| MYNDIGHETER || VUXENTANKAR || SJUKVÅRDEN || FÖRSTA SIDAN || KÄRLEKEN || DIKTER || LÄNKAR || FORUM///CHAT || REFERENSER |

| DAGBOK |

UNGDOMSTANKAR

HEMMA

Mamma har gått till jobbet, jobbar natt igen. Ännu en natt då jag kryper ihop på den hemgjorda sängen, mot den kalla väggen, ensam. Alltid ensam, jag har ju inga syskon. Undrar varför? Dörren är stängd ut till övriga lägenheten, jag vill inte konfronteras med honom så det är tryggast här. Alla argumentationer om hur man skall vara, fast man inte vill. Glädjen inom mig som släcks ofta när han talar till mig.

Jag har planerat att göra det.. och det.. men, jag måste ju ändra mig, jag måste bli en annan person fast mitt inre jag säger mig att det är så fel. Ryktena säger ju att jag är så uppkäftig. Stackars mamma sa dom, vilken unge hon har fått. Hopplösa Siv med alla mina utbrott.

Jag har alltid varit ett problembarn, för så är det ju.

Samvetskvalen hopar sig, halsen knyter sig och jag får ont i magen. Vad gör jag för fel? Varför är det inte så här hos pappa?

Mamma, som alltid varit där men ändå inte. Närvarande men frånvarande, hon kan väl iallafall inte ha tagit någon skada av mig? Hon lever i sin egen lilla värld och man når inte henne. Jag mår dåligt och vrider mig i kramper i sängen. Tänker att jag ska snacka med någon fast de lär väl inte tro mig. Allt är ju en så fin fasad utåt i vår familj. Mamma är ängeln och jag är satan.

Hoppas iallafall han kommer hem snart, jag vill iallafall inte vara ensam. Trots allt finns han ju där om något skulle hända men klockan är närmare halv tolv och han är inte hemma än. Vad gör han på nätterna? Jag lyssnar och väntar. Han är säkert otrogen emot mamma.

Nu... nu hör jag något ifrån trappan. Jag hör han och hunden, min goa lilla Assa. Hon gillar mig.

Suck, nu kan jag iallafall sova. När ytterdörren låses upp så drar jag en suck.

Sätter på musiken lite tyst, som är min ena tillflykt in i drömmens värld, och somnar in.

NÄSTA MORGON

Vaknar nästa morgon av det hårda knacket på dörren. - Upp! Klockan är halv sju! Sätter mig på sängkanten och vaknar till,

tar på mig mina perfekt ihopvikta kläder och gruvar mig för att gå ut i lägenheten. In i badrummet och tvätta av sig.

Tittar mig i spegeln en sista gång innan jag släcker ljuset för att gå ut.

Jag är ju dålig, ful och fet och i vägen varje morgon, speciellt när han ska äta frukost.

Så är det. Jag är på väg in, han tittar på mig, suckar, viker ihop tidningen och går ut. Vi krockar i hallen.

- Flytta på dig fetas (feta du) så jag kommer fram!

Jaja, jag vet att jag är ful och fet men gå nu, tänker jag. Gå till ditt jobb!

När han har gått så drar jag en lättnandes suck. Nu kan jag äta vad jag vill utan kommentarer, och hur jag vill. Nu kan jag läsa tidningen.

Magontet släpper en aning och jag förbereder mig för att gå till skolan. I skolan går det bra fast jag lessnar ibland.

En del försöker mobba mig där men jag sätter upp min attityd, skyddsbarriären som består i uppkäftighet, tuffhet

och maktmissbruk. Hotar dem som försöker med att min kusin skall komma och slå till dom. Skaffar mig en plats i hierarkin liksom.

Kommer hem ifrån skolan, mamma sover och jag måste vara tyst. Smyger in och fikar lite, går sedan ut till kompisarna. Försöker att inte vara hemma så mycket för jag är ju alltid till besvär, alltid i vägen. Släkten tycker också det så jag börjar tro dem, fast jag struntar i det eftersom jag får vara hos dem när jag inte vill vara hemma de nätter

mamma jobbar.

När så många säger att man är dålig så måste man ju vara det. Eller hur? Tankarna irrar runt. Jag vet ju inte hur jag ska vara när jag inte får vara jag.

HAN, SAMBON

I mitt stilla sinne tänker jag att kanske, kanske har jag något bra iallafall eftersom han ger mig så mycket pengar. När han är i sitt berusade tillstånd är han oftast jättesnäll.

Han spelar musik och ibland skryter han om mig. Då gillar jag honom. Han är schysst, i alla fall, trots allt.

Fast den gången när jag blev sparkad i ändan så jag flög in med huvudet i elementet i deras sovrum så undrade jag varför?

