Love songs seem to be the ones that trip off our tongues. But love's such a load of crap, it's all games and pride and ego. People always want to possess each other. (Alison Moyet, Yazoo, 1982) Vince Clarke ville aldrig bli rockstjärna och hade inga planer på att kuska runt i alldeles för stora flygplan för att nå ära, berömmelse och våta trosor. Därför lämnade han Depeche Mode. Det var den "officiella" förklaringen. I verkligheten var det dels det och dels det faktum att han helt enkelt inte klarade av sina kompisars vansinniga festande och hopplösa ego- och stjärnfixering. Han ville jobba i en studio. Inte ensam men på sina egna villkor. Genevieve Alison Moyet kuskade runt på regnets öar med sitt coverband som lirade sköna R´n´B-klassiker för en överårig publik med hjärtat kvar i de salig ungdomsåren. Hon var trött på det. Trots hennes sträva bluesröst och känsla för låtar som dröp av bitter kärlek så hade hon ingenting kvar att ge i The Screaming Abdabs. Alison annonserade i pressen efter några "rootsy, blues"-musikanter och fick en tanig, tunnhårig liten elektronisk man på halsen. De hade träffats tidigare och började snart spela in en singel som var tänkt att bli en engångsföreteelse. Singeln Only You/Situation nådde #2 på englandslistan. Pressen talade om exemplarisk pop med en sångerska som sjöng som hon satt vid vilken Mississippi-flod som helst. Ingen kunde låta bli att förundras över den djupa rösten och Vince Clarkes smittande popmelodier. Debutskivan Upstairs At Eric´s blev en succé och även de trångsynta amerikanerna började fattade tycke för den charmiga duon. De fick heta Yaz i det tjocka BigMac-landet då Yazoo var namnet på något gammalt bluesskivbolag. Upstairs At Eric´s (1982) var den sötaste skiva jag hittills hade hört i mitt liv då Lasse snodde den från hans matematikstuderande storebror. Det lät ungefär som Paulina i 7 E såg ut. Popmusik som ännu inte åldrats trots att kristallklara analoga syntar är det enda som används. Winterkills, som från början var en b-sida till oemotståndliga Don´t Go, är den mest sorgsna ballad Vince Clarke skrivit musiken till (vid sidan av The Assembleys Never Never) och Alison Moyet sjunger sin egen sorgelåt med den mest övergivna röst du hört. Det är Mark Kozelek långt innan han ens förstod det själv. Naturligtvis förstod varken Lasse eller jag Winterkills mitt i ett tidigt högstadium. Vi förstod inte mycket mer än det faktum att flickornas bröst blev allt större. Andra skivan You & Me Both (1983) är ännu bättre. Ordet "moget" låter så illa men popmelodierna hade bara blivit ännu starkare och Alison Moyet sjöng med en röst som tog över de enkla arrangemangen och det hela var naturligtvis ett "Marriage Made In Heaven". Dock umgicks aldrig "Alf" och Vince utanför studion. Deras "förhållande" var strikt professionellt. "Vi hade aldrig valt varandra som vänner i det vanliga livet" sa "Alf" en gång och Vince höll med. De var dock trötta på att enbart förknippas som "The odd couple" och kemin och den tidiga enkla magin hade försvunnit. The main reason for the split, I suppose is simply that the magic that we had at first just seems to have gone. I mean, when we started off it was just so spontaneous, it was all new, fresh and exciting. As you get successful, though, you're expected to bring out singles and you're expected to bring out albums and it begins to lose it's sparkle. Alison talar ut i en NME-intervju redan innnan skivan med de vackra dalmatinerna på hade nått de förväntansfulla skivbutikerna. Yazoo finns inte mer. Vi går skilda vägar. Yazoo gjorde så vitt jag vet bara 1 eller 2 konserter. Alison Moyet ville stå på en scen. Vince vägrade och det tog lång tid innan hans scenrädsla försvann. Det behövdes en hårt festande machohomo och några englandsettor till för att få in honom i bussen. Många menar att Yazoo idag är en parentes. En mellanlandning i Vince Clarkes makalösa karriär men de två Yazooskivorna framstår fortfarande som exempelvis bra mycket bättre än den lätt åldrade DM-debuten Speak & Spell. Det är popmusik som popmusik lät 1982-83 men Alison Moyets tunga blues- och soulröst har gjort musiken fullständigt oberörd av tidens hårt tuggade tand och jämför man med samtida grupper som Spandau Ballet, Duran Duran och Ultravox så har de vita kråsskjortorna bleknat för länge sedan. Yazoo var aldrig bundna till en en specifik genre. Bra melodier lever kvar längre än pudrade ansikten. Nyligen släppte Mute en samling som kallas "Best-Of" (och detta med en grupp som släppte två album). Det är en fullständigt meningslös samling. 12 gamla låtar inklusive de underbara bsidorna Situation och State Farm är ihopblandade med några tama, substanslösa remixar av likgiltiga Todd Terry och några andra suspekta filurer och "Only You" går inte att göra bättre än "Alf" och Vince gjorde på den alltjämt klassiska debutsingeln. Trots det snygga omslaget så ska ni inte köpa den. Inhandla hellre bägge orginalskivorna och försök förstå att det här är charmerande popmusik som många gånger låter exakt lika bra som det mesta på Pet Shop Boys Please och ABCs perfekt arrangerade popmästerverk The Lexicon Of Love. 
5-Yazoo- Winterkills (Upstairs At Eric´s, 1982) Den första låt som fick mig att bli lika varm som kall. Regnet. Oktober. Oroliga nätter. Alison Moyet. Vince Clark. Hur ont det gör att sakna någon man tycker om, någon som betyder någonting. Pain in your eyes makes me cruel Makes me spiteful tears are delightful welcome your nightfall How winterkills I´ll tear at you searching for weaker seams How winterkills Don´t Go (Upstairs At Eric´s, 1982) Came in from the city walked into the door Vi hade hört inledningsraden så många gånger att vi kunde vakna alldeles svettiga mitt i natten och skrika nästa mening; I turned around when I heard the sound of footsteps on your floor. De första svidande cigaretterna. De första misslyckade kyssarna. Den första kärleken. Nobody´s Diary (You & Me Both, 1983) You can change the chapter you can change the book, But the story remains the same if you´d take a look Singeln som på något vis markerade att samarbetet var över. En sorgsen sjutummare om att all magi hade försvunnit och att det var dags att vandra vidare. Allt var underbart men det är slut nu. State Farm (Nobody´s Diary 7"/12", 1983) Bubblande kärlek. Studsande pop. Bsidan som har återupptäcktes via några fullständigt lysande Paul Dakeyne-remixar i början på nittiotalet. Disko. Nakna människor. Nervositet. Natt som blir morgon. Popmusik. Knocking For a Good Time (You & Me Both, 1983) För att det verkligen var ett samarbete som satte sina spår. Alison Moyet började göra allvarsamma skivor med lätt Sade-komplex och efter debuten "Alf" försvann hon in i mellanmjölkens likgiltiga försurningsland med såsig tantsoul. Men Knocking For a Good Time var knäckande. Det var Yazoo i allra högsta grad. Christian har skrivit om Erasure och Depeche Mode tidigare. Christian spelar gärna in Yazoo till alla som skickar honom brända PSB-bootlegs eller den kommande "Nightlife" cdn. Dock inte till några andra. Gästbok |