Titel: Dead End
Par: Benji/Tony
Fandom: Good Charlotte, Mest
Kategori: Punk slash
Sammanfattning: Tony är inte glad

Han närmar sig utgången, det står några fans där utanför. Han låter de andra bandmedlemmarna gå ut och möta fansen före honom. Men han är ute strax efter dem och det kommer genast fram tre tjejer och ber om autografer och vill ta kort. Han ler och är trevlig mot dem, ger dem var sin kram när de ber om det. Då och då tar han en klunk ur sin ölflaska, den fjärde sedan han gick av scen.
En av bandmedlemmarna ropa på honom, han säger till fansen runt honom att han tyvärr måste gå, men att det var trevligt att träffa dem och går sedan iväg.

Han stannar vid sitt hotellrum, tittar på mig och ler, han behöver vila, meddelar han och stryker mig över kinden innan han kysser mig, sen öppnar han dörren och går in, stänger den direkt. Klick! Där låser han. Jag skakar på huvudet och går vidare till mitt rum.

Jag låser kvickt dörren efter mig, ingen, inte ens du får komma in. Jag slänger den nu tomma ölflaskan i sängen och letar fram en ny, öppnar den och dricker upp den med en gång, slänger även den i sängen och öppnar en ny, tar en klunk och tar upp brevet som jag inte skrev färdigt innan konserten och sätter mig i fotändan av sängen och fortsättar med brevet. Skriver ”förlåt” och kladdar ned några rader till, skriver ännu en gång ”förlåt” och viker ihop det och lägger det i ett kuvert. Sedan sträcker jag mig bakåt och lägger det på kudden.
Jag reser mig upp och går mot badrummet. Ställer ned ölflaskan jämte mig och studerar min spegelbild. Tittar länge på piercing i underläppen, ler när jag tänker på när mamma såg den, hon skällde ut mig och när jag började skaffa massa tatueringar flippade hon ut totalt och sa att hon inte hade något som helst hopp om att jag kommer att lyckas i livet, så fel hon hade, men ändå så rätt.
Jag suckar och letar efter sömntablettsburken som jag ska ha någonstans, jag hittar den och öppnar den, bara två kvar. Jag ler, två tabletter tvivlar jag på att jag ens kommer att slumra till av, jag har tagit för många för ofta de senaste åren föra att de ska ha någon verkan på mig. Jag tar upp ölflaska och sväljer dem i alla fall, ställer med flaskan igen efter några klunkar och börjar studera mitt ansikte igen.
Mitt ansikte är smalt, benigt. Jag förstår inte hur de andra inte lägger märke till det, märker de inte hur lite jag äter, märker de inte hur dåligt jag mår?
Jag biter mig i underläppen, låter tungan leka lite med piercing, sedan börjar jag koncentrera mig på att bita igen, hårt, hårt, tills jag känner den välbekanta smaken av blod i munnen. Jag tar ett finger mot läppen, det svider till och jag ler ett sorgset leende.
Jag sätter mig på huk och rotar runt i röran på golvet. Snart hittar jag det jag letat efter och reser mig upp. Det är tyst, en sån där tryckande tystnad som det gör ont i öronen av. Jag lägger ifrån mig den nyss upphittade kniven i handfatet och går ut från badrummet och siktar in mig på TV:n och sätter på den, bläddrar igenom kanalerna tills jag hittar en musikkanal. Rancids ”Fall Back Down”. Jag ser dig le där du sitter vid bordet i videon. Jag lyckas slita mig från TV:n, jag måste hinna innan någon kommer och säger att vi ska iväg på en intervju eller något sånt, detta ät det enda tillfället jag har på mig de närmaste månaderna.
Ditt leende är fastbränt på min näthinna, en tår rinner ned för min kind när jag når badrummet. Men, nej, jag har bestämt mig.
Kniven ligger och väntar på att bli använd, jag stirrat på den i några sekunder innan jag plockar upp den, jag känner på den, en vass egg skär en skåra i min tumme och jag ler ännu en gång ett sorgset leende, det här kommer nog att gå lätt.
Jag sätter tummen mot ena ögat så att en bloddroppe rinner ner för kinden precis som en tår, tittar på den när den droppar ner på mina tatueringar på bröstet. Ner på hjärtat med en banderoll över där det står ”Mum” jag undrar som så många gånger tidigare, varför jag gjorde den, mamma vill ju ändå inte veta av mig. Hon har vägra att prata med mig sen jag berättade för henne att jag är bög. Jag skakar på huvudet och suckar.
Jag ett fastare grepp om kniven och gör ett litet snitt över tatueringen, det svider, men det känns bättre än smärtan inom mig. Jag flyttar kniven till handleden samtidigt som jag sätter mig ner, lutar mig mot väggen och blundar, biter mig i läppen, letar reda på ett ställe där pulsådern känns tydligt och säger ett tyst ”förlåt” innan jag trycker till.

Jag går tillbaka till hans rum och knackar på, ingen öppnar, men TV:n hörs. Han sover nog, då ska jag inte störa honom. Så jag ger upp och går till mitt rum, slänger mig på sängen. Blundar. Ser honom framför mig. Sen somnar jag. Vaknar med ett ryck när någon knackar på dörren. Jag reser mig, kanske det är han? Dörren flyger upp innan jag hinner fram, det är hans kusin, tårar rinner ner för hans kinder, han ser helt förstörd ut. Det enda han får fram är ett ”han…” innan sjunker han ihop på golvet. Jag sätter mig bredvid honom, lägger armarna om honom. Jag förstår ingenting, vad är det som har hänt? Han brukar aldrig bryta ihop så här, jag har bara sett honom bryta ihop en gång tidigare, nej, detta är värre, då hade det med hans kusin, min kära pojkvän, att göra… men det kan det väl inte göra nu?
Efter ett tag reser han sig upp och drar med iväg med mig till min pojkväns rum. Jag fattar inget. När vi kommit fram är dörren upplåst. Han öppnar dörren, stannar fram för badrummet men tittar inte in, istället tittar rakt i mina ögon, som har fastnat inne på badrumsgolvet.

Snälla, gör inte såhär mot mig, säg att det är en dröm…

Förlåt, Benji, men jag kan inte fortsätta längre, jag kan bara inte. Men du måste fortsätta att leva, gör det för mig, för själv klarar jag det inte.
Jag älskar dig, det vet du, det kommer jag alltid att göra, men jag kan inte fortsätta det liv jag har.
Förlåt…