Det är snart slut nu. Jag vet det. Jag har bestämt mej för att skriva ner det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att Dom ska veta. Kanske för att Dom inte ska vara ledsna. Dom är ju ändå Vi. Kanske är det inte alls för Dom. Kanske är det bara för att jag ska tro att jag gör rätt?
Kanske är det bara för Alla andra?

Vi såg en film idag. Mins inte vad den hette. Men rolig var den vist. Dom tre höll i alla fall på att dö av skratt. Inte jag. Jag drack lite, sedan gick jag och la mej. Jag vet inte när jag ska våga. Men inte än. I morgon kanske?

Det var två TV program idag. Jag trodde inte att jag skulle klara av att le och vara glad så länge. Jag fattar inte att dom tre klarar av det. Men dom har ju varandra. Eller inte så, Jag är ju med dom jämt. Men jag orkar inte prata. Inte längre.
När vi spelade gav jag järnet. Jag älskar det fortfarande. Men det är inte tillräckligt. Och på sätt och vis förstör Dom det. Jag hoppas att jag klarade det. Att vara glad vill säga.

Pappa sa en gång att när om oss att när vi är på scen är vi hur proffsiga som helst. Men annars är vi som alla andra skit ungar i våran ålder.
Vi är inga ungar längre, även om vi skulle vilja.

- Varför är du så hängig nu för tiden? undrade en av dom tre idag. Varför pratar du aldrig, du var ju jämt så glad innan?
- Jag är så trött, sa jag och tittade på honom.
- Nej det är något annat. Vi har ju jämt pratat om saker innan. Fram med det. Det blir lättare då. Är det en tjej nu igen?
- Nej jag är bara trött, det är sant.
Jag vände mej om och gick. Gick och la mej. Raklång på sängen. Ibland önskar jag att jag gick på heroin eller något så att jag bara kunde ta en överdos. Men så väl är det inte. Jag är bara feg, annars skulle jag göra det.

Tidningar och TV. Konserter. Journalister överallt. Dom tror att vi ska vara så glada jämt. Väck oss mitt i natten ställ en dum fråga. Då ska vi svara snällt med ett leende på läpparna.
Tror dom.
Vi är också människor!

Jag räknade efter när vi var hemma senast. Ett halvår sedan, minst, säkert mer. Jag vill bara HEM!!!!! Ta det lugnt och slippa Dom. Dom tror att dom vet allt. Det gör Dom inte. I så fall skulle Dom sluta.

När vi skulle gå ut idag var Dom överallt. Jag fick nästan panik, innan vi var ute. Det är så hemskt att va där ute, mitt bland Dom, mitt i gröten. Jag tog tag i en av dom tres armar och tittade på honom. Jag tror han såg.
- Ta ett djupt andetag, sa han. Det går över.
Jag drog ett djupt andetag och blundade. Öppnade ögonen och log mot honom. - Det ser bra ut, sa han, du borde bli skådespelare.
Han slog vänskapligt till mej på axeln.
- Du klarar det, kom igen nu, log han.
Så gick vi ut.
Dom tre är så snälla. Men dom fattar inte…

Jag har märkt att det går lättare om jag dricker lite på morgon.

Vi reste iväg idag igen. Jag satt och tittade ut genom fönstret. En motorväg ven förbi. Efter ett tag svängde vi av den stora vägen och kom mera ut i naturen.
PANG! sa det i hjärnan. Plötsligt såg jag. Vaknade. Såg allt klart. Alperna. Det var så vackert så att det gjorde ont i själen.
- Vill du vara med och spela kort? undrade en av dom.
- Låt mej vara ifred! skrek jag, se du inte att jag är upptagen! Jag vet inte varför jag blev så arg, men plötsligt blev jag bara så ursinnig
- Va…började han
- Håll käft!
Han såg inte ut att fatta ett dugg, och det förstår jag, nu.

Jag vill bara vara som alla andra killar i min ålder. Bo hemma, gå i skolan, träffa kompisar och tjejer. Man har ju inget privatliv för fan! Kan ingen fatta det?

Jag satt och knäppte förstrött på gitarren, försökta komma på något nytt, men huvudet var helt tomt. Mamma kom in.
- Hur är det med dej? undrade hon, du ser jämt så nere ut.
- Åh, jag är bara trött, ljög jag på, det är så stressigt nu.
- Mmm… höll hon med. så satt vi tysta en stund. Efter ett tag gick hon.
Jag drack lite och la mej sedan. Precis när jag höll på att somna kom mamma in igen.
- Åh, sov du? sa hon ursäktande, jag tänkte bara titta in lite och se om du kommit på något bra.
Hon satte sej på sängkanten.
- Har du druckit nu igen? Du stinker ju! Hur har du tänkt att du ska klara detta om du dricker hela tiden?
Jag vände mej mot väggen och grymtade lite.
- Men snälla nån, varför lyssnar du aldrig? Snälla, titta på mej! Du tänker bara på dej själv, har du någonsin tänkt på hur det är för oss?
Hon gick iväg. Jag hörde henne och pappa prata på andra sidan väggen. Är det inte meningen att hotell ska var ljudisolerade?

Det börjar bli för sent nu.

Dom är överallt. Dom drar och sliter i mej. I mitt hår, mina kläder, överallt. Dom tror att Dom vet allt om oss. Dom tror att dom äger oss.

Kanske skulle det bli bättre om vi bar slutade?

Jag vet att jag dricker för mycket. Men vad ska jag göra åt det? All energi går åt till att vara trevlig mot Dom. Jag tror inte att jag lyckades så bra med det idag.

Tiden är kommen nu. Vi bor högt upp i hotellet. Under är det parkering. Jag sitter här och dricker och skriver. Samlar mod.

Jag kommer att sakna er, mamma pappa och ni tre. Ni kanske aldrig kommer att förstå. Men det finns inget val. Ingen återvändo.
Min feghet har runnit av mej i samma takt som spriten in. Men den tar inte bort höjdskräcken, som synd är.
Nu förstår jag vad Dom menar med att jag är vacker. Detta ska bli en vacker död. Hej då, mamma, pappa och Ni tre. Ta inte illa upp.
Jag är ju bara en människa för fan!

Barely still alive…the devil’s still alive…

Jag såg honom idag, för sista gången. Vacker. Död. Låg han där. Det är mitt fel. Jag är en av ”Dom”.
Mitt fel att han förlorades. I en vacker död.