Ett par veckor efter gravölet kom ett brev till godset, adresserat till Anna. Det var skickat med expresspost från Boston, avsändaren var en viss Lord McBorough. Anna rusade in i biblioteket med brevet tryckt mot sitt bröst. Väl där rev hon upp sigillet och började glupskt sluka innehållet.
Käraste Fröken Anna Smithlace,
Med all önskan om ert välmående och godsets framgång!
Just nu befinner jag mig i Boston, mitt skepp seglar om sju dagar. Jag är inhyst hos en viss Mme Bellevache, en mycket ansedd dam, och jag njuter av omgivningarna. Sociteten här skiljer sig mycket från Louisianas, den är mer politisk och kulturell.
Jag längtar att få återse mitt Skottland, och hoppas att resan kommer gå bra. Däremot vet jag att färden skiljer mig från dig med en oceans avstånd, och det grämer mig.
Därför erbjuder jag dig att ta nästa skepp till Liverpool, och komma till mina trakter. Inte så mycket för sällskaps skull, som för förnöjelse och nytta.
Jag vet en hel del nyttosamma kontakter som kan gagna ditt affärsliv, och så är Shirehill ett utmärkt område för baler, skvaller och supéer!
Jag ber dig Anna, att anta min invit, och genast arrangera resan. Jag ska givetvis stå för de olägligheter det kan ge dig, såväl ekonomiska som privata.
Din Trogne
Lord Anton McBorough
Anna greps av sådan längtan. Hon kände en sådan dragning till den mörke främlingen, och resan skulle inte vara alls oläglig. Tvärtom kom den som en lättelse i allt arbete men godset. Hon kunde behöva en rejäl paus i dagslunken.
Redan två veckor efter brevets ankomst var resan arrangerad. Hon skulle ta nästa atlantkryssare till Liverpool, och därifrån ta sig till Shirehill med diligens. Anna packade ihop sina toiletter och nödvändigheter, samt diverse bokföringar över godsets likviditet. Täckmanteln för resan var just affärer, och det stämde ju till hälften. Den unga kvinnan var så stormförtjust inför den ankommande resan, att hon inte kunde få ner en enda bit mat dagarna innan avfärden. Anton skrev ytteligare ett brev där han lika entusiastiskt deklamerade hur glad han var att Anna skulle anlända, och att hela slottet genomgick en förvandling för att behaga henne och uppfylla den unga frökens behov.
Dagen innan Annas resa kom unge Herr Malcolm på visit. Anna anade en viss sorg i hans röst, men försökte trösta honom så gott hon kunde.
-Jag är tillbaka innan sommaren, och du har ju så mycket att stå i! sade hon för att mildra hans tydliga ledsamhet. Jag lovar att skriva så ofta jag kan. Om du känner att saknaden blir för stor kan du också komma på besök, det tror jag skulle bli livligt roligt! Du, jag och lord Anton, vilka supéer vi skulle hålla! Vilka baler! Se så, jag åker ju inte för gott!
Malcolm verkade inte märkbart tröstad, men han lät henne släta ut de rynkor som veckade hans panna.
- Jag trivs så i ditt sällskap, Anna! Måhända att du planerar din återresa innan sommaren, men man vet aldrig! Lova att du tänker på mig Anna, lova det!
Malcolm föll på knä framför Anna i fåtöljen.
- Jag håller dig mycket kär, och din välgång betyder allt för mig. Jag vill göra dig till min hustru, det håller jag inte hemligt. Så fundera över detta under din vistelse i Skottland, och kom ihåg att jag väntar här.
Anna rodnade vid Malcolms ord, men fann stuationens allvar tryckande. Anton fanns ju i hennes tankar hela tiden. Giftermål med Malcolm var något som visserligen slagit henne mer än en gång, men inget allvarligt, enbart små oskyldiga flickdrömmar.
- Kära Malcolm, jag kan inte lova något. Men jag ska tänka på dig, och jag önskar verkligen att du kom till Skottland framåt våren.
Malcolm lämnade Anna åt sina bestyr, med önskningar om en god resa. När hon följt honom ut kände hon sig illa till mods. Skulle hon avfärdat Malcolms invit, eller skulle hon jublande sagt ja? Tankarna plågade henne hela natten, och när hon väl fallit till ro, drömde hon om barndomens dagar, när hon och Malcolm lekt på ägorna som bror och syster.
*****************************************************
Bostons hamn myllrade av all sköns folk, arbetare, fina damer med sitt bagage, hamnbossar som kommenderade sin roddare, matroser som med glada tillrop söp, spelade kort och antastade de unga damer som gickförbi.
Mitt i allt detta befann sig Anna. Följkarlen som bar hennes bagage motade bort närgångna tiggare och ovannämnda matroser, medan hon förtvivlat letade efter M/S Attila. När hon väl hittat skeppet verkade det tomt och övergivet. Landgången var ute, men ingen stod för att ta emot passagerare. Hon tog ett par steg upp på landgången och kikade över relingen ner på däcket....
To be continued---
