MADCHESTER-Raved On Det började med en svartvit liten bild i NME och det var inför utgivningen av den nya singeln och det var Ian Brown, John Squire och de andra två som satt ner på marken och byxorna var större än månen och singeln hette "Made Of Stone" och var kanske inte det egentliga startskottet för det begrepp som kom att kallas Madchester. Egentligen fanns det ju inget sådant. NME, Melody Maker och de andra tidningarna buntande ihop alla band från Norra England, dom gjorde inte så mycket att dom kom från Oldham eller Liverpool. Spelade dom släpig funkig danspop så var dom ju från Manchester. Stoneroses var alltid bäst, tuffast och mest ignoranta. Och popmusik älskade dom och Ian Brown var den periodens Mick Jagger. John Squire lika fantastisk som Keith. Folk köpte visselpipor, tuffa hattar, väldigt långärmade t-shirt där det stod saker som "Cool like Fuck" (Inspiral Carpets) och Joe Bloggs jeans där minst fyra personer kunde samsas om utrymmet. Attityden var nonchalant, " vi struntar i allt, dansar hela natten och lyssnar på popmusik och 808 State", det var inte Grungens nedbrytande och totalt intetsägande livsstil, det var socialism, gemenskap, "vi bryr oss inte men vi älskar varandra". Det var alltså väldigt långt innan Gudrun stod på Docklands och försökte dansa. Egentligen var Happy Mondays först. Dom lät Paul Oakenfold mixa om "Wrote for Luck" och från att ha varit ett släpande fuskfunkband blev dom en gigantiskt Beppehatt med slitna sönderdansade Nike. Att dom knarkade som idioter och sedan inte kunde leva upp till sin rykte efter mästerverket "Pills´n´thrills´n´Bellyaches" gör ju inte så mycket. Vi visste ju alla att dom hade ungefär lika lång livslängd som en urtvättad Joe Bloggs T-shirt. Charlatans då ? Jo, då visst svängde dom också .Andra singeln " The only one i know " VAR sommaren 1990 tillsammans med Stoneroses "Fools Gold" och första plattan "Some Friendly" fyllde ju sin sommarnatt den också. Och det fanns ju så många fler. Band som försvann ut i världsrymden någonstans. Ingen vet var. Ett rykte säger att Northside som gjorde tre briljanta singlar och en halvdan platta faktiskt finns fortfarande. Dom spelar lite här om någon bjuder på en öl eller två. Jag skulle gärna gjort det. Bara för att få höra hur dom låter nu för tiden dom gamla pojkarna. Bett dom spela "My Rising Star". Hela kvällen. Om och om igen. Avskyvärdast var iallafall nog The High som lät exakt som Stoneroses fast helt utan melodier, helt utan attityd, jadet var 1991 års alldeles egna Cast. Och vad dom gör idag är det absolut ingen som bryr sig om. Hade jag inte vetat bättre hade jag faktiskt trott att dom bytt namn till just Cast. What the world was waiting for Madchester Top 10 "Fools Gold" Stoneroses (1989) Naturligtvis ohotad etta Sätt på 10-minutaren på någon sengångarfest och ni har en briljant funkorgie av sällant skådat slag. De småtjocka farbröderna i Run DMC snodde den slappa basgången och gjorde någon hit av det men givetvis är Stoneroses ensamma däruppe i Madchester himmeln. Och så kom dom ju verkligen från Manchester. "The Only One I Know" Charlatans (1990) Folk påstår att Tim Burgess sjöng vansinnigt falskt den där klassiska kvällen i Sahara tältet uppe i Hultsfred då det svängde så vansinnigt. Men det spelar ingen större roll. " The Only One I Know " är en klassiker. Lyssna på orgeln, lyssna på gitarrsolot som bara dyker upp helt oväntat . Förkrossande bra. Från debutplattan "Some Friendly". " Hallelujah " (Remix) Happy Mondays (1990) Med "Madchester Rave on " Ep´n myntade dom ett begrepp och dundrade upp i allra översta toppen av den brittiska singellistan, på tiden något oerhört av ett simpelt indieband, och tre av låtarna mixades om på en Remixsingel, legendariska Andrew Weatherall OCH Paul Oakenfold tog hand om denna i original rätt hemska låt och förvandlande till ett vibrerande inferno extremt nära fullständig extas. " Shall We Take A Trip " Northside (1990) Dom var jätteunga, jätteuppkäftiga och sångaren rörde sig i videon exakt som Ian Brown men inte gjorde det någontning. Dom var ju bra. Åtminstone under tre singlar. ("My Rising Star" och "Take Five" följde) Dom sa fåniga grejor som " Åhdet är så skönt att börja dagen med en Lsd - trip " men det var ju sådana grejor man sa på den tiden. Utan att få dåligt samvete. Ok. Radion vägrade spela denna lätt droghyllande maxi men det är en bra låt som egentligen låter nästan som " Fools Gold ". "All Together Now" The Farm (1991) Hopplöst bespottande men den här singeln toppade faktiskt Englandslistan i Mars 1991 och var en glad trudelutt om att bara