Can't Slow Down

2000 Stockholm Records 159 903-2

---

1. OH LALA
(Urban Robertsson)
2. LONELY NIGHT
(Mattias Lindblom - Anders Wollbeck)
3. CAN'T SLOW DOWN
(Urban Robertsson)
4. SENDING ME ANGELS
(Frankie Miller - Jerry Lynn Williams)
5. BATTLEFIELD
(Paul Carrack - Nick Lowe)
6. OVER AND OUT
(Urban Robertsson)
7. KING'S CALL
(Phil Lynnot)
8. I JUST WANNA DANCE WITH YOU
(John Prine - Roger Cook)
9. ANOTHER NIGHT
(Urban Robertsson)
10. YOUTH ON FIRE
(Niclas Frisk - Andreas Mattsson)
11. ANOTHER SATURDAY NIGHT
(Sam Cooke)
12. THERE'S NOTHING BETTER
(Peter LeMarc - Monica Asplén)

Musiker:

Jimmy Wahlsteen: gitarr
Mats "Limpan" Lindfors: gitarr
Jan Oldaeus: gitarr
Niclas Frisk: gitarr, programmering
Josef Zachrisson: bas
Oscar Söderberg: keyboards, programmering, sång, gitarr
Shooting Star: programmering
Rikard Frohm: dragspel
Jerker Lindström: sax
Mikael Sörensen: trumpet
Urban Wiborg: trombon
Biti Strauchn: sång
Kofi Bentsi-Enchill: sång
André de Lange: sång
Urban Robertson: sång
Lena Björckén-Olsson: sång
Anna Axelsson: sång

Studio: Koma Studio
Mix Studio: Little Big Room, Bonehouse
Mix: Mats "Limpan" Lindfors, Martin Karlegård
Producent: Oscar Söderberg, Urban Robertson, Niclas Frisk, Martin Karlegård, Shooting Star

Betyg: 1 geting

Chucken och Elvis. Så tror man ju att ”I can jive”-mannens skivhylla ser ut.
Nu visar den sig även innehålla Marc Almond och Sigue Sigue Sputnik.
Hur ska man annars förklara den här kraschlandningen i dramatisk gaydiscoland?
Krystat, idéfattigt och sorgligt vilset från en rockveteran som borde veta bättre.
ROBERT BÖRJESSON

Betyg: 2 plus

Singeln ”Oh la la (dancing to the same groove)” lät ana att Jerry Williams gjort ännu ett
mindre begåvat vägval efter den ganska misslyckade svenskspråkiga plattan härom året.
70-talssoulig discopop kändes liksom inte som Jerrys grej.
Dessbättre rymmer detta hans tjugoandra studioalbum även en hel del annat. Inga överdoser
rock’n’rollröj men mogenpop med rötter i klassisk rock, soul och country.
Flera smakfulla låtval, som popstänkaren ”Battlefield” av Paul Carrack och Nick Lowe,
Phil Lynotts ”King’s call”, John Prines smäktande ”I just wanna dance with you”,
Sam Cookes ”Another Saturday night” (ljusår från Clint Wests definitiva version, men ändå),
översatta Peter Le Marc-numret ”There’s nothing better” och fina Mink De Ville-anstrukna
”Youth on fire”, specialskriven av Niclas Frisk och Andreas Mattson.
Så långt allt väl. Problemet är produktionen, tråkigt 80-talspolerad med siktet lite väl tydligt
riktat mot P4, och några tunna spår som nästan låter som pastischer på Jerrys smörigare förflutna.
Förvånande nog är den skyldige till både sound och låtar inte en gammal dammig studioräv utan
Urban Robertsson, hittills mest bekant som trummis i Speaker.
Från det hållet väntade man sig betydligt ”yngre”, fräckare idéer.
Om Jerry var ute efter ett både modernt och rotbundet sound borde han låtit Frisk och Mattson,
som kan den mixen bättre än någon annan i Sverige, producera hela plattan.
Nu anas intentionerna, men resultatet känns alldeles för fegt.
Håkan Steen

