Fänkål
Fänkål kommer ursprungligen från Medelhavsområdet, men odlas
idag i Sverige och hela övriga Europa. Örten kan bli upp till två
meter hög och bladen liknar dillblad. Fänkål har en aromatisk doft
och dess viktigaste användning är som krydda, framför allt i bröd.
Fröna och eteroljan har även använts medicinskt för att främja
matsmältningen, då fänkål har kramplösande och gasfördelande
effekter.
Kamomill
Kamomill är en av våra äldsta och mest kända läkeörter, och har
främst använts som kramplösande och lugnande medel. Örten är
allmänt förekommande i Sverige samt i många andra delar av
världen. De växtdelar som används (bl a för beredning av te) är
torkade blomkorgar.
Nyponros
Nyponbusken växer allmänt i Sverige, främst längs kusterna upp
till Värmland och Uppland.
Nyponens välgörande egenskaper beror främst på deras innehåll av
C-vitamin. Halten av vitamin C påverkas kraftigt av växtplats,
klimat och skördetid. Vitaminhalten är högst när nyponen just
börjar bli fullmogna och sjunker sedan kontinuerligt. Vid torkning
efter skörd minskar också C-vitaminhalten. Förutom C-vitamin
innehåller nypon även pektin och organiska syror som ger nyponen
milt laxerande verkan.
Pepparmynta
Pepparmynta är en hybrid mellan tre olika Mentha-arter och hör till
familjen kransblommiga växter. Den förekommer över stora delar
av Europa, särskilt på fuktiga och våta platser. De växtdelar som
används är blad och blommande grenspetsar.
Pepparmynta har haft en allmän medicinsk användning, framför allt
vid olika magbesvär. Dess effekter beror huvudsakligen på
innehållet av eterisk olja, vilken har en hög mentolhalt (50-70 %).
Alkoholextrakt av blad och eterisk olja från pepparmynta samt
mentol har en kramplösande effekt i t ex tunntarmen samt
stimulerar produktionen av galla. Personer med gallsten bör därför
undvika att inta pepparmynta. Pepparmynta har också en lätt
bedövande effekt samt en viss bakteriehämmande verkan.
Lakritsrot
Lakritsrot och lakritsextrakt fås av växten Glycyrrhiza glabra L.
Lakritsextrakt framställs från växtens rot och underjordiska
stammar (stoloner). Lakritsbusken växer i Medelhavsområdet samt
i Ryssland, Kina och Iran.
Torkat extrakt från lakritsroten innehåller 10-20 % glycyrrhizin, ett
ämne som är 50-200 gånger sötare än socker och som ger lakritsen
dess sötma. Glycyrrhizin har positiva effekter vid hosta och
infektioner i de övre luftvägarna då det är slemlösande samt verkar
inflammationshämmande.
Hög konsumtion av lakrits kan medföra en ansamling av kortisol i
kroppen. Kortisol är ett hormon som bl a reglerar kroppens
saltbalans. Ett dagligt, regelbundet högt intag av lakrits och
lakritsextrakt kan på grund av detta medföra förhöjt blodtryck.
Personer som lider av högt blodtryck eller hjärt-kärlsjukdom bör
därför undvika att äta lakrits eller dricka lakritste regelbundet.
Lindblomma
Lind förekommer allmänt i Sverige upp till Dalarna samt i övriga
Europa och Nordasien. Trädet blommar under juni till augusti. Den
växtdel som används mest är blomställningen. Även barken,
insamlad på våren, kan användas vid gall- och leverbesvär samt
migrän.
Traditionellt har lindblomsextrakt använts bl a som svettdrivande
medel vid feber och förkylningar. Lindblomma har även vissa
kramplösande, hosthämmande, blodtryckssänkande och lugnande
effekter.
Den hostdämpande och lenande effekten av lindblomsextrakt vid
halsirritationer kommer sig av lindblommans innehåll av
polysackarider (slemämnen). De utgör ett mekaniskt skydd som
också verkar inflammationshämmande på de slemhinnor de
kommer i kontakt med.
Mate
Mate-te görs av Mate-tebusken, som växer främst i södra Brasilien,
Paraguay och Argentina. I dessa länder är Mate-te en
nationaldryck. Teet görs av torkade och malda blad från tebusken.
Mate innehåller 0,3-1,7 % koffein och är därför känt för att ha en
viss uppiggande verkan.
Guarana
Guaranafröet kommer från en klätterbuske som växer i
Amazonasområdet i Brasilien. Guarana är känt för sin uppiggande
effekt, vilken beror på att guarana innehåller 2,5-5 % koffein.
Grönt te
Grönt te kommer ursprungligen från samma tebuske som svart te.
Skillnaden mellan grönt och svart te ligger i den behandling
tebladen genomgår efter skörd. Blad som ska bli svart te
genomgår en jäsningsprocess innan de torkas, medan blad som
ska ge grönt te torkas direkt utan jäsning. Oolongte är te som fått
genomgå en halv jäsningsprocess. Grönt te innehåller en
betydande mängd nyttiga flavonoider, ämnen med antioxidativ
verkan. Svart te innehåller inte lika mycket flavonoider som grönt
te, eftersom halten av flavonoider i tebladen minskar vid jäsning.
(Källa: Friggs)
