Tempus 2008 v 26

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25

Vänliga leenden i stället för reformer

Premiärminister Donald Tusk har reparerat relationerna med grannländerna, men reformarbetet dröjer, och det beror på att han inte vill reta bröderna Kaczynski.

JAN PUHL
Warszawa
Vid bordets sitter den ryske delegaten och även skandinaverna, balterna, tysken Frank-Walter Steinmeier och Donald Tusk, Polens relativt nye premiärminister. I tre timmar har företrädarna för de elva östersjöländerna haft överläggningar i rådhuset i den gamla Hansastaden Riga. Nu förklarar ryssen Igor Sjuvalov i en ordrik utläggning att Moskva kommer att bygga gasledningen på Östersjöns botten i vilket fall som helst. Då tar Tusk mikrofonen, ler vänligt och säger: ”Polens inställning har inte förändrats”.
Tusks landsmän i rådssalen i Riga är märkbart besvikna. De hade inte väntat sig en så lam, nästan ohörbar replik från sin regeringschef. Polackerna är nämligen väldigt kritiska mot projektet. Enligt dem skulle Moskva kunna stänga av gasen till Östeuropa utan att det mäktiga Tyskland påverkas, och Warszawa, som är beroende av rysk energi, skulle kunna utsättas för utpressning.

Tusks företrädare, Jaroslaw Kaczynski, skulle inte heller ha uppträtt så tamt och förbindligt. Han skulle utan vidare ha fördömt projektet, erinrat om de miljontals polacker som gav sina liv under andra världskriget och påmint de övriga Östersjöländerna om dras historiska skuld till det polska hjältefolket.
Det var dessa historiska återblickar till det lidande Polen som gjorde att Kaczynski ständigt irriterade sina kolleger i EU. Nu noterar övriga EU-länder med viss lättnad att den nye premiärministern uppträder helt annorlunda.
Den pragmatiske Tusk har lättat på spänningen mellan Polen och Tyskland med anledning av ett minnesmärke över fördrivna tyskar och han har skickat vänliga signaler till Moskva.
Även internt uppfattas Tusk som en trevlig karl. Han kallar journalister för ”kära ni” till skillnad från företrädaren, som ständigt var på krigsstigen mot mediernas företrädare.
Tusk lovar ”en bollplan i varje skola” och ”en dator i varje skolklass”.
Han har också satt stopp för de hetsjakter som Kaczynski iscensatte – ibland mot kommunistiska organisationer, ibland mot förmodat korrumperade läkare etc. Undantagstillstånd blev normaltillstånd i Polen när Kaczynski var regeringschef och hans bror, Lech, var president.

Tusk befriade polackerna från tvillingbrödernas skräniga samspel när han vann valet i höstas. Vid vissa tillfällen har väljarstödet för Tusks parti, Medborgarplattform, sedan dess överstigit 50 procent, medan tvillingarnas parti, Lag och Rättvisa, djupdök till ca 25 procent.
Först kallade medierna Tusks mjuka linje för ”kärleksstrategin” och sedan anammade han själv denna beteckning.
Förbundskansler Angela Merkel hade säkert ingenting emot Tusks strategi när hon i förra veckan besökte Gdansk (som på tyska heter Danzig). Efter ett och ett halvt års förstämning och gräl möttes hon av varmt välkomnande och vänliga ord.
Merkel och Tusk förstår varandra väl, eftersom de har ungefär samma politiska situation: de har väljarnas stöd, men kraven på handfasta reformer växer.
Efter drygt ett halvår av leende framträdande och soliga löften börjar polackerna kräva konkreta åtgärder av Tusk. Trots att han och hans liberala Medborgarplattform förfogar över en stabil regeringskoalition, i vilken även bondepartiet ingår, och trots att den ekonomiska tillväxten är drygt fem procent har premiärministern ännu inte drivit igenom någon av de nödvändiga reformerna.
I en väljarundersökning kunde 79 procent av de tillfrågade inte komma på något konkret som regeringen hade gjort under det första halvåret. ”Tusk måste sluta med leendets politik, annars kommer väljarna att hata honom till slut”, säger sociologen Jadwiga Staniszkis.

Den kände ekonomen Stanislaw Gomulka kräver också handling. Gomulka har varit nöjd pensionär i tre år, han är vid god vigör och har ett knivskarpt intellekt. Han har köpt sig ett hus i den förnäma förorten Konstancin utanför Warszawa. Stora fönster vetter ut mot böljande, gröna ängar. Gomulka älskar att ströva i trädgården och inspektera sina sällsynta träd.
När Tusk vann valet i oktober förra året lockades ekonomen Gomulka att överge sin idylliska tillvaro. 1968 flydde han undan kommunisterna, och med tiden blev han professor vid London School of Economics. Efter kommunismens fall blev han rådgivare till flera polska regeringar efter varandra, och när Tusk tog fick han uppdraget att bringa ordning i statskassan.
Gomulka har vetenskapsmannens lidelsefria uppträdande och konstaterar nyktert att ekonomin måste saneras, pensionssystemet måste reformeras och privatiseringarna måste fortsätta. Om inte staten minskar sina skulder kommer Polen inte att kunna införa euron som planerat 2010, och även den goda ekonomiska tillväxten kan bli ett minne blott, enligt Gomulka.

Tusk vann valet med stora löften om att reformera. Byråkratin skulle krympas, skolor och universitet skulle moderniseras, platt skatt skulle införas, och järnvägar och vägar skulle rustas upp och byggas ut – men ingenting har hänt ännu.
Privatiseringen av statens tillgångar har stått stilla i två år, och sedan Tusk blev premiärminister har inget av de återstående 700 statliga bolagen sålts. Polen har fler förtidspensionärer i förhållande till folkmängden än något annat europeiskt land, och de polska kvinnorna går i pension redan vid 60 års ålder, vilket kostar statskassan enorma belopp.
Ett hundratal sjukhus är tungt skuldsatta; läkare får vänta på sina löner i veckor, och staten tvingas ofta skjuta till miljonbelopp för att säkra sjukhusdriften.
Planerna på en enhetlig skattesats, som man tillämpar i flera östeuropeiska länder, har Tusk tydligen lagt på hyllan. Hans koalitionspartner, bondepartiet PSL, var emot förslaget redan från början.
Rådgivaren Gomulka hade gärna tagit itu med allt som måste göras, men: ”Plötsligt ville man inte ge mig fullmakt att sköta finanserna, och sedan förbjöd man mig till och med att ens tala om reformer”. Det slutade med att han mycket frustrerad avsade sig uppdraget.

Det är rädslan för företrädaren Jaroslaw Kaczynskis progandatalang som gör Tusk handlingsförlamad.
Från oppositionsbänken kan han lätt brandmärka Tusks reformplaner som ”politik för de rika”. Dessutom kan hans tvillingbror, president Lech Kaczynski, blockera alla lagförslag med veto.
Premiärminister Tusk föredrar därför att göra ingenting. Hans egentliga mål är att själv bli statsöverhuvud i presidentvalet 2010.
Hans enda mål just nu, enligt Gomulka, är att hålla regeringen kvar vid makten mandatperioden ut. ”Det där vill jag inte medverka till”, säger Gomulka. ”Då har jag det mycket bättre hemma”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel