek. I kubik och snickarbyxor. Igen. Fatboy Robert - Riders On The Storm (fiction, cdspår) Robert Smith envisade med att aldrig spela in några covers annat än på diverse obskyra hyllningsskivor men när fan blir tjock blir han kär i Jim Morrison. Cd:n som dök upp som en spypåse på en Boeing 747 mitt i smällkalla Januari 2009 fick kritikerna att ta till glåpord som "Robert är slut" och "Robert är ju bara en pojke dold i Fatboy Slims 'You´ve Come a Long Way, Baby' omslaget". Men alla hade fel. Naturligtvis. Jag är ju bara en gammal demokrönikor på Ultra och jag minns min ungdom. Jag kommer aldrig glömma mina svettiga söndagsnätter till The Same Deep Water As You. I drömmarna badade vi i samma badkar, spelade pop i samma instängda garderob, jagades av samma spindelmän, vägrade åka flygplan. Robert var min och Robert är fortfarande bara min, Kalles och Alices. Robert har aldrig haft koll på dansmusik. Den släpptes några syratripper till mixar av 2006 års fantastiska epos As Long As I Could See The Kiss Me Tour men ingen visste vilken proggkung som hade mixat om. Sune-Rune brukade mumlade om ragga-Sherwood och källarhålsboogie i "Echo Dek"-stuk men jag begrep inte det där. Det lät så dumt. Robert ville ju så mycket mer och när han satte sig på tåget till Glasgow för att träffa Stuart den där natten inbillade han sig att han faktiskt skrivit Riders On The Storm. Den finns i mitt blod. Jag känner det. Jag känner de där övervintrade rapparna som stenat min själ med söt haschisch, mikrofonkåt andedräkt, blodsmak och tegelstenar. Riders tar avstamp i sentida Suede-romantik kring "We Still Rule The School" och stegras i ljudmattor The Big Pink Pig & The Orb aldrig uppfann. Det blir ett crescendo som Paul Oakenfold sägs ha mixat och en stråkduell av sällan skådat slag. Jag vet folk som sa att "det var det vackraste de hade hört". Perra Bjurman gillade det för Andres-för-gammal-för-ett-par-Nike-Cortez hade sagt det och då var det ju så. Fatboy Robert fick en sorts återupprättelse med en skiva som antagligen var den bästa sedan This Boots Are Old and I´m Still Fat och Norman Cook la ner stämningen och mixade om I Still Belive In Loving You, Lol och Whigfield körade och vi dansade och älskade varenda eurotech-ton. Riders On The Storm är sommarnätter som aldrig ville ta slut för en flintskallig flyende ungdom som minns sin barndom med äcklad hatkärlek. Robert visste det där. Han trodde att han skrev "Riders" för oss. Dr Dre & Sly Hates Yo - Clash City Rockers (death rust, cdspår) DA FUNK, man...skrev Sebastian Suarez-Golborne i Gais-kuriren och en värld trodde honom. Jag visste ju att han hade rätt för jag hörde den en aprilmorgon med bakfyllan bultandes i huvudet och med en rätt bisarr smak i käften. Han spelade den om och om igen för han hade blivit av med alla skivor som det var gitarrer på. Rubbet. Han gav bort dom till någon Tobias och började bara lyssna på The Sound Of Phuture Phunk med Sly & The Family Atari Riot. Det var ett mästerverk som folk borde upptäcka. Det roliga var ju att alla upptäckte den sedan tidningen "Pop-D-årar" reviderade musikhistorien med "världens numera 100 bästa album" hösten 2008. Sly vaknade en morgon i sin ghetto-lägenhet och visslade lite förtjust och kände att han hade "Da Funk In Da Blood" igen och ringde en något förvånad president på Death Rust, Dr Dre, som bara tackade och tog emot. Här skulle världen få höra och trots fåfängda försök till att verkligen få Sly att skriva någoting själv bjöd man in halva Atari Teenage Riot med cymbaler, elborrar, kulsprutor och mungigor för att spela in skivan som knäckte allt. Uppföljaren till "Phuture Funk". Sly vägrade ta sina egna ord i sin mun. Orden äcklar mig. Jag är ju Sly. The Man. Jag vet ju inte vad jag säger sa han gång på gång och Dr Dre som inte kunde släppa sin guldkossa rotade i arkivet. Här skulle vi spela in covers. Sedan 2pac återuppstod på Lanzarote kan allt hända. Vi bjuder in honom i studion. Jammar loss lite så får vi se vad Guden säger. Skivan The Sound Of Phuture Phunk Vol.2 höll inte måttet trots att föråldrade GAIS-krönikörer hävdade motsatsen. Det var en skiva om att bryta upp med en bitsk smak i käften och den enda stunden Sly exploderar är när Yo Strummer griper tag i micken för en duell som kom att sätta sina spår. Dr Dre producerar och det är nattsvart fläskfunk som känns hårdare än någonsin. Halva Atari Teenage Riot är tysta. Det fungerar bäst säger Alec Empire. Den talande tystnaden och vårt namn på skivomslaget räcker. Yo spottar. Sly fräser. Doktorn funkar. Det är poesi om att knäcka samtiden. Om att vara störst, bäst och vackrast. Om att det är JAG som har uppfunnit funk, ragga och disko på en och samma gång. Det blir en låt som får tiden att frysa allt till blod. Det gör ont. På riktigt. Jag menar det. Varenda sanna ord. Sly skickade en totalt förvirrad 2pac på Yo Strummer som kom att stanna i sin Notting Hill lägenhet och vägrade ens gå ut under karnevalen. The Ragga On Me var det enda han sa till journalister från Sverige som ville tala rötter, svett och minnen från de tuffa Brixton-kravallerna. Pet Shop Boys - "Song #2" (emi, cspår) Det som inte förstår kärnan i popmusik förstår inte popmusik hade Neil Tennant sagt så många gånger nu att ingen brydde sig. Ingen tog en gammal engelsk gentleman på allvar längre. Efter ett pärlband av misslyckade musikalskivor med "Jesus Christ Superstar" som det gigantiska bottennappet fanns inga andra vägar att gå. Chris vägrade stå på scen i den där peruken igen. Jesus...Hej då ! Här ska liras pop igen. Pop så bra pop kan bli. Pop så bra som "Domino Dancing". Latinorytmen finns lite förföriskt i bakgrunden. Den lurar dig och vaggar in dig i en falsk tro att det här inte är på riktigt. Det känns som att allt går för långsamt. Men så slår Chris Lowes maniska ylande oooeeee oooeee till och Culture Beats produktion och den eviga sequencerslingan som maler sönder din hjärna. Pet Shop Boys kom tillbaka. Slog sönder sina själar för din skull och skivan "Panic" blev inget mästerverk men var ett habilt dagsverke av två gamla pojkar i akut behov av en ny inredningsarkitekt och en lika ny skivomslagsdesigner. De släpptes nio mixar av Song #2. Undvik Big Bill Drummonds mix som helt enkelt förstörde en furiös popdänga till en gloriös ambienthymn med en get som sjunger ledstämman. Van Morrison - "Fools Gold" (karma police, cdspår) Det blev mer en regel att Fools Gold skulle ges ut på singel åtminstone två gånger om året och hur många som helst ville också spela in den. Massive Attack & Bobby Kowalski gjorde sin banbrytande banjo-dub redan hösten 2003 och Bobby Kowalski sa mycket riktigt att Fools Gold var den bästa låt som någonsin gjorts. Turen kom så småningom till Van The Man och han bjöd in Shane Macgowan och åtminstone en tredjedel av gamla fyllesjuka The Pogues och vi snackar irländsk fiddel-country med de vackraste Madchester-beatsen alla utom Gustav Gelin glömt. 7.40. en sekunds tystnad. Knäpptyst. Och så Vans idisslande och sedan för att citera Sebastian, DEN DÄR EXPLOSIONEN. Munspelet som bara flyter genom avenyn som en skräddarsydd Rick James-byxa. Den tyngsta munspelssolo sedan.....alltid. Sebastian fick sin promo redan två månader innan tolvan släpptes, blev lycklig som en litet barn kring den årliga Suede-skivan och författade dessa galna rader i Aftonbladets allt tyngre och hippare tvtidning. I´ve seen the future. Jag har sett ljuset, pojkar och flickor, jag har sett Van ta av sig hatten och lira munspelet av alla dessa unga trashkids. Jag vet att jag har rätt. Jag vet att ni kommer att tro mig. Jag kan dansa. Jag har stånd. Jag är snyggast i Västra Frölunda. Jag har sett honom dö för sin konst. Jag har sett allt. Jag kommer aldrig mer att lyssna på en funkskiva. 
Gästbok |