Betyg: 2

Så var det dags för Jerry Williams att göra en Bröderna Olsen. På "Can't Slow Down" lämnar
nämligen Erik Fernström rotrocken och anammar de danska farbrödernas recept på schlagerrock.
Med låtmaterial från bland andra Urban Robertsson (trummis i Speaker) och Niklas Frisk
(Sweet Chariots) har man förmodligen hoppats på att injicera lite vitalitet i musiken. Det lyckas
dock inte särskilt bra. Vi snackar trygg vuxendisco med låtar som bjuder upp till radhusdans
och personalfesttryckare. Och ja, det skulle vara hur träigt som helst om inte just den där Jerry
var en extraordinär sångare. Mannen har en röst som låter svett och macho även när den figurerar
i schlagersammanhang. Nu blir det bara ganska träigt.
LEO LUNDBERG

Betyg: 3

När jag var runt tio år var Jerry Williams superfräck. Motorcyklar på skivomslaget och
handen för ena örat. Andra mimade till ABBA jag mimade till Jerrys rock’n’ roll
med ”I can jive” i spetsen.
Nu är han alltså tillbaka med en ny skiva. Sin 22:a faktiskt!
Passande nog heter albumet ”Can’t slow down” vilket verkar stämma på Erik Fernström
som han egentligen heter.
Ni som har hört första singeln från skivan, ”Oh la la”, reagerade säkert på att det inte
lät riktigt Jerry Williams. Så är det med hela skivan. Han har denna gång riktat in
sig på soul och inte så mycket på rock’n’ roll som brukligt. Tro nu inte att det inte
svänger för det gör det, men ni som är gamla Jerry-fans bör lyssna innan ni köper skivan.
Speciellt låten ”Oh la la” är en riktig stänkare! Nästan i klass med de gamla Motownlåtarna.
Betyget dras ner en del av att de använt lite för mycket programmerade instrument,
speciellt då i rythmsektionen. Trist! Plus däremot för brasset som verkligen tillhör musikstilen.
Kim Forsberg

Betyg: 3

Var skeptisk efter singeln, ”Oh la la”. Jerry på discogolvet?
Men Jerry Williams, 58, hade bättre grejer på gång. ”Can´t Slow Down” är ett album
som visserligen är rakt igenom dansant – men inte disco.
Istället för ölhävarrock som ”I can jive” har Jerry – med hjälp av ynglingarna
Urban Robertsson (Speaker) och Oscar Söderberg (Myror i brallan) – karvat ut
en nygammal nisch där en av landets bästa röster lever upp.
Jerry Williams sjunger Frankie Miller (”Sending an angel”), Paul Carrack (”Battlefield)
och Sam Cooke (”Another saturday night”). Det blir en uppdaterad rhytm & blues som fungerar,
till och med i nyskrivna låtar och vid udda coverval som Phil Lynotts ”King´s call”.
Inte mycket till rock´n´roll alltså. Men Jerry Williams bästa på länge.
Anders Mårtensson

Betyg: 2

Åh, fan. Solnakisen, 58 jordsnurr, har inte lirat färdigt på Rondo – men redan
gasat fram ett färskt album. Som dessutom är riktigt myslyssningsskönt.
Titelspåret är som gjort för nattradion i P4 och Peter LeMarcs Det finns inget bättre
på engelska blir i rörmokare Fernströms känsliga version en helt ny låt.
Invändningen? Det är för tillrättalagt och platt producerat.
JOHAN RYLANDER

