Det är möjligt som att du som popälskare av idag har missat många av det senaste decenniets riktigt klassiska poplåtar. Jo, det är faktiskt sant och risken är egentligen ganska stor. Inom popmusiken har det frenetiskt byggts murar och barriärer länge nu och de som har stretat ihärdigt med mursleven i hand är alla från journalister, skivbolag och normala musikkonsumenter till fanzineskribenter och popälskare som du och jag. Vi rutar snällt och okritiskt in oss i våra fållor och kastar oförstående blickar på de andra, eller i värsta fall ser vi dem inte ens. Och någon gång under tiden blev kvaliteten på den senast skrivna låten mindre och mindre viktig för att definiera en anledning till att vi ska bry oss om en artist. Det finns så mycket annat som säljer, så mycket annat runt omkring som det anses värt att bry sig om. Vi ser så många anledningar till att ta på oss skygglappar, kanske får de oss att känna oss utvalda och delaktiga när världen är så komplicerad att den tenderar att falla sönder rakt framför våra ögon. Vi blir några genom att lyssna på viss musik och avfärda annan. Vi skaffar vänner lättare på så vis. Men du, vart tog låten vägen? Popmusik är numera så mycket mer än en strid på kniven för att plocka ned den euforiska popsången från himlen, den där som knäar den unga lyssnaren och samtidigt ger henne kraft att ta sig ur apatin och slita sig ur verklighetens hårda knutar. Popmusik har blivit en angelägenhet för alla. Istället för att jaga bort apatin har den i många fall blivit just apatisk och likgiltig; en stunds tidsfördriv i ribbstickad polotröja som talar svenska, för vuxna människor att ägna ett halvt öra efter jobbet; en snygg, men opersonlig IKEA-möbel bland andra. Det ska vara rent och snyggt och välstädat, och du, väck inte barnen. Popmusiken utövar även stark lockelse på den icke oansenliga mängd vuxna pojkar som förr brukade brinna för frimärken och döda fjärilar. Kärlek har aldrig varit de här pojkarnas starka sida utan det handlar om att vara unik, om att vara speciell, om att först hitta det där rara exemplaret. Föremålet i sig - i det här fallet låten - har ringa värde eller väcker knappast några känslor alls; endast känslan att vara någon i andras ögon, att vara speciell eller att ha kontroll är värd någonting. Jag tror det här är en ganska vanlig inställning till popmusik och den hjälper sannerligen inte oss genuint intresserade att hitta de sköna låtarna. Den lägger bara ytterligare stenar på muren. Det har givetvis aldrig funnits så mycket lysande musik att välja mellan som under 1999; ny och gammal, på små bolag och major labels, på Internet och klubbar. Men det är krävande att dyka efter pärlor, ibland tar syret slut och de flesta vågar - eller orkar eller vill - inte ens försöka. Det är mycket bekvämare att nöja sig med plastpärlorna som finns att köpa i snabbköpet. Sällan har väl det mediala musikklimatet känts så likriktat och banalt som under slutet av 90-talet. Vi kan inte undvika dem, de nischade radiostationerna där nostalgin eller det uttänkta konceptet är de mest väloljade pengamaskinerna och vi kan inte undvika samlingsskivorna som serverar musikalisk färdigmat med minimalt tuggmotstånd. Intresset känns dött och det blir en ond cirkel, för vem blir en passionerad finsmakare när det enda som serveras är snabbmat? Andra nöjer sig inte med några lättåtkomliga plastpärlor utan tar med sina ankor på djupa dyk efter dyra pärlor i väl avgränsade djupa dammar med höga stängsel kring. De kallar sig independent och de är vår tids proggare för de föraktar popmusik; den musik som dör för att få nå ut, som dör för att få kommunicera; den musik som vill få alla människor i hela världen att le. Ve den som kommer för nära ankdammarna som samtidigt är intresserad av att finna pärlorna i den stora oceanen. Det krävs ett aktivt intresse och framför allt passion och kärlek för att kunna lyfta blicken över de här murarna och barriärerna, för att få fri sikt i ett synfält som har grumlats av myter och cynismer. För att få tips om magiska låtar måste man nog läsa en del musikpress och var har myter och cynismer bäst grogrund om inte i musikpressen? Slentrianjournalistiken regerar landet. Ibland får jag känslan av att i många popskribenters öron låter inte en poplåt ok förrän den förpackats i en box 20 år efteråt. Många har helt enkelt inte förmågan att skilja bra modern pop från dålig. Och det är vanligt att de unga skribenterna kopierar de gamla. De lär in en rockkritikermanual där "klassiker" hyllas som viktiga trots att skribenterna i fråga inte begriper ett jota av dessa skivor eller låtar, trots att musiken inte säger någonting om deras liv, trots att musiken inte får dem att känna någonting speciellt. De s k klassikerna går i arv och blir oantastliga konstverk som ingen vågar röra, medan ny musik ofta avfärdas som banal och betydelselös. Jag tror att cynism och nostalgi är popmusikens största fiender. Jag vet att det nästan, bara nästan, är omöjligt att känna samma blandning av eufori och nyfikenhet inför en poplåt när man är 28 som när man är 14. Men jag tror fan att det är nödvändigt att slänga skygglapparna, eller åtminstone låtsas, för att fortfarande få ut något levande ur det här. Och jag tror att det var ungefär här Rubbersoulinspace kom in i bilden för mig. Jag hittade hit i våras efter ett tips från en vän och häpnade främst över den fördomsfria attityden. Ni hade den inställning till musik som jag egentligen alltid haft, men som sakta började blekna bort i ett töcken av åldersrelaterade cynismer. Jag minns att jag vid en första anblick tyckte att en del av texterna var lite väl personliga, lite väl grävande i det mest privata, men senare påminde det mig om att de viktigaste sångerna är de som väcker känslor. Rubbersoulinspace vägrade att acceptera de där jävla murarna och barriärerna. Ni skrev om både Hefner och Max Martin, om både Per Gessle och Go-Betweens. Ni skrev alltid om de där låtarna som fick er att känna någonting. Genren var ointressant i sammanhanget. En del föraktade er för den attityden, men ni satte solen rakt i mitt ansikte. Mattias Mattias skriver i vanliga fall för det eminenta zinet Twisterella. Han har skrivit om Dot i RSIS för några månader sedan. -------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |