Och så ligger man här och vet att nästa låt på skivan är Cemetry Gates och förra var Never Had No One ever och det känns både bra och dåligt att man faktiskt vet exakt när det ska börja och sluta, och jag vet inte riktigt varför men det kommer alltid perioder när den låten känns mer relevant än vanligt. Jag vet inte vad man gör åt sådant, går man ut och dricker lite öl och säger "Visst är Nightlife bra!" eller köper man Liebeling och hoppas att det går över av sig själv? Kanske växer man ifrån att ligga och lyssna på I Know It's Over. Kanske växer man ifrån allt, kanske kommer jag någon gång att träffa någon trevlig ung man som aldrig hört talas om The Smiths, som kan få mig att glömma alltihopa och fungera bättre, någon som inte är insatt i nåt alls och då lovar jag att inte tvångsmata honom med allt som infekterat mig så. Jag borde sluta lyssna på den här skivan, det finns för många nålar stuckna genom den, om man petar på allihop på en gång gör det nästan för ont för att man ens ska orka trycka på stoppknappen. I thought 'Oh God, my chance has come at last' (but then a strange fear gripped me and I just couldn't ask) Alla vårkvällar och den där kvällen när vi satt i fönstret och allting var kusligt, blekt och klart, all musik låter högre om vårkvällarna. Morrissey kommer hit men jag orkar inte gå och se honom, kan inte. De vore en omöjlighet, varför skulle jag gå och se Morrissey? Det sägs att han spelar gamla Smithslåtar, det verkar lågt av honom. Jag skulle inte stå ut med att höra mannen som sjöng There Is A Light That Never Goes Out stå där på scen och sjunga någonting annat, det finns ingen som helst mening i det. Det skulle bara bli som den där känslan alltför många vårkvällar redan innehållit: viljan att ha något man inte får. Jag vill inte uppleva den live bland tusentals andra, tusentals manchester/denim/acryl-klädda poppare. Han kommer ändå inte att vara bra, han kommer bara att spela sin senaste skiva som låter precis som allt annat han gjort efter The Smiths. The Smiths sjöng om allt för mig, taskiga kompisar, att aldrig ha haft någon någonsin, panik, när det är slut, när det aldrig började, tråkiga bekantskaper, varför man är som man är, kärleken, att vissa flickor är större än andra och om ljuset som aldrig slocknar. Jag vill inte höra det, det är inte det jag vill ha som Morrissey kommer att ge mig och därför vägrar jag gå dit, därför är jag bitter på att jag aldrig kommer att få se Morrissey och allt bara för att jag inte orkar med att se mannen som skrev There Is A Light That Never Goes Out live. Liza Don´t blame The sweet and tender hooligan ----------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- /FONT> |