1 februari 2000, tisdag
Nu är det bara en månad kvar. Lite mindre
faktiskt.
Har inte hört något från advokaten. Ringde dit idag, men han var ute på fältet.
Någon rättegång alltså.
Kollade på norra magasinet igår kväll. Det handlade om sexuella övergrepp på barn. Bl
a så var det en kvinna som tyckte att det är alldeles för många sexuella övergrepp
på barn, som polisanmäls. Hon sa något i stil med att eftersom det bara är 1 av 10 som
kommer till åtal, så är det hela överdrivet. Att det alltså inte är så många som
egentligen blir utsatta.
Vilken dum människa alltså. Bara för att det inte blir något åtal, så räknas det
inte som brott, enligt henne.
De som inte vågar polisanmäla då?
De berättade också om en man, som bl a hade förgripit sig på två nioåriga flickor.
Den jäveln fick förmildrande straff, för att rätten ansåg att flickorna hade varit
aktiva i det hela. Fy fan alltså. Vilket sjukt samhälle vi lever i!
Det var två tjejer som var med och berättade vad de hade varit med om. Det är modigt
och bra att göra en sån sak. Det visar att man är stark.
Den ena tjejen berättade om ett samtal hon hade hört. De sociala hade precis fått reda
på att hon hade varit utsatt för sexuella övergrepp, hon skulle bli omhändertagen
eller något sånt. Och så hörde hon ett samtal mellan två kvinnor från soc. De
snackade om att det verkligen var synd om den här ungen ( henne alltså), för att hon
hade varit med om såna hemska grejer. Hon skulle inte att klara av att leva som vanligt
efter det, utan hon skulle börja knarka eller prostituera sig, för att orka leva.
Jävla kärringar alltså!
Det får mig att tänka på vad en person från psykmottagningen sa till mig för ett tag
sen. Han sa att det verkligen var bra att jag inte hade börjat knarka eller gå på
gatan, eller något i den stilen. P g a det jag hade varit med om. Att jag klarade att
leva ett normalt liv, utan självmordstankar, eller försök.
Tror de automatiskt att man blir en jättesvag människa av allt sånt?
Jag kanske är onormal? För jag har aldrig knarkat, aldrig försökt ta mitt liv, aldrig
gått på gatan, aldrig skadat mig själv...
Men visst fan har jag haft mina jobbiga stunder.
Men ska jag säga, oj tack min kära psykolog, för att du tycker att jag är så stark
som inte knarkar fast jag har varit med om det och det?
|
några dagar tidigare
dagboksarkivet
Förhöret med honom
|
|