vara tillsammans och lyckliga och ha det så trevligt och i videon satt dessa helylle nördar på en pub och allt var jättegemytligt. Men en förbaskat bra låt är det faktiskt. Efter att ha varit hippa och Farley & Heller mixade ett litet tag började dom sjunga om fred och ännu mer lycklig samvaro och blev ohyggligt bespottade. Denna gång med all rätt. "Pacific State" 808 State (1989) Med dagens mått var ju det här halvmediokra ambienthouse gänget inte mycket att ha. Men dom snickrade ihop en låt som kom i en massa versioner men allihopa hade den där saxofonslingan som slingrade sig genom ravenätterna över en lätt bubblande ambientmatta. Sedan var faktiskt 808 State den första dansgruppen som kändes som en grupp och inte bara som ett gäng hyfsade dj´s med musikerdrömmar. "This Is How It Feels" Inspiral Carpets (1990) Ett på sin tid ohyggligt överskattad 60-talspopande band som då och då flummade ut i världens jobbigaste The Doors dimma. Men hur som helst var det här en vemodig liten singel om att stå utanför allt och det är faktiskt en singel som fortfarande håller. Inspiral fortsatte ge ut skivor. Färre och färre brydde sig. Jag har ingen aning om dom ens existerar idag. "Wonderment" Thousand Yard Stare (1990) Ok Dryga 6-minuters effektiv gnisslande pop med Funky Drummer beat och ett gitarrutbrott av grymt slag någonstans i slutet. Thousand Yard Stare kom, sågs och försvann men jag glömmer aldrig "Wonderment" och en luftgitarrspelande yngling med drömmar om det perfekta popbandet. Thousand Yard Stare blev det inte men ett par bra singlar inledde dom med innan det blev lovikapop med Wonder Stuff influenser. (Hemskt!) "Mother Universe" Soup Dragons (1990) Hippast i universum ett tag. Började sin bana i mitten av 80-talet med att spela sån där C´86 Creation Pop men insåg 1990 att det vore bättre att sadla om. Bli lite flummiga sådär, lägga till ett dansant litet skönt beat och Groova loss som det hette. Stones covern " I´m Free" blev den stora hiten och spelades t o m på diskoteken här hemma men jag tyckte och tycker fortfarande att "Mother Universe" var mer effektiv, mer laddad på alla vis. 1998 är det kanske läge för Soup Dragons att på tok för sent hoppa på Drum´n´Bass tåget. Skulle inte alls förvåna mig. "Unbelivable" EMF (1990) Förevigt hopplöst bortglömda och underskattade. Deras debutsingel ( och plattan "Schuberd Dip" ) damp ner som en manchesterinfekterad partypärla och vissa gnällde om "att hoppa på tåget" och sånt men EMF var ju bara ett ungt popband som ville dansa, festa och ha skoj och "Unbelivable" var partymänniskornas express- tåg in i natten och jag utnämnder härmed den här singeln till den mest underskattade genom historien. Och bara så ni vet1992 års uppföljare "Stigma" är faktiskt bra den också. Tredje plattan "Cha Cha Cha" kan ni dock strunta i. Då hade dom unga, naiva danspoparna blivit något sorts vuxen Duran Duran och det ville vi ju inte alls. Och det var denna "RUBBER SOULS" lilla lista och nu till en tävlingen som egenligen är två. JodåHör och häpna men det ÄR alldeles hur sant som helst. Ni kan vinna ett fräsigt litet c’100 fyllt med uppspeedad danspop från de glada Madchesterdagarna. "Fools Gold" ( Just den, DEN versionen !), "Bob´s Yer Uncle", "Ska vi ta en trip!" och , det är fullkomligt sant, t o m Real People, denna tragiska grupp , finns med."Groove on" som dom sa dom stackars människorna. Men en hake finns såklart. Vi vill ha namnet på B-sidan till....Skojar bara. Det räcker med namnet på Er favorit Stoneroses låt och gärna en kort förklaring till varför och inkludera gärna meningen " Då skulle Stuart Staples varit med ". Band två är av mer sorgsen sort. Bläddra tillbaks till någon Oktoberlista jag gjorde förra året och utgå ifrån den. Ett c´100 till sprickningsgränsen med ljuv sorgsen pop som t o m kan få vuxna gedigna män att gråta. John Holm är med. Honom tycker ju Kent om och Kent släpper ju en sorgsen skiva i höst. Red House Painters, Tindersticks,Cure, Primal Scream och Mazzy Star är med. Och en hel del svartklädda damer och herrar i övrigt. Fråga? Hitta på en själv om ni vill. Skriv och berätta om en hund som dog, en flickvän som som istället för dig valde din bästa polare, hur ledsna ni blev i Emmaboda då Broder Daniel liksom avbröt sin konsert. Skriv om vad ni vill eller ingenting. Bandet kan ni kanske få ändå. Pär bestämmer. Enväldigt. Som om inte detta räcker så kommer varje omslag att prydas av ett alldeles eget omslag som jag naturligtvis fixar ihop. Garanterat utgivet och numrerat i ett ynka ex. Kan det bli mycket bättre än så här. Möjligtvis "Om Du Var Här". 
|