"Like many other titles, it simply suggested itself and had to be. It was absolutely how I felt post-Smiths and the way I continue to feel. That´s just the way the world is. I find hate omnipresent, and love very difficult to find. Hate makes the world go round." / Moz i Melody Maker 12/3 1988
Det man kan diskutera här, och länge, är låtvalet. Jag misstänker att Morrissey helt enkelt lagt några av de allra starkaste spåren han hade till hands på skivan, och lagt resten som b-sidor. Detta på grund av hans stora kärlek till just singelformatet; Morrissey har som alla vet alltid älskat singlar och jag förmodar att han velat ge singelköparna bra valuta för pengarna. Detta har dock verkat negativt på Viva hates kvalitet. Tänk om Hairdresser on fire, I know very well how I got my name, Will never marry och Sister I´m a poet fått ersätta fyra av de svaga spåren på Viva hate, som Alsatian cousin, Little man, what now?, Dial-a-cliché och Margaret on the guillotine! I mitt tycke är Viva hate en underbar platta att somna till. Jag ska förklara. Man lägger sig tillrätta medan de två första spåren klaras av. Är man riktigt trött somnar man redan under Everyday is like sunday, är man bara lite sömnig så kan man alltid trösta sig med att man har ett pärlband av fantastiska låtar på sig innan de avslutande och svaga spåren kommer.Då kunde låtordningen sett ut såhär:
Hairdresser on fire/Everyday is like Sunday/Bengali in platforms/Sister I´m a poet/Angel, angel, down we go together/Late night, Maudlin street/I know very well how I got my name/Suedehead/Break up the family/The ordinary boys/I don´t mind if you forget me/Will never marry.
Det här kanske är drömmande på gränsen till det patetiska, men tänk! Det är väl för mycket att begära, men tänk om Morrissey bara varit lite mer insiktsfull när han och Stephen Street satte sig ned och diskuterade låtval. Då hade vi antagligen haft åttiotalets bästa skiva i Viva hate. Nu lär den utmärkelsen istället gå till The queen is dead. Inte kattskit den heller.
Många kritiker ansåg att Stephen Streets kompositioner på Viva hate var mediokra jämfört med Johnny Marrs melodier, men jag kan inte påstå att jag håller med. Inte mediokra, i alla fall! Visst är flera låtar undermåliga musikaliskt, men hur bra var Death at one´s elbow? Va? Nej, just det. Även om jag (i likhet med Morrissey) opponerar mig mot att Viva hate som en uppföljare till Strangeways, here we come, så kan det vara intressant att jämföra topparna på Viva hate med dem på det sista Smithsalbumet. På Strangeways hittar vi A rush and a push and the land is ours, Girlfriend in a coma, Stop me if you think you´ve heard this one before, Last night I dreamt that somebody loved me och Paint a vulgar picture (puh; långa titlar det där...). Underbara låtar, visst. Fantastiska melodier. Men jag kan inte påstå att jag håller Everyday is like Sunday, Late night, Maudlin street, Suedehead eller I don´t mind if you forget me som något annat än fantastiska. Jag tycker att Strangeways är en något bättre skiva än Viva hate, men det beror faktiskt mycket mer på Morrisseys dåliga omdöme i låtvalet (eller så är det helt enkelt så att han prioriterar b-sidor framför albumspår av den enkla anlednigen att han är mer förjust i singelformatet) än på att materialet som Johnny Marr hade för Strangeways skulle utklassa det som Stephen Street fått ihop för Viva hate. Jag svär förmodligen i kyrkan, men jag vill påstå att åtminstone jag har svårt att säga om Johnny verkligen hade bättre material året innan Stephen tog vid.
Morrissey ska få uttala sig om skivan:
It´s quite different for me now - and this might sound absurd - but there really isn´t anything to judge it against. Times are very different and my life has moved on, since The Smiths, in very specific ways, and 'Viva hate' is in no way the follow-up to 'Strangeways'. So in a sense I do feel that it´s the first record." / Melody Maker, 12/3 1988
"I feel it was more of an event than an achievement. I think the audience was simply relieved that I was still going on with living. That in itself was the celebration of 'Viva hate'! I´ve always been fiercely self-critical and...it wasn´t perfect. And it wasn´t better than 'Strangeways, here we come'! There´s at least six tracks on it that I´d now willingly bury in the nearest patch of soil. And place a large stone on top, hahaha..." / The Face, mars 1990
Alsatian cousin
Little man, what now?
Everyday is like Sunday
Bengali in platforms
Angel, angel, down we go together
Late night, Maudlin street
Suedehead
Break up the family
The ordinary boys
I don´t mind if you forget me
Dial-a-cliché
Margaret on the guillotine