Nåja, titeln till Jerry Williams senaste platta får anses vara en sanning med modifikation.
Den gamle rock´´n´´roll-räven går visserligen ut i ett uppskruvat tempo
med slagkraftiga moderna dansrytmer som lär få de trogna fansen att hicka till.
Men därefter kan man nog säga att den grånande rockhjälten slår av på tempot högst märkbart.
Inte nog med att Jerka chockade sin publik med att för första gången sjunga in en platta
på svenska för några år sedan - nu har han visserligen hittat tillbaka till
den engelska som vi är vana vid men samtidigt växlar han spår och börjar leka med soul
och rock av 70-talssnitt. Det borde han inte ha gjort.
Han gör några tafatta försök med Phil Lynotts Elvishyllning King´´s call samt Sam Cookes
gamla calypsoröjare Another saturday Night , men det känns lamt och halvhjärtat.
Och när han tar ton i smörlåtarna I just wanna dance with you och Youth on fire
kunde han lika gärna be att få rollen som sångare i Vikingarna.
Låt oss förenas i ett desperat vrål - aaaarghhhh!!!
Var tog vår härligt gapiga svenska rockkung vägen?
Esbjörn Lindén

Betyg: 2

Efter två osedvanligt bleka skivor från Jerry, den poänglösa 50-talscoverfyllda "Keep on rollin´"
och den helt misslyckade svenska satsningen "Kung i blodet", är det knappast förväntningar
som ska infrias på det nya, mer modernt skurna albumet.
Ett ungt producentteam, Urban Robertsson och Oscar Söderberg, har fått in 58-åringen på
ett nytt men knappast spännande spår. Robertssons egna låtar doftar 70-tal och disco där de
genomgående programmerade trummorna skapar en syntetisk och livlös ljudvägg.
Inledningsvis låter det som om Jerry har fått tagit över skivbolagskollegorna A-Teens komp
och sound och stundtals är det en desperat och opersonlig jakt på hits.
Så långt är det ingen stor comeback men med hjälp av några lyckade covers från Nick Lowe,
Frankie Miller och Phil Lynott hamnar allt ändå på en godkänd nivå. Däremot hade det behövts
Refreshments i kompet för att söndermalda Sam Cooke-klassikern "Another Saturday night"
skulle överleva ännu en glättig neonglansig version. Men på slutet blir det sensationellt bra.
Först i "Youth on fire", både skriven och producerad av Niclas Frisk, en låt som låter tidig
60-talspop och fräsch nutid på samma gång. Hade Frisk tagit hand om hela skivan hade
resultatet med all säkerhet varit perfekt stilsäkert. Även "There´s nothing better", som är
Peter LeMarc på engelska, ekar också klass och stil.

HÅKAN PETTERSSON
(2000-11-01)

Betyg: 2

Att en gammal mc-rocker som Jerry Williams spelar in queerdiscolåtar som "Oh la la"
på äldre dagar är... kul. Kanske en ball grej, kanske ett resultat av extremt bisarr
rådgivning, kanske lite sorgligt och desperat.
Friskt vågat är hälften vunnet? Rutinerad räv förnyar sig i slickad 2000-talsförpackning?
Nja, handen på örat... på den här plattan låter Jerry Williams mest som en gammal rocker utan rock.
Bakom den jobbiga slickproduktionen finns några sköna låtar, Sending me angels är ett exempel,
men där finns också ett gäng låtar med klar rullatorvarning.
Kanske på svensktoppen, men helst inte i min cd-spelare.

GÖRAN PETTERSSON
(2000-11-10)

Betyg: 2

Jerka vägrar ge upp. Och varför skulle han göra det? Detta är den gamle rockrävens 22:a album
och han har anlitat ett koppel yngre musikmakare, med Urban Robertsson och Oscar Söderberg i
spetsen. Även gamle Atomic Swing-Niklas Frisk och Peter LeMarc har bidragit med var sin låt
och sedan dammar Williams av några covers.

Låter det yngre då? Tja, vissa moderna nyanser går att skönja, men som helhet är det ändå gammalt
stoff det handlar om. Ibland svänger det mer, ibland mindre, ibland sväller det bara över.
Man kan tycka vad man vill om Jerry Williams sätt att tackla exempelvis Nick Lowes Battlefield
eller Thin Lizzys KingÕs call, men han gör sig bättre på engelska än på svenska om man säger så.

Kristian Ferm