"Take me intravenously, take me in a pill or a drink, You saw it on TV, how we´re the next national epidemic. Kids love music, that´s why I do it, find me in the playgrounds and parks. You´ll always find me hanging around after dark. Turn on Channel 1, switch it on, bad medicine, no prescription, we´re all you need." (13-Point Program to Destroy America, Nation of Ulysses) Tre fjärdedelar av the Make Up var tidigare medlemmar i föregångarna Nation of Ulysses, ett band som bestod av en idé om ett underjordiskt politiskt sällskap med hemliga språk och alter egon. Musiken som var "the soundtrack to the revolution" var punkig, politisk och hård och många band blev inspirerade av konceptet. Detta fick några av medlemmarna att vilja hitta en annan utgångspunkt för sin musik. I det här fallet blev det gospel som enligt dem var den enda formen av musik som förblivit huvudsakligen genuin i ungefär hundra år. Efter att ha lämnat N.O.U. bakom sig beskriver medlemmarna the Make Up som en slags återfödelse och säger att deras tillflykt till kyrkan är något som ingen kan "fuck with". En ny basist kom även med i uppsättningen. "None of the technical achievement used in the recording industry to bring out the best has been observed, which would alter the authenticity of the album. It´s weaknesses, therefore, are obvious. Nevertheless these weaknesses are the basis for it´s value." Detta kan läsas i konvolutet till skivan "Destination: Love; Live! At Cold Rice". Här tar the Make Up ställning politiskt mot den kommersialism som genomsyrar hela vårt samhälle. De vägrar att spela med i jakten på det perfekta studioljudet och väljer istället med vilje en sämre plats att spela in på. Vissa människor blir störda av band som likt the Make Up som öppet uttrycker sin politiska åsikt i texter eller genom handling på scen. Vad de inte tänker på är att även sk ofarliga sånger om kärlek och personliga problem är politiska. De tar ofta ställning till våra föreställningar av relationer och även alltid aktuella könsfrågor. Även vid valet av klubb och konsert elleren viss radiostation används musiken för att forma ens identitet och tillhörighet. Det är klart att band med tveksam politisk identitet i form av t.e.x. nazistisk eller rasistisk propaganda bör undvikas men annars ser jag inte problemet i att öppet tala om vad man tycker och tänker. Och det är klart att det handlar om att välja sida. Och när Ian under en konsert säger "..there´s a war going on, which side are you on babe?" så råder det ingen som helst tvekan, och om den ändå funnits där så försvinner den i samma ögonblick som man tar tag i predikantens svettiga men övertygande hand. Närkontakt med publik är underskattat och under en konsert med the Make Up så får man om man så vill sin beskärda del. När gruppen gör allt för att inkludera publiken under sina konserter gör de även här ett tydligt politiskt yttrande mot den rådande stjärnkulten och det påtagliga uppdeladet mellan den "talangfulla artisten" och den "oviktiga publiken". Ian säger att han går ut i publiken som ett redskap för sångerna och budskapen och att han vill försöka ändra på förhållandet mellan dem och publiken. "We haven't achieved our dialetic goal in gospel music yet, but that's what we're trying to change, we want to include everybody." "..babe I got so much that I wanna say, and I was afraid that you get bored and that you´d go away..I knew that it was us against them.." Jag vet inte riktigt vad the Make Up har fått för respons från press och publik i Amerika, eller i resten av världen för den delen, men jag tror (och hoppas) att denna välklädda punk-gospel kvartett från Washington DC får den chans de är värda i dagens annars genomkommersiella musikmarknad. De säger själva att vad de än gör är det enda som är värt något är om någon gillar det, om det är viktigt för någon. Och då finns det bara en fråga kvar att ställa: Vems sida står du på? 
Gästbok |