Recensioner

Jerry Williams & The Boppers

Betyg: 4 plus

Plats: Mariebergsskogen, Karlstad.
Publik: Nästan 2 000.
Längd: Runt 75 minuter.
Bäst: "Git it" är faktiskt bara ett av essen.
Sämst: Säg det... fråga någon annan

Sensationellt

Förbandet har alla chanser att blåsa skorna av kvällens huvudakt.
The Refreshments bevisar än en gång att de är den saxofonförstärkta boogierockens svar på The Hives. Jag har aldrig varit fena på geografi - men efter ungefär en timme är jag övertygad om att Memphis bor granne med Gävle.
Jerry Williams borde inte ha en chans. De senaste årens obligatoriska sommarturnéer har ofta lidit av infektionen rutininfluensa. Jerry har mest påmint om en skicklig coverartist.

Halsat tändvätska
Vilken tändvätska han och The Boppers halsat före premiären i år har jag ingen aning om.
Men Williams har klippt bort allt onödigt bullshit. Han koncentrerar sig i stället på det som fick honom att kupa handen över örat från allra första början.
Showens kärna består av rå och ursprunglig doowop, r"n"b och rockabilly från tiden då rockmusikens centrum antingen hette New Orleans eller Sun Records.
Uppblandat med ovanligt inspirerade tappningar av traditionella nummer som "Who"s gonna follow you home" och "I can jive".
Jag kommer inte på några förnuftiga formuleringar, teorier eller förklaringar till det som utspelar sig på scen.
Jerry Williams är 62 men beter sig som en 16-årig slyngel.

Dansar och juckar
Han glider, dansar, sprattlar, sladdar, gapar oavbrutet, sticker ner mikrofonen innanför byxlinningen, juckar och tar sig på chefen.
Han liknar en gråsprängd Michael Jackson med raggarstuk.
Det är stor underhållning.

Text: Markus Larsson

Refreshments var tråkiga, Boppers gulliga och Jerry Williams är kungen

The Refreshments var tråkiga, Boppers gulliga och kul och Jerry är Kung. Så kort kan man sammanfatta omdömet efter lördagens Rock´n´roll Night i Mariebergsskogen.
För trots att det var första gången de besökte Karlstad kändes Refreshments ungefär lika uppfriskande som en ny Wunderbaum på backspegeln. Lite unken och väldigt tråkig. Jag får alldeles säkert mothugg från åtminstone delar av publiken, som verkade uppskatta deras konservativa och ganska stela raggarrock. Själv saknar jag till och med förstadier till raggargener så jag gäspade mig mest igenom första delen av konserten. I sista extranumret fick de till ett rätt bra tryck, det ska erkännas, men då var det försent.
I pausen riggades scenen om från svart skynke, sladdar och stativ, till riktig fond (en svävande rosa amerikanare med röd stjärna i grillen) ljus, körpodium och dansyta. Och, lutad mot högtalarna mot scenkanten, en liten lapp med kvällens låtlista. Utifall Jerry inte kom ihåg vad han skulle sjunga. Och när kompbandet i vita skjortor, svarta västar och slipsar äntrar scenen och The Boppers i svarta kavajer med rödglittriga ränder på höger sida tar varsin mick så stiger jublet. Och när Jerry efter bara några Bopperslåtar kommer in till tonerna av Keep on så når jublet öronbedövande nivå.
FÖR RAGGARGENER eller ej, The Boppers och Jerry Williams har bredare publik än så. De kan jobbet och har förstått att det innebär både skickligt hantverk och artisteri. Och framför allt, en stor portion humor.
Jerry är glad, Bopprarna är hur charmiga som helst när de körar i Blues Brothers-stil och kompmusikerna briljerar. I kvällens anda kör Jerry idel rockrökare och de i publiken som redan från start propsat på I can jive får som de vill mot slutet. De största hitsen, It started with a love affair och Did I tell you är extranummer.
Lite kort och stundtals lite oorganiserad show drar ner betyget något. The Boppers kunde gott ha sjungit några godingar till och dessutom saknade jag trumpeter, som de hade med förra sommaren. Den ensamme saxofonisten, som i och för sig var bra, orkar ju inte själv skapa det riktigt tunga tryck som gör en sådan här rock´n´roll night extra maffig.

Text: ANN-MAY BRODÉN