Jag hade ju bara svarat emot honom. Och den gången när jag ramlade i trappan på den där fyllefesten jag fick följa med på när mamma jobbade. Pulkan han drog mig på for undan i trappen och flög framåt och jag slog huvudet i golvet. Men, han var ju full och då är man ju inte sig själv.

Till vardags är man ju van att få hårluggar, sparkar i ändan, kränkande ord m m när man svarar emot men jag blir så arg när han försöker ändra mig och bestämma allt. Bestraffningen består ju i att sitta på rummet tills jag bett mamma om ursäkt.

Kramperna i magen, tårarna och samvetskvalen kommer, till slut går jag ut och ber om ursäkt. Samma visa varje gång.

En gång slog jag sönder murbruket i dörren i hallen genom att drämma igen min dörr. Lagomt åt honom, han skulle som vanligt

diskutera livets problem och var full. Jag är så trött på hans dravlande, ofta samma skiva. Nu kan han minsann reparera efter mig!

DRÖMMAR

När jag blir ensam hemma ska jag sjunga. All ångest försvinner i mig när jag tar i och sjunger. En känsla jag inte kan förklara. Jag blir lycklig.

Dom säger att jag sjunger bra, fast ingen vill lyssna egentligen. Det känns så, därför gör jag det bara för mig själv, i duschen. Jag tror de är avundsjuka.

Men en vacker dag ska jag visa dom, jag ska sjunga ute bland andra och visa att jag kan. Jag kan! Jag har ärvt farmors röst, hon säger så och jag litar på henne. Hon säger också att jag inte behöver lyda mammas sambo, alltså HAN.

FARMOR

Hon skämmer ofta bort mig, sådant jag inte är van praktiskt sätt. Frukost på säng, glasspinnar som jag äter i hennes gungstol i finrummet, hon låter mig leka med hennes guldsaker i hennes fina skrin, hon bakar "kamser", pitepalt ifrån Ångermanland bara åt mig. Hennes glada röst när hon ringer och säger att jag kan komma och äta, den glömmer jag aldrig.

Farmor berättar saker om pappa, om hans övervikt och att hon vill hjälpa

honom ekonomiskt till Föllingegården. Det där stället för överviktiga.

Hon är förtvivlad för hon vill inte göra honom ledsen med att säga det rakt ut så det rinner väl ut i sanden.

Vi kramas ofta och vi har ett tyst språk emellan oss. Jag ser

när farmor är trött, då går jag ut en stund och promenerar, handlar lite och hälsar på andra i området. Vi bråkar aldrig, aldrig. Hon är bäst, bäst, bäst.

Där får man också vara vem man vill. Man får skratta, sjunga med i hennes vackra visor och lyssna på hennes fina röst. Vi har hemligheter som ingen annan får veta, hon är min bästa vän. Goa varma farmor, som alltid skall finnas i mitt hjärta. Det enda varma jag har, och så pappa.

PAPPA

Pappa då? Min älskade pappa, han tycker om mig och vi brukar ofta vara hos farmor tillsammans. Han skryter alltid om hur fin och duktig jag är. Han säger att han är stolt över mig.

Pappa och jag brukade ju alltid köpa en korvring, lite hårt knäckebröd och dricka. Sedan for vi ut på Frösön, for över med

Vallsundsfärjan till andra sidan. Där fikade vi i alla enkelhet, fiskade lite och sedan ville pappa åka ut på flyget för att se på planen.

Eller så var vi uppe i Kall hos den roliga gubben i Kolåsen, tittade på norrskenet i natten, fiskade och var på utflykter.

Allt var så enkelt då, nu är man ju så pass gammal (16-17) och han bara gnäller över att jag är där för lite.

Han har också börjat dricka för mycket nu tycker jag, jag trivs inte där när han super alls. Den där jävla vodkalukten får mig att spy.

Pappa blir visserligen aldrig för full och det är aldrig sånt bråk som hemma på gården när de har sina vilda fester. Polisen har varit där flera gånger, dom är inte kloka. Då är man tvingad att vara vaken tills man vet att mamma kommer hem i alla fall. Tur att hon nästan aldrig dricker.

Jag sa till pappa att jag inte kommer förrän han slutar dricka, det respekterade han ibland.

En gång ringde han och sa att han inte druckit på 3 månader, då gick jag dit och hälsade på.

Han lovade att han skulle övningsköra med mig men han svek det, när jag kom dit var han inte nykter. Fan vad besviken jag vart, han hade ju alltid hållit vad han lovat förut!

Han sa att ”man kommer till ett visst stadium i sitt liv Siv då man börjar ge upp”.

Äsch, tänkte jag och gick hem efter ett tag. Jag klarar det också själv, precis som allt annat. Jag är ju van, van att vara ensam och klara mig i alla väder. Ingen jävel bryr sig ju i alla fall. Jag ska visa han att jag kan ta mitt körkort själv! Skitgubbe!

|| © MOBBAD 2004 ||