dagboksarkivet
|
20
januari 2000, torsdag Positivt tänkande: Istället för att oroa mig, så kan jag istället tänka så här: när han läser alla mina dikter och anteckningar i förundersökningspapprena, så förstår han vad han har gjort och hur fel det var. Och mår så dåligt att han bestämmer sig för att erkänna. Det skulle inte vara helt fel. .... Jag glömde bort att skriva till en sak i förhöret med honom. Där står det ju: " *** säger att man kan fråga vem som helst om honom och ingen kommer att tala illa om honom. Han säger att XY är den han själv känner bäst. XY bör känna honom bra. Andra personer känner inte honom så väl som XY." Polisen har förhört denne XY. Och i det förhöret så ser man hur förövaren ljuger. För XY säger att han aldrig har umgåtts med den här mannen privat, så han vet inte hur han är. Han bara känner honom lite ytligt. XY är från samma land som han. Han är i 30-årsåldern, och hans far är en sån man som hans landsmän vänder sig till när de har problem, är i knipa osv. Men min förövare valde att vända sig till hans son, XY alltså. Och nu är han någon sorts stödperson åt honom. Men som sagt, han säger att han inte känner min förövare så bra som förövaren säger. Det var i och med det polisförhöret som de började att prata med varandra. .... Han bara ljuger och ljuger. Fan, vad jag önskar att det fanns mer bevis. Det vore verkligen för jävligt om han kommer undan. |
igår |
