Trumpet är otroligt vackert om instrumentet används på rätt sätt. Smekande, blåa, stämningsskapande toner som sveper fram genom rummet likt en cigarettrök som någon andats ut. Miles Davis album [Tutu] är kanske inget mästerverk, men det är så coolt och stämningsfullt att man får gåshud. Jag fick inte kontakt med Miles Davis förrän sent i mitt liv trots min tidiga trumpetkarriär. Det var faktiskt tack vare Prince som jag fick upp ögonen för Miles. De två samarbetade på någon inspelning som aldrig gavs ut, tror spåret hette "Can I play with you?" och skulle ha varit med på just [Tutu]. Ett intensivt och snabbt jazznummer som bara finns på piratskivor. Sedan sägs det att Prince hade ett finger med i spelet vid [Amandla] inspelningarna, men det vet jag inte om det är sant. Miles ska också ha tillbringat tid i studion när Madhouse spelade in sitt första album [8].

Därför har jag endast kommit i kontakt med Miles Davis senare alster och har bara hunnit skrapa på ytan till den otroligt digra produktion han lämnade efter sig. Det första hela Miles Davis album jag hörde var [Doo Bop] och jag föll pladask. Det var modernt och legenden Miles blandade friskt in rap och beats i sin rökiga jazzmusik. Miles sade i någon intervju att musiken på skivan föreställde de ljud han hörde när han öppnade fönstret mot gatan i sin New Yorklägenhet och lyssnade. Det var vad han försökt återskapa med sin trumpet. Och sluter man ögonen kan man se det framför sig. Jag lyssnar på [Mystery] och kommer genast att tänka på första gången jag kom till New York. En taxiresa från flyplatsen, det är mörkt ute och alla lampor är tända. Först åker vi över en stor bro och sedan in i myllret som man nyss sett uppifrån himlen. Allting pulserar, precis som musiken i [Mystery].

Senare i [High speed chase] får vi stifta bekantskap med något som kan beskrivas som ett ordnat kaos. Det är någon slags modern version av "Humlans flykt" som utspelas i ett inferno av tutande gula taxibilar. [Chocolate chip] är en sexig, svettig, gungande natt svepande genom mörka dunkande nattklubbar som ingen egentligen känner till.

[Doo Bop] är mer intensiv och [Tutu] är mer blå. Jag älskar båda…

Ett av hans äldre album som är värt att äga är [Nefertiti] som ofta hyllas av jazzälskare världen över och jag kan väl bara instämma i hyllningskörerna. Fast jag kan relatera mer till sista delen av hans karriär. Många feta jazzfantaster skulle säkert vrida sig i sina framtida gravar om de läser den här hyllningen till Miles sista studioalbum [Doo Bop]. Det skiter jag i, för jag älskar verkligen Miles musik förutsättningslöst och bryr mej inte om vad man "ska" tycka om som jazzälskare. Jazzfanatiker är om möjligt ännu mer inskränkta och trångsynta än riktiga indiepop fanatiker där det är tufft att tycka om sånt som ingen annan tycker om eller har hört talas om. Låter kanske lite generaliserande, men jag har stött på en och annan jazzälskare som vägrar se sig omkring.

Miles Davis är en legend som levde ett hårt liv och kom ofta i kontakt med droger, men jag tänker inte berätta hans biografi här. Den kan man läsa på andra ställen tycker jag. Speciellt i hans utmärkta självbiografi [Miles] som är fullspäckad med härliga, dramatiska och sorgliga historier. Möten med andra artister beskrivs ur hans egen synvinkel. Många var de som beundrade honom och Prince har skrivit ett instrumentalt jazznummer till hans ära i [Letter 4 Miles]. Synd att det inte getts